Ali Bonaparte

Behållningen i senaste Skavlan var den norske politikern Kåre Willock som sade några kloka saker. Bl a hur han upplevde den israeliska politiken mot palestinier. Skarpast var hans kommentar om västvärldens oförlåtliga arrogans mot allt icke-västerländskt. Som man sår får man skörda. Willock fick mig att tänka på Ali Bonaparte, dvs Napoleons agerande under hans egyptiska fälttåg. Napoleon lämnade Paris 7 maj 1798 tillsammans med en armé på 40 000 man. I sitt följe hade han vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, musiker, astronomer, arkitekter, kartritare, boktryckare och ingenjörer. Allt för att de skulle dokumentera hans och upplysningstidens intåg i Egypten. Genom att lägga under sig landet, som ingick i det Ottomanska Imperiet, hoppades Napoleon slå både mot det Brittiska Imperiets handel med Indien och få den ryska tsaren att avstå från en attack mot Konstantinopel. "Vill man bli historisk är Europa för litet", sade Napoleon. "Det är i Asien man skapar sitt rykte".

Tanken var att efter att ha lagt under sig Egypten, skulle Napoleon ridande på en elefant, hållande i sin hand en ny, uppdaterad, moderniserad version av Koranen, dra in i Asien för att där lägga grunden till en ny religion med sig själv som profet. Upplysningstidens alla ideal iklädd i Koranens form. I Egypten hade Napoleon uttalat sin stora beundran för profeten Mohammed, bl a sagt att fransmän nästan var muslimer eftersom de som katoliker förkastat tron på treenigheten. Han antydde också att fransmännen var på vippen att konvertera till islam. För det hyllades han och kallades av en del egyptier för Ali Bonaparte. Men när de muslimska teologerna från Al Azhar-mosken föreslog att Napoleon och hans franska armé skulle vara de första fransmännen att låta sig omvändas, förklarade Napoleon: "Det finns två svårigheter. För det första ert krav på omskärelse. För det andra att vi inte längre skulle få dricka vin. Jag kan aldrig övertyga mina soldater om nödvändigheten att låta sig omskäras och sluta dricka vin".

När nyheten om Napoleons invasion av Egypten nådde Mecca, slet befolkningen där ner det egyptiska draperi som omgav Kaban. Klicka på bilden så förstoras den.

Vivant Denon med Napoleon i Egypten

Denon visade snabbt att han i fråga om sorglöshet, framåtanda och förmåga att uthärda strapatser var en av de yngsta i armén. Under det dryga år han vistades med Napoleon i Egypten, blev baron Vivant Denon med skissblocket i högsta hugg inte bara populär bland soldaterna och kamrat med högre officerare. Det mod han vid lämpliga tillfällen visade gav honom också en kärv uppskattning från Napoleons sida.

Napoleons sympati resulterade till en början i att han tog Denon med sig hem till Frankrike, när han lämnade expeditionsstyrkan åt dess öde och den vetenskapliga kommissionen åt åratal av vedermödor innan den fick tillfälle att publicera sitt hopbragta material.

Denon ensam av expeditionens konstnärer kom hem genom den engelska flottspärren med alla sina teckningar och dagböcker i behåll. Efter ett drygt år var han färdig att för en nyfiken värld framlägga dels en väldig atlas med skickligt utförda bilder av den dittills så litet kända egyptiska konstens stora monument och av nildalens pittoreska landskap, dels en journalistiskt lättflytande och utomordentligt levande ögonvittnesskildring av hela det sensationella fälttåget som satt samtidens fantasi i rörelse.

Så bidrog Vivant Denon till att göra Egyptens fornhistoria känd för Europas läsare.

Vivant Denon, Josephine Beauharnais och Napoleon

Vivant Denon charmerar så Joséphine Beauharnais, blir gäst i hennes salong och träffar där en ung general. Napoleon Bonaparte. När generalen börjar söka efter vetenskapsmän och konstnärer lämpliga att följa med på invasionen av Egypten, anmäler sig Denon omedelbart.

Napoleon tvekar. Kommer denna femtioåriga rumlare, en gubbe i iämförelse med de ungdomar ( de flesta under 30 ) som utgör expeditionsstyrkans militära och civila inslag, att orka med invasionen mödor?

Vivant Denon - under franska revolutionen

Sängvägen ledde snabbt till intendent för Madame de Pompadours samling av graverade stenar. Hans utnämns till "gentilhomme ordinaire", dvs. ordinarie hovman, hos konungen och skyddas av en skådespelerska vid Comédie-Francaise — som i sin tur var väninna till inflytelserika personer. Vivant får som tjugotvårig sitt dåliga skådespel "Le bon Pére" uppfört på den kungliga scenen.

Några år senare reser han som ambassadsekreterare till St. Petersburg, där hans briljanta konversation och humor gör honom till en omtyckt gäst i de förnämsta husen. Även här blir han snabbt älskare till högt uppsatta damer, fiskar statshemligheter i alkoverna, och tvekar inte att förråda sina mättresser för sina chefer.

Han är älskad, omsvärmad utom av Katarina den store och storfurst Paul som hatar honom. Vi vet mycket litet om Denons verksamhet på nästa diplomatiska post, i Stockholm. Han skickas till Italien där en skandal på högsta nivå avbryter hela hans diplomatiska bana — mycket lägligt!

Han fick nämligen fyra år på sig att bli en politiskt obelastad konstnär innan revolutionen kom. 1787 vann han inträde vid Konstakademin i Paris som "artiste de divers talents" med ett fromt kopparstick av "Herdarnas tillbedjan" som mästarprov.

När revolutionen brakar loss befinner han sig i Venedig, sysselsatt med att kopiera Tizians verk samt avporträttera adelsdamer. Hans namn sattes upp på emigrantlistan, hans egendom beslagtogs, men Denon var beslutsam och modig, reste tillbaka till Paris obekymrad om giljotineringshotet, bevisar att han är "god patriot" genom att utföra en av de till formatet största gravyrer konsthistorien känner, en kopia av Davids "Eden i Bollhuset".

Sedan vinner han Robespierres vänskap, får i uppdrag att gravera de av David komponerade republikanska dräkterna för franska folket, går till revolutionsdomstolens sammanträden för att avporträttera Danton — men tar igen sig från dessa ideella vedermödor med att gravera 23 erotiska blad, publicerade under titeln "L'oeuvre priapique".

Vivant Denon - sängvägen till hovet

Dominique Vivant Denon föddes 1748 på ett litet slott i den franska provinsen, lagom adlig för att ha en chans att komma sig upp i dåtidens klass- och ståndssamhälle. Lagom fattig för att sporras till egna ansträngningar. Fadern sände honom att studera juridik i Lyon, men Vivant insåg snabbt att genvägar var bättre än trängseln på studievägen. Knappt sextonårig avbröt han studierna, reste till Paris och började nästla in sig i salongerna. Han ville gå sängvägen.

Eftersom han valt att göra karriär inom konsten uppvaktade han hovmålaren Boucher och den store antikspecialisten greve Gaylus, men framför allt ägnade han sig åt att uppvakta damerna. Tack vare dem dröjde det inte länge förrän portarna till Versailles öppnades för honom. Där stod han i det stora galleriet, alltid på samma plats och hänfört stirrande, när Ludvig XV två gånger om dagen gick förbi.

En dag stannar kungen och frågar vad han önskar? "Se Er, Ers Majestät!" svarar Denon. Denna plattityd öppnade oväntade möjligheter. Han var född kurtisan i ordets gammalfranska betydelse av hovman och kunde alltid säga det som de höga herrarna och damerna ville höra, det smicker de trodde på. En förmåga lika mirakulös som AUadins lampa.

Folkets bästa: från Napoleon till De Gaulle

I september 1796 bildade general Napoleon Bonaparte en republik, den cispadanska, i norra Italien. Författningen var demokratisk efter franskt mönster, med representation och regering utgående ur allmänna val. Men valen visade att den cispadanska folkviljan inte motsvarade vare sig de franska revolutionärernas eller Napoleons förhoppningar. ( Eller som Tage Erlander uttryckte det: Visst vill jag ha socialism. Problemet är bara att majoriteten av svenska folket inte vill det ). Den cispadanska var reaktionär: adel och präster röstades fram, så den 7 april 1797 drogs därför i ett brev konsekvensen. För att säkra republiken och folkfriheten borde Bonaparte provisoriskt bli statsledare:

"Den lagstiftande viljan måste, så länge Ni stannar, uttryckas av Er allena. Exemplet lär oss, att en representation måste krypa under en lång tid innan den kan gå upprätt".

Under en övergångstid var det därför nödvändigt att koncentrera makten hos den myndighet, Napoleon, som kunde inse och handla i folkets intresse och företräda folkviljan. Några månader senare tillämpades samma metod i Frankrike.

Då parlamentsvalen innebar att rojalisternas position stärktes, genomfördes under general Augereau, en statskupp och utrensning, så en republikansk majoritet kunde tryggas. Allt för att hindra folkets och frihetens fiender att nå makten.

Dessa statskupper 1797 känner vi igen från vår egen tid. Det suveräna folket slås i kedjor för att hindra det från att förråda sig självt. Den i val uttryckta folkviljan ställs mot den "verkliga" folkviljan. Resultatet är fascism, nazism och bolsjevism.

Mot den franska revolutionsmodellen står den amerikanska ( inte den brittiska ). De franska revolutionärerna diskuterade den amerikanska demokratin, men såg den som en helt annan form av statsstyrelse än vad de ville ha. Den dåtida amerikanska modellen liknar vad vi idag menar med demokrati. Den dåtida franska totalitära modellen som Robespierre / Babeuf verkade för motsvarar vad 1900-talets kommunistiska stater kallat folkdemokrati. Någon motsvarighet till den totalitära ideologin fanns inte i amerikansk debatt ( utom Huey Long ). Demokratin var den ram, inom vilken skilda intressen och åsikter i fred och frihet skulle tävla om styret. En vacker vision.

Skillnaden mellan USA och Frankrike? I USA fanns redan ett folklig självstyrelse och frigörelsen från England fullföljde traditionen. I Frankrike skulle folket i ett slag från intet bli allt. Den franska tolkningen av folkviljan är inte bara historisk kuriosa: den har styrt stora delar av modernt franskt politiskt liv - från 1789 ( Robespierre till Napoleon ) till vår samtid ( Petain till De Gualle ).

Den allmänna folkviljan, som finns men inte förmår visa sig i val, får då manifestaras av en person, som blir nationens röst. Ta De Gaulle. Eller som Napoleon sade: "Mitt syfte är att styra människorna som det stora flertalet vill bli styrt. Det är, tror jag, det rätta sättet att erkänna folkets suveränitet".