Försöker av och till att läsa Tranströmer. Han ska ju vara så bra! Men jag ger upp. En dikt på 25 rader kräver tydligen litteraturhistoriska utvidgningar på 30 sidor för att bli begriplig? Poesi verkar vara något för folk som gillar att lägga gigantiska pussel. Litterära pussel. En annan - för mig obegriplig poet - är Bengt Emil Johnson. Men vi har i alla fall det gemensamt att vi retar oss på Tranströmers jolmiga, helgonlika, världsfrånvända stil. Som här. Johnson har skrivit en dikt som svar på tal. Den är i alla fall begriplig:
Innuti dig, människa, finns jävlar i mig en kätte!
I den kätten ett mindre djur, en mule.
Ett strävt, nåja, blött. Diande på dina fingrar.
Lite äckligt. Obehagligt.
Och detta ska man tycka vara gulligt?
Kätten är gjord av gamla bräder som det grott
in åtskilligt med skit i.
Det är mörkt i kättens hörn och kalven står i skit.
Man mockar väl i det värsta ibland.
I kätthörnen spindelnät. Det löper många.
Lurar många, ludna, högbenta, mångögda.
Varför sådan sorg när kalven gick till slakt?
Varför så oresenligt hat till amatörslaktaren?
Hellre har jag kalv och skitig kätte inombords än Tranströmers vitkalkade, renskrubbade tungomålstal. Hans fåninga änglar som omfamnar en och viskar genom hela kroppen. Fattar ingenting. Undrar om inte Tranströmer jobbar i en bransch som sysslar med självbedrägeri? Men vem har inte känt av både kätten och kalven? För att inte tala om spindlarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar