Finanskrisen 2007–2009 var den största globala finanskrisen sedan 1930-krisen. Under några veckor 2008 var det kapitalistiska systemet hotat i grunden. Det räddades enbart genom att regeringar och centralbanker pumpade in ofattbara summor av skattebetalarnas pengar i banker och andra finansinstitut. Krisens blottlade betydande brister i det kapitalistiska systemet och dess nyliberala tillämpning. Tesen om att marknader fungerar bäst utan statlig reglering visade sig inte hålla mot verkligheten.
I alla länder finns det mer eller mindre uttalat en implicit garanti från statens sida om att rädda stora finansiella institutioner från att gå i konkurs. Den garantin innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. Storbankernas kreditgivare behöver inte ta reda på bankernas finansiella situation. Riksbanken har uppskattat värdet på den svenska implicita bankgarantin till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna mellan 2002 och 2010, vilket motsvarar drygt hälften av storbankernas gemensamma årliga vinst före skatt under samma period. Riksbankens studie ligger i linje med resultat från studier av systemviktiga banker i USA, Norge och Storbritannien.
Här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar