Li Kunwu: Med bundna fötter

I en bokhandel i Köpenhamn fann jag en kinesisk samtidshistoria i serieform. Tre band på 700 sidor. Tecknaren var Li Kunwu, en f d armé-propagandist, rödgardist, kommunist som skildrar Kina från 1950 fram till 2010. Böckerna har översatts till en rad språk, vunnit internationella priser och jag förstår varför efter att ha tagit mig igenom de tre volymerna. Dess engelska översättning har nu nominerats till Eisner Award i USA, serietidningarnas motsvarighet till filmvärldens Oscar. I klassen "Verklighetsbaserade arbeten". Här.    

I del ett, "Faderns liv" följer vi Li Kunwu´s uppväxt i Yunnanprovinsen i sydvästra Kina. Liten med kinesiska mått mätt. Yunnan upptar bara 4% av Kinas yta, vilket innebär att provinsen till ytan är lika stor som Sverige. I provinshuvudstaden Kunming, där Li Kunwu växte upp, bor 5 miljoner. Del två, "Partiets Tid", skildrar kulturrevolutionen med all önskvärd realism. Del tre, "Penningens Tid", hur Deng Xiao Pings ekonomiska reformer släpper lös kapitalismen. Alla volymer skildrar förändringarna som de tog sig uttryck i staden Kunming. Grymt, illusionslöst, realistiskt. 

Li Kunwu ser det stora i det lilla. Lokalhistoria som lyfter sig till nationell nivå. Borde finnas i varje skolbibliotek. Nu har Li Kunwu gett ut ytterligare en volym, hittills endast översatt till franska: "Les Pieds Bandés". Om en ung kvinna, Chun Xiou, som växer upp i det förrevolutionära Kina där hon tvingas binda sina fötter, något som män i förmögna kretsar ansåg höjde en kvinnas värde. Li Kunwu skildrar hennes livsöde, före och efter 1949 års kinesiska revolution. Han kom i kontakt med henne i sin ungdom och skildrar här hennes liv. I Kina har nu också utgetts hans senaste arbete, om den japanska invasionen av Kina och Yunnan. Det är länge sedan jag läste serietidningar, men de här tål att läsa. Mycket bättre än Fantomen och Kalle Anka.  

Världens älsta bok från år 869 e Kr

The British Library recently completed a decade-long project to conserve the oldest dated printed book in the work, a scroll copy in Chinese of the Buddhist text, 'The Diamond Sutra' from the Silk Road town of Dunhuang in China dated to May 868. Om du fascineras så besök British Library´s site. Här. Den är i det närmaste outtömlig.

61 kinesiska läsfrukter

Varför läser jag? Varför stannar man upp inför minnen överhuvudtaget? Kan man lära sig något av att läsa? Minnet är opålitligt. Det mesta man läser försvinner lika fort som ögonen förflyttar sig längs sidan. Ändå. Tillvaron är alleles för stor för mina ögon. Genom att läsa får man flera liv.Ser den egna väldiga okunnigheten förfärande tydligt. Ställ bara frågan: hur vet du det? Det bästa med att läsa är att hela tiden överrumplas av perspektiv jag aldrig tidigare haft / sett. Däri narkomanin.

Klickar du på bilden så ges lästips. Bästa böckerna? De som analyserar kinesiska forskares hantering av den polska fackföreningen Solidaritet, Gorbatjov och Yeltsin och Sovjetunionens sammanbrott. Kineserna studerade för att undvika en repris. Den som lever får se om de lyckas eller inte? Kineserna frågade mig vad jag trodde? Charta 77, polska Solidaritet, kriget i Afghanistan, resor i 65 länder blev mina universitet. Men inte har jag blivit klokare för det? Allt som inträffat under min livstid har varit och är oförutsägbart! Vad lär man sig av det?

Liu Binyan

Liu Binyan föddes 1925 och dog 2005. Han har kallats för Kinas samvete. Liu Binyan var journalist, kommunist. Blev på 1950-talet angripen och utkastad ut kommunistpartiet för sin kritk av partiets maktfullkomlighet, korruption och byråkrati. Som så många andra skickades han 1958-61 ut på landsbygden för att tömma latriner. Tillbaks i Beijing tilläts han återuppta sitt arbete. Under kultrrevolutionen 1966-76 utsattes han åter för förföljelse och skickades återigen ut på landsbygden för att "reformeras". 


Liu Binyan rehabiliterades 1979 efter att ha tillbringat sammanlagt 13 år som "stinkande intellektuell". Han fortsatte under 1980-talet som undersökande reporter på kommunistpartiets tidning Folkets Dagblad. En rad nya avslöjanden skedde av den bottenlösa korruptionen inom partiet. Något som ledde till att han återigen angreps och för andra gången uteslöts från kommunistpartiet. 1988 gick i exil. Hans memorarer - A higher kind of loyalty: a memoir by China's foremost journalist - är upplysande läsning. En bok man inte glömmer. Vi behöver människor som Liu Binyan var vi än bor. Han blev också något av en klagomur till vilken tiotusentals kineser vände sig för att få sina livshistorier redovisade. Än idag är hans texter kontroversiella. Lätt att förstå då korruptionen är djupare än någonsin och klassklyftorna likaså. 

Polisen från Datong

Vi tog morgontåget till Datong för att titta på Buddha-statyerna. I hotellduschen blev sen allt gråsvart. I Datong bryts kol. Mycket kol. Det satte sig i håret och när man snöt sig blev näsduken svart. Tänker på det då jag fascinerad läst Cao Naiqians två romaner. Han är bondgrabben som blev kolgruvearbetare, körsångare och som under kulturrevolutionen skickades ut i den by vars människor han skildrar. Sen blev han blev polis och är idag poliskommisarie i Datong. Dessa erfarenheter genomsyrar allt han skriver.

Romanerna har många läsarter. Kan tas som dels en skildring av de fattiga bybor han älskar, dels som en realistisk berättelse av de groteska händelser som utspelades i byn under kulturrevolutionen, dels som ett letande efter en fast punkt utifrån vilken det snabbt försvinnande livet ska förstås och betraktas, dels som en skildring av en regional identitet och bondekulture på väg att i grunden förändras p g a den snabba modernisering som sker i dagens Kina. I det avseendet påminner han om Wilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Båda vill överbrygga gapet mellan förr och nu. Hur ser den roman ut som försöker göra det? Som vill skriva om historien utifrån dagens perspektiv.

Det är inga post-maoistiska sagor Naiqian berättar. Inte heller någon roman som kan falla dagens partitopp i smaken. Hunger, sexualitet och våld är romanernas teman. Inget upplyftande, men Naiqian lyckas - hör och häpna - ta sig dessa teman med en stor portion av ömhet. Kinesisk kultur vilar, som vår, på tabun och Naiqian gör det inte lätt för en svensk läsare att förstå livet i byn. Ändå lyckas han här och var slå bryggor över den kulturella avgrund som skiljer en svensk från en kines.

James Hilton

Han är mest känd för sin bok om Shangri-La, eller Blå Månen som den heter på svenska. Eftersom jag rest i de trakter där kinesiska turistmyndigheter nu slår mynt av begreppet har jag läst boken. Den publicerades 1935 och sällar sig till detta årtiondets civilisationskritik och drömmar om ett annat liv och en annan tid. Det var det som gjorde den till en best-seller. Mer kända varianter på samma tema är Herman Hesses Glaspärlespelet för att inte tala Thor Heyerdahl som gjorde vad många i hans generation ville göra. Vända samtiden ryggen, åka till Söderhavet för att leva öliv. Heyerdahl återvände. Grottan han levde i var inte så bekväm so han hoppats :-) James Hiltons bok har ingenting gemensamt med filmversionen Lost Horizon. Tvärtom. Helt annat förlopp och naturligtvis ett helt annat slut. James Milton skrev också boken Random Harvest, om en soldat från första världskriget som inte kunde glömma sin första kärlek. Boken kom 1941, det år då England och Churchill slogs för inte bara Englands utan Europas överlevnad. Filmen anses vara en av dåtidens mest omtyckta.