Harry Martinssons natursyn

Han hade problem med sina naturupplevelser. Fr a för att han måste beskriva dom med det instrument som skarpast skiljer oss från naturen - vårt mänskliga språk. Ett annat problem var att han i naturen slets han mellan två känslor: häpnad och glömska.

Häpnad för att han i naturen tycker sig stå på gränsen av det mänskliga och titta ut, eller in, i en annan värld. Naturen talar ett för oss människor obegripligt språk. Det går inte att kommunicera med den.

Glömskan då? Ja, den kommer i sällskap med häpnaden över naturens livsinnehåll. Miraklen får Martinsson att glömma sin samtids politiska elände.

Martinsson balanserar på gränsen mellan försoning och resignation. I naturen, inför det stora livsinnehållet, närmar han sig en slags försoning med sig själv och sitt liv för att han glömmer allt utom det örat letar efter och ögat hittar.

Resignationen då? Den kommer i vardagslivet, inför politiken. Och periodvis ser Martinsson politik även i naturen, i dess grymhet och allas krig mot alla. Dom dagarna är det inga mirakel han ser eller häpnad han känner. Martinsson ser då spanska inbördeskriget rasa i blåbärsriset.

Harry Martinsson om konsten att se

På 1930-talet skrev Harry Martinsson romanen "Vägen till Klockrike". Samtidigt publicerade han sin trilogi naturessäer. Allt handlade då om konsten att se. Något som räddat honom från att, som han skrev, "bli en sten bland stenar", något som "väckt den förfallna levnadslusten".

I Martinssons fall handlar det lika mycket om att slippa se som att göra det. Slippa se för att kunna uthärda. När Martinsson lär sig se bygger han sakta upp en alternativ erfarenhet, vars syfte är att ersätta det han inte vill se eller minnas. Hans uppväxt och livsproblem var svåra.

Han skaffar sig nya, andra minnen. Men de gamla trilskas och blandar sig hela tiden in i hans "egna synvillor, inbillningar, önskedrömmar, farhågor och visioner". Men det finns också risker med att försöka se något nytt. Man kan stirra sig blind. Luffare gör det

...."Han stirrade sig blind på samhället. Inte ens sommarängens mirakler kunde få honom att bli fri ... Ögat, tänkte han, är vår största gåva. Man skulle inte gå sovande genom livet, inte bara låta ögonen vara instrument för snåla husbehovstittar eller den snöda beräkningens ögonmått. Den som låter sina ögon stirra förlorar sin fönsterplats

... "Ögonen kunde ge ting och dagar en annan innebörd. Inte minst då det gällde att göra sig hemmastadd i hemlösheten. Värna drömmarna .... Där finns några av de hemligheter som undanhålls vårt förnuft ... Men det stora är att vi tack vare våra ögon kan se naturen åt naturen. Och då kan det plötsligt hända att man blir sedd tillbaka" ...

Jordhumlefluga

Harry Martinsson skrev att när man tittar på insekter får man vara beredd på mycket inom en själv. "Skogspromenadforskning" kallade han det. Man får se sånt man aldrig tidigare sett. Okända, grymma, vackra levnadssätt. Den välkända naturen - t ex av vitsippor och björkar - försvinner och hos Harry ersattes den ofta av skräck. Han tyckte det var ohyggligt att snarlikheter kunde inställa sig vid en skogsflanörs reflexioner över två så från varandra vitt skilda världar som människans och insekternas. Bland blommor och blad såg han plötsligt 1930-talets spanska inbördeskrig. Harry skrev också om den vidskepelse som insektsvärlden håller vid liv. Rädslan, det irrationella. Ändå insåg han att vidskepelse är den fattiges halmstrå, något han griper tag i då han håller på att drunkna i förtvivlan. Tänker på det här med jordhumleflugan framför mig, som inte är en humla utan en blomfluga. Vad har den för evolutionär historia? Vad har den lämnat bakom sig för utseende för att ha utvecklats till att se ut som en humla? Ingen människa född kan förklara det. Blomflugor är insektsvärldens skickligaste förklädnadskonstnärer. Jordhumleblomflugan är ett exempel på att utseendet är viktigt och att vi upplever naturen olika.

Efter vinter kommer vår ...

Kanske det vackraste som skrivits om skiftet mellan vinter och vår kommer från Harry Martinsson:

..."År efter år samma process. Evigt gammal och evigt lika ny. Den nordiska sommaren kommer till oss med våren främst på galjonen. Den kommer lastad från Santa Flores och fortsätter in över land med golfströmsvärme och vårlig snöplog, högt upp i luften omkretsad av ljusa molnskockar, trumpetande tranflockar från Centralafrika, sädesärlor från Sudan ... Varje år upprepas i hastigare tempo och tunnare gestaltning den långa smältningsprocess efter istiden för årtusenden sedan. Sunnanvind, sydvästregn och sol börjar lyfta vinterlakanet vid Smygehuk och rulla det framför sig norrut ända upp till Tanakusten" ...

Nu är det bara att ge sig ut! Budbärarna är här. Starar i flockar som härmar alla möjliga europeiska arter, sträckande snövita sångsvanar, fällande knipor med visslande vingar och vattenstänk, honkande tunga grågäss. Vilken underbar årstid som kommer oss till mötes! Och detta efter en vinter som gett oss lika vackra dagar som den vackraste sommaren någonsin kan ge. Vi bor i ett paradis.

Harry Martinsson om konsten att se

När man kvällstid går över ängen flyger hundratals småfjärilar upp. Gräsmott som de på bilden. På 1930-talet skriver Harry Martinsson romanen "Vägen till Klockrike" samtidigt som har publicerar sin trilogi med naturessäer. För honom handlar allt nu om konsten att kunna se. Något som räddat honom från att bli en "sten bland stenar", "väckt den förfallna levnadslusten". I hans fall handlar det lika mycket om att inte se som om att göra det. Slippa se för att uthärda. När Martinsson förlorar sig i att se bygger han upp en alternativ erfarenhet, vars syfte är att ersätta det han inte vill se eller minnas. Han skaffa sig nya och andra minnen, men de trilskas och blandar sig hela tiden hans "egna synvillor"; inbillningar, önskedrömmar, farhågor och visioner. För det finns också risker med att se. Som att stirra sig blind. En luffare gör det ...."Han stirrade sig blind på samhället. Inte ens sommarängens mirakler kunde få honom att bli fri" ... "Ögat, tänkte han, är vår största gåva. Man skulle inte gå sovande genom livet, inte bara låta ögonen vara instrument för snåla husbehovstittar eller den snöda beräkningens ögonmått. Den som låter sina ögon stirra döda, förlorar sin fönsterplats" ... Ögonen kunde ge ting och dagar en annan innebörd. Inte minst då det gällde att göra sig hemmastadd i hemlösheten. Han värnar drömmarna .... "Där finns några av de hemligheter som undanhålls vårt förnuft" ... Men det stora är att vi tack vare våra ögon "ser naturen åt naturen. Och då kan det hända att man blir sedd tillbaka" ... Naturen speglar alltså den som ser och religion och samhälle. Samtidigt som Martinsson skriver allt detta växer vår tids moderna biologiska syntes fram. Den moderna syntesen 1936 - 1947.

Harry Martinsson om kärlekslöshet

En luffare har bara sin hemlöshet, sin sorg och sitt ursinne:

..."Det finns en protest som aldrig kan uttalas som den ska uttalas, därför att det inte finns någon att rikta den mot. Det finns ingen som förstår den annat än de egendomliga själva och till dom kan den inte riktas. Därför kan den bara en formulering och det är: rör oss inte! Låt oss vara ifred. Vi äger det vilsna. Det vilsna är vår egendom. Det vetter åt stjärnorna till, åt skogarna och haven, de vandrande vågorna och de vildsådda blommorna" ...

Luffarna var inte fria utan på rymmen från sin fångenskap. Fotot visar en luffare som övernattar på Vaksala tegelbruk och på golfbanans nionde hål låg det förr en lada där en luffare hängde sig.

Harry Martinsson om självbedrägeri

..."Jag får nöja mig med det bedrägliga. En vanlig människa kan inte fatta annat än sånt som för den verkligt skolade är lögn och bedrägeri. Det är hennes lott. Och det är hennes lott att ljuga för sig själv och inte veta om det. Varför ska då inte ljugandet få vara vackert? Varför ska inte dumhetens öde få vara stjärnbestrött och blommigt? ... Världen vill bedragas och behöver bedragas. Men det ska göras med kärlek och slösande givmildhet och bedragarna ska vara begåvningar ... Det ska vara doft i det hela, liv och lust. Man ska unna människor det bästa" ...

Harry Martinsson om tystnad

Harry Martinsson hade svårt med folk. Sanningen, vad det nu var, fanns därför inte i umgänge utan i tystnaden. Återigen ur "Vägen till Klockrike":

... "Ingen annan sanning sitter kvar i en så naturligt, som den man finner i tystnaden. Allting talar. Sol och gräs och blommor, sjöar, människor som tyst går förbi eller som man möter. Och tankarna kommer igång inom en genom allt man möter och sett. Och envar som inte tänker får skylla sig själv. I tystnaden får allting plats, men i talet bara ett i taget" ...

Harry Martinsson om orimlig kunskap

Harry Martinsson var en minst sagt komplicerad, jäkligt jobbig typ. Känslig lustlögnare. Kanske därför han formulerade sig som han gjorde? Han behärskade ju konsten att iakttaga sig själv. Citatet hämtat ur romanen "Vägen till Klockrike" och handlar om hans orimliga kunskap:

... "Han var full ända in i själen av perspektivuppfattningar, sina egna och andras, och hade en enorm kunskap av det slag som inte gick att omsätta eller tillämpa. Och det kanske var detta som var det svåraste, och stundom det bittraste, att själva hans erfarenhet var hemlös, då de bofasta inte hade bruk för hans pussel av verklighet utan istället spottade på den och misstänkliggjorde den" ...

Harry Martinsson och naturen

Naturen är obegriplig, gör honom tyst men pejlar honom samtidigt inombords: ..."egenskaper och tillstånd som den själv vill mäta och pejla med säregna lod, formler och ingivelser i människan. Någonstans i nejderna skymtar vi det gåtfulla i hugskottens oerhörda betydelse för själens liv överhuvudtaget, ja för livets liv överhuvudtaget. Klart uttryckas kan det väl aldrig". Omkring sig i naturen ser han "det stora livsinnehållet", "ett ofantlig alstringsorgan" och möter "den egendomliga tystnaden inombords". Han söker naturens hjälp att komma bort "från det självbiografiska och egocentriska", vill istället "hylla det låga och vardagliga" i naturen. Gräs, örter, älgspår och träd, men känner hur han lätt "faller i drömmerier släkt med livsgrämelsen och det ogråtna". Samtidigt, överallt i naturen, "stirrar miraklet mig i ögonen". Martinsson är ingen kristen mystiker utan sträcker sig nu efter det omöjliga, vill försöka förstå de iaktaggelser han gör i naturen och "översätta" de stämmningar den väcker som kommer och går genom hans känsloliv.

Harry Martinsson och Aniara

Naturen talar ett obegripligt språk. "Det går inte att kommunicera med den. Skymten var för snabb och när fantasin bedrar en eller inte vet man aldrig riktigt visst". Orden skrivs 1937 av en som kommer ur fattigSverige och känner hemlösheten bättre än de flesta. Han är rädd för han lever i en "mellankrigstid, på andra sidan av ett industriellt krig och något på denna sidan om ett annat ännu industriellare krig". Han vill fly, inte fortsätta ägna sig åt "en uppvisning av glada sköldar som jag inte har". Glada sköldar. Vilket uttryck. Man ser hans inställsamma leenden. Nu kastar han skölden och liknar sin samtid vid ett emmigrantskepp som alla förhoppningsfullt entrar. 1937 får vi en första vink om ett framtida omarbetat Aniara-tema. Fast det är inte ett kärnvapenkrig som driver iväg folk utan Hitler och Mussolini. "Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vill nu istället ge dom den i döden och bygger därför nu de stora emmigrantskeppen. Och suggererade, famlande och skrämda ge sig emmigranterna ombord på de dimhöljda landgångarna".

Harry Martinssons leende

Efter att ha slagit igenom som författare förknippades Martinsson i media med sitt leende. Folk tyckte om att se det och det spreds via pressen. Men leendet hade sin egen martinssonska historia. Han skriver: ... "Det finns inget jag hatar så mycket som dessa inställsamma flin med vilka jag i så gott som hela barndomen vädjade till tomheten och oförståelsen. Det var en sjukdom, inte bara hos mig utan också hos människorna på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärderna, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo. Som vuxen hatade jag hatet i vanmäktigt raseri medan alla hatare skrattade mig i ansiktet" ... Martinsson berättar vidare hur han trots detta blev allt skickligare i att förställa sig, flina, ljuga, hålla med och samtidigt hemlighålla egna tankar, känslor och fantasier. "Verkligheten" blev plikt och förtvivlan. Om dagarna dog han, på kvällar och nätter gav han sig ut i naturen där allt var "skyggt och vackert innan jag själv skygg och tyst gick tillbaks till gården. Det var såna stunder jag levde"".

Harry Martinssons hunger, rädsla och hat

Av och till under 1930-talet befinner sig Harry Martinsson i vad han kallar för ett "mörkt tillstånd av förvirring". Naturen är ingen tillflyktsort. Inte fylld av frid eller vila utan en spelplats för sexualitet, nöd, hunger, rädsla, hat och död. Samma känslor Harry fått överdoser av som fattigbarn. Rädsla + hunger = hat. Han skriver: ... "fattigdom är värst för det inre hat den föder. Det dödar säkrare än någonting annat tills människan inte vet vilket som vore bäst egentligen". Döden blir lika likgiltig som livet. Han kallar tillståndet för "bristens ångest" och allt han "hade tänkt glömma" bryter fram. Resultatet? Naturessäerna och Nässlorna Blomma.

Harry Martinsson efter Finland

Martinssons språk var upptäckarens. I alla fall före Finland. Vid fronten förlorade språket sin mening. Vid fronten tog livet farväl av sig själv. En personkatastrof ägde rum. Villkoren för språk förändras. Han kände sig dövstum, upphörde känna sig som och vara människa. For runt som kurir med post mellan sjukstugor och soldater i tält. Hans hemlöshet verkar total. Han håller ursinniga monologer om maskinkulturen, ljuger i sin desperation och hjälplöshet. Lovar t ex soldater avlösning. Han kan inte skildra det han upplever, kriget, det var omöjligt. Den som trodde sig kunna göra det bedrog sig själv och andra, begår rent av en förbrytelse. "I denna vinter får man ljuga för att överleva", skriver Martinsson. Hemmet, det Martinssonska hemmet, återfinns i naturen och ingen annanstans. Han börjar förstå varför det finns dikt och varför allt diktande kring verkligheten blivit till. Naturen talar ett obegripligt språk, ett surrealistiskt. Det enda vi kan hämta ur den är bilder och en obegriplig närvaro- och glädjekänsla. Mystik. Martinssons öde blir att beskriva naturen, både den inre och yttre, med det instrument som skarpast skiljer oss från den: språket.

Harry Martinsson i Finland

I det kapitel i sin bok om sina nio dagar vid fronten, Verklighet till döds, skriver Martinsson att han "inte skämdes för att bekänna att han på ett sätt började bli rädd för hela denna världen, för hela tillvaron med dess tekniskt fullfjädrade anonyma satanism". Martinsson tog avstånd från det moderna samhällets skvallertidningar, biografer, sportintresse, bilar och maskiner. Vid fronten möter han detta ingenjörs- och maskinsamhälle fullt ut i form av vapen och tanks oc fortsätter. "Ja, ibland var det svårt, att inte säga sin innersta mening, den att självmordet lika väl kunde göras på en gemensam samlingsplats rakt över härifrån in i de finska skogarna åt nordost, i dödens stora socken, Salla". Det var i Salla som Martinsson var förlagd som kurir.

Harry Martinsson före Finland

Han skriver i sina naturesseär att "så länge förtryck råder är självförsvar den mest levande formen av liv". Martinsson for land och rike runt och försökte tillsammans med Eyvind Jonsson rekrytera frivilliga till Finlands kring mot Sovjet. Finlands sak var vår. Martinsson hade haft sympatier för kommunismen, hade bl a besökt en författarkongress i Moskva 1934. När vinterkriget utbröt 30 november 1939 såg han i finnarnas strid en kamp för "paradoxala men sanna saker, för stämningar och aningar, för de finska skogarnas sus". Martinssons politiska svada är okoventionell. Han erkänner att han inte kan få fram "fullkomliga ideologiska läten", men säger att han i alla fall i "en demokrati slipper att bli arkebuserad för mina medfödda brister som människa". Han talar förtvivlad om den svenska och finska sommaren. Hur lika de är varandra. Samma blommor, samma träd, samma smultronställen. Till slut frågar han sig själv varför han inte anmäler sig själv som frivillig när han uppmanar andra att ge sig av? Martinsson själv är nyskild. Kanske självmordsbenägen?

Min tro ...

.... är titeln på en bok som utgavs 1941, några år in på andra världskriget. Fick tag i den i jakten på Harry Martinssons 1930-tal, hans blandning av naturintresse, anti-modernism (han gillade varken maskiner eller bilar) och kamp för den hotade demokratin. Det sägs att Harry som frivillig var på väg till spanska inbördeskriget? Nu blev det istället som kurir - om än i bara nio dagar men det visste inte Harry - innan fred slöts mellan Finland / Ryssland och Harry återvände hem och skrev Verklighet till döds. Boken Min tro består av en rad kända personer som alla vill lansera ett politiskt alternativ. En livstro baserad på humanism och tolerans. En tredje väg mellan rysk kommunist- och tysk nazistdiktatur. Thomas Manns bidrag är typiskt. Han förklarar att religion kommer av det latinska verbet relegere som betyder ta hand om, bekymra sig, besinna sig. Mann kallar sin uppsats för Vision om en ny Mänsklighet. Det behövdes under kriget. Det går samma vind genom Julian Huxleys bidrag: Livstro. Denne vetenskapens statsman som livet igenom kämpade med djupa deppressioner skriver längtansfyllt om sin övertygelse att livet trots allt är värt att leva. Hans trosbekännelse är en tro på livet.