Bruno Liljefors på Thielska Galleriet till 23/1 2011

Det är 150 år sedan konstnären Bruno Liljefors föddes i Uppsala. På Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm pågår nu en Liljefors-utställning med ett urval av hans djur- och naturmåleri. Kanske inte de allra bästa verken, men de duger mer än väl.

Moderna ikoner?

Ser han har två nya utställningar på G. Både gillar och ogillar Lars Jonssons fågelbilder. Vem känner inte igen sin egen skönhetstörst i dom? De påminner också om Bruno Liljefors, fast i Brunos fall sågs fåglarna i sina ekologiska miljöer, jagande eller angripna. Jonssons fåglar är som gjorda för en storstadsbos helg-retreat i ett kloster, där man förutom tystnad ska äta grönsaker och betala dyrt för att sitta inomhus. Inget fel i det, var och en blir salig på sitt sätt, men ibland blir det med Lars Jonsson som med Mozart. För publikfriande och sött. Jämför med Beethoven. Frågade Lars om detta en gång och han svarade att visst, han gör artporträtt, därför att de arter han avbildar en gång kanske kommer att vara borta. Så porträtten är en slags dokumentation. Före klimatkrisen. Före utrotningshotet. Intressant svar, men frågan kvarstår. Varför inte då fåglar i sin miljö? Eller deras sociala beteenden? För de ligger ju inte alltid still och sover eller putsar sig? Nu blir porträtten en bekräftelse på storstadsmänniskans förlorade kontakt med naturen, inte en bild av en hotat art, utan en ikon inför vilken de knäfaller och ber? Ett exempel bland andra på hur folk flyttat sitt andliga liv ut ur kyrkan, in i naturen för att söka svar på de yttersta frågorna, de utanför erfarenhetens gränser, där man trasslar in sig i olösliga motsägelser och jagar efter vind. OK. Lars fågelbilder inbjuder till meditation. Men gör Brunos det? Som den här av räven som överlevt dagen genom att ha fått sig en matbit?

Rolf Mellström

Läst Sven Barthels bok "Harstena", om livet i skärgården som det upplevdes åren 1932 - 33. Samtidigt som Hitler kom till makten och 1930-talskrisen drog in över Sverige. Bokens alla teckningar är gjorda av Rolf Mellström, Bruna Liljefors främste elev, som gjort denna havsbild. Klicka på bilden så förstoras den. Man känner både lukten av hav och den råa kylan i luften.

Bruno Liljefors realism

Man hyllar ofta realistiska romaner för den uppmärksamhet de ägnar åt att skildra vardagen. T ex Mobergs Utvandrarserie. Men mer än tvåhundra år före realismens genombrott i litteraturen fanns den redan i konsten, fr a den holländska. Kan det vara så att de största av 1800-talets realister - t ex Balzac och George Elliot - inspirerades av holländska 1600-talskonstnärer? Inte vet jag, men tanken föds då man tittar närmare på Bruno Liljefors porträtt av sin far (klicka på bilden). Och förresten. Vi kan gå ända tillbaks till grekisk, romersk, ja t o m egyptisk konst och skulptur för att möta vardagen. Realismen är den stora traditionen.

Bruno Liljefors

På Gustavianum i Uppsala pågår nu en utställning med fyrtiotvå tavlor och teckningar av Bruno Liljefors. De flesta naturligtvis mindre kända men väl värda att se. Klicka på havsmotivet så förstoras det.

Bruno Liljefors

Taube skrev sin havsörnsvals inspirerad av Bruno Liljefors tavla. Annars tvivlade Evert Taube på sig själv. I sin dagbok från 1920-talet skriver han förtvivlat att han upptäckt att han inte har "något tankedjup. Bara känslor och under det kaos. Men jag kanske kan lära mig skriva om natur, blommor och hav" ... Han hade då, närmare 30, ingen utbildning, inget jobb, inga fasta inkomster och hade varken slagit igenom som konstnär, författare eller sångare.

Ögon och minne

I ett brev till kollegan Anders Zorn skrev Bruno Liljefors att den natur han tyckte bäst om att vistas i var:

...."kal, vresig och stenig barrskog, träsk, åkerrenar och nödtorftiga gärdsgårdar. Inte så där sommarnöjesaktigt" ....Jag målar djurporträtt. Man måste dock ha hästminne för det - en räv försvinner ju som en blixt under snökläddgran ...

Att läsa ett landskap

De flesta av oss är biologiska analfabeter, vi ser massor utan att veta vad det är som vi ser. Visst, en blåsippa, en björk, en humla, en fågel. Ungefär som att läsa en bok men bara kunna enstaka bokstäver. Hur det är för de dom ser ger oss den 70-årige Bruno Liljefors en vink om i "Det vildas rike"? En bonde kommer in med två orrungar som dödats i slåttern:

....Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunvattrade fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa vackra sammanställningar som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, natthimlen mellan grenarna. Man kunde hur länge som helst se in i denna värld, där fanns ingen botten eller slut endast alltjämt nytt ....

Endast alltjämt nytt. Man får, som Harry Martinsson brukade säga, vara beredd på mycket inombords då man försöker lära sig mer om det vi kallar för natur.

Darwin och Oscar Rejlander

Vi vet att både August Strindberg och Bruno Liljefors påverkades av Darwin. Men hur var det annars? Jodå, Darwin var vaken. Medveten om det inflytande hans teorier hade på känsliga personerns fantasiliv. Men han kastade sig även ivrigt över ny teknik. Som fotografi. Och fastnade för ett samarbete med den svensk-brittiske fotografen Oscar Rejlander. Här finns några av hans övriga foton. Och här en annan presentation av honom. Resultatet Rejlanders samarbete med Darwin blev den klassiska boken "The Expression of the Emotions in Man and Animals", en av de första som använde sig av foton.

Darwins konstintresse var gammalt. Han besökte museer för att titta på djurmålningar och kände konstnärer, djurmålare som Joseph Wolf och Briton Riviere och skulptörer som Thomas Woolner. Dessutom brevväxlande han med legendariska fotografer som Lewis Caroll, Julia Margaret Cameron och Duchenne de Boulogne.

Men Rejlanders foton till Darwins liv om människans känsloliv är spännande. "Ge mig foton på olika känslouttryck", sa Darwin. Så Rejlander tog foton på djur, barn och dårar. Och på sig själv. Rejlander använde el för att se hur musklerna reagerade. Det visas på fotot.

Taube´s Havsörnsvals

Taube skrev valsen inspirerad av Bruno Liljefors tavla. Annars tvivlade Taube på sig själv. I sin dagbok från 1920-talet skriver han förtvivlat att han upptäckt att han inte har "något tankedjup. Bara känslor och under det kaos. Men jag kanske kan lära mig skriva om natur, blommor och hav" ... Han hade då, uppåt 30 års ålder, ingen utbildning, inget jobb, inga fasta inkomster och hade inte slagit igenom vare sig som konstnär, författare eller sångare.

Bruno Liljefors

I ett brev till kollegan Anders Zorn skrev Bruno Liljefors om den natur han tyckte bäst om att vara i: ...."kal, vresig och stenig barrskog, träsk, åkerrenar och nödtorftiga gärdsgårdar. Inte så där sommarnöjesaktigt" ...."Jag målar djurporträtt. Man måste dock ha hästminne för det - en räv försvinner ju som en blixt under snökläddgran" ...

Bruno Liljefors

Det finns tavlor man aldrig ser sig mätt på. Dit hör flera av Bruno Liljefors målningar. Som t ex den här av ejdrar på ett skär. Man hör både havet och ejdrarnas skrockande.

Bakgrunden är den att han fotograferade klippan - som låg utanför Bullerö, fotona finns bevarade - och sen arbetade med tavlan i omgångar. Ejdrarna placerades olika; än var det fler hanar än honor etc.

Här finns mer information om ejdern. Och här en inspelning av dess läte. Bruno Liljefors anses vara vårt lands kanske främste djur- och jaktmålare.

Att läsa ett landskap

Den som skrivit mest begripligt om den här konsten är Fredrik Sjöberg. Tänk vilken glädje det ger att läsa en bok! Att kunna alla bokstäver och tack vare dom få uppleva hur hela ens inre tas i anspråk av texten. Samma sak kan ske inför ett landskap. Bara det att de flesta av oss är biologiska analfabeter. Vi ser utan att veta vad det är som vi ser.

En blåsippa, en björk, midsommarblomster, en humla, fåglar. Det är som att läsa en bok men bara kunna nån enstaka bokstav. Eller som att vilja spela men inte kunna.

För visst är det som den 70-årige Bruno Liljefors skrev i "Det vildas rike"? När en bonde kommer in till honom med två orrungar som dödats i slåttern:

....Jag var som förhäxad vid betraktandet av deras grå- och brunvattrade fjädrar. Mina förut invanda begrepp om vackra och fula färger ställdes på huvudet inför dessa vackra sammanställningar som syntes liksom avlagrade från den grå urtiden och berättade om skogen, kärret, mossan på stenarna, natthimlen mellan grenarna. Man kunde hur länge som helst se in i denna värld, där fanns ingen botten eller slut endast alltjämt nytt ....

Endast alltjämt nytt. Bättre kan det inte sägas. Man får, som Harry Martinsson sade, vara beredd på mycket inombords då man försöker lära sig mer om det vi i brist på bättre kallar för natur.

Fredrik Sjöberg: Flugfällan

Bruno Liljefors: Det vildas rike