Alla mot alla

Skatteverkets förre chef Mats Sjöstrand följde ett år den grekiska skatteindrivningen på nära håll och såg inkompetens, korruption och brist på politisk vilja att göra några reella förändringar. 

– Det spelar inte någon roll vad långivarna kräver om skattefrågorna. Chefen för skattemyndigheten själv inte kan bestämma vilka som ska anställas, utsatt för politiska påtryckningar och man ville från politiskt håll inte genomföra några verkliga förändringar. Det kändes som om man väntade på att allt skulle återgå till det normala. 

Om längtan till Italien

Vincero Pucini

EU lägger Pompeii i maffians händer

2010 rasade några hus i Pompeii. Årtionden av vanskötsel tog ut sin rätt. Årligen besöks ruinerna av 2.3 miljoner. Förr kunde de besöka 64 hus / platser - idag bara 5. EU, denna monumentala organisation vars ekonomiska politik håller på att spränga Europa, har nu beslutat att "renovera" Pompeii. Det rör sig inte om småpotatis. 105 miljoner euro satsas i projektet i ett av Europas mest korrupta länder. Maffian gnuggar händerna! I dagens artikel i The Independent kan vi bl a läsa om hur en räkning på 500 000 euro plötsligt saltades och slutade på 5 000 000 euro. Som man bäddar får man ligga. Här.

San Patrignano - fantastiskt

Ett hem för utslagna. HIV-positiva, horor, knarkare och hemlösa. 2000 som under fyra år får bo och arbeta här. Lära sig ett yrke. I detta fall göra ost. Det värmer att se. Inga jäkla snabbkurser här inte. Man inser hur viktig tiden är för att om möjligt vrida en människa rätt. Här deras hemsida.

Naturligtvis har även solen fläckar. Grundaren av San Patrignano, en rikemansson med parapsykologiska och spiritistiska intressen, ställdes två gånger inför rätta. Det röda tråden var användandet av våld i samband med försöken att bota misbrukare. Några egendomliga självmord förekom också samt anklagelser om våldtäkt. 

Renässansen

På 1500-talet talades om en pånyttfödelse av antikens konster och vetenskaper (på italienska kallades det för "rinascita"). På 1800-talet, under romatiken, lanserades renässansbegreppet. Historien sågs som en rad avgränsade epoker, som olika salar i ett museum. Antiken kom först. Sen medeltiden som skildrades som en mörk värld, full av förtryck, vidskepelse och barbari. Karl Marx, ett bedårande barn av sin tid, delade upp historien i andra epoker.

Romantikerna menade att den "moderna" tiden började på 1700-talet med "upplysningen" och franska revolutionen. Men enligt renässansteoriens förespråkare gick startsskottet redan på 1400- och 1500-talen. Då, påstods det, började människor upptäcka sig själva och världen utanför sig. Som om inte det oupphörligt skett och sker? Men från 1800-talets europeiska, koloniala och imperiala utsiktstorn, föddes alltså redan på 1400-talet den typiska "renässansmänniskan", liksom en ny konst och diktning, som ville fånga det unika och individuella hos varje människa. De som drev den tesen borde läsa Platon. Jämfört med honom framstår t ex Jesus som en ganska enkel figur.

1800-talets intellektuella menade vidare att renässansen och individens födelse, ledde till en brinnande lust att utforska och lägga under sig omvärlden. Det skulle tagit sig uttryck i de sk "upptäcksresorna". Att andra folk och kulturer bebodde de världsdelar och länder som upptäcktes, lämnades därhän. Den västerländska ekonomin, tekniken och vetenskapen tog ett språng och lämnade övriga kulturer bakom sig. Inte minst den kinesiska som länge varit västvärldens rival. Segraren skriver historien. Och på 1800-talet stod Europa som segrare.

Dags för att skriva om historien efter eget skön. Med bl a ledstjärnor som nationalism, romatik, renässansvurm och dyrkande av stora genier och ledare. 1500-talet inventerades och man fann en hel del storslagenhet, bl a Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rabelais, Shakespeare, Machiavelli m.fl.

Forskarna försökte sedan visa hur renässansen spritt sig från Italien till Europas övriga länder och hur den där bidragit till att skapa en ny litteratur, konst, arkitektur, musik och vetenskap. Och en ny syn på människan och världen. Gustav Vasa och hans söner var enligt denna syn de första svenska renässansmänniskorna.

Officeren, kriget och kulturen

Han tillhörde de amerikanska officerare som 1944, mot slutet av andra världskriget, deltog i befrielsen av Italien. Han fick se det mesta. Efter hemkonsten till USA började han läsa filosofi. 1952 kom boken "The Grand Tour in Italy. 1700 - 1800". Av undertexten framgår att den utgör ett bidrag till en kommande doktorsavhandling. Någon sådan har jag inte hittat. Misstänker att den inte blev av, för "The Grand Tour in Italy" håller inte gängse akademiska mått. Den är skriven för vanligt folk, inte akademiker.

I bokens inledning beskriver Paul Franklin Kirby, hur han som officer lade märke till att under invasionen uppvisade en rad brittiska officerare ett mer än normalt intresse för Italien. De satt klistrade vid bombplanens fönster och kunde namnen på byarna man flög över. När tyskarna drivits ut ur Catania stötte han ihop med en brittisk officer som kunde namnen på stadens gator och gränder. Under framryckningen genom Toskana tog brittiska officerare med sig Kirby till berömda platser vare sig de fanns kvar eller inte. Striderna var hårda, många städer bombades sönder och samman.

Det säger sig självt att den som på detta sätt lärt känna Italien skriver därefter. "The Grand Tour in Italy" är en sammanställning av hur några av de tiotusentals engelsmän som, från 1763 till Napoleonkrigen, tog sig till Italien och hur de skildrade sina möten med landet. Ju närmare 1789 års franska revolution och Napoleons invasion av Italien vi kommer, dessto fler italienska adelsmän sålde sina samlingar av renässanstidens konst och skulptur. Till engelsmän. När Napoleon kom tömdes landet på konstskatter. Dom fraktades till Paris.

Kirby låter oss få veta hur engelsmännen tog sig till Italien, hur vägarna var, hur standarden var på de värdshus där de bodde, hur maten var, hur man klarade sig bland horder av tiggare och fattigfolk, hur utbredd prostitutionen var, var i Italien engelsmännen begav sig, vilken konst de köpte, vilken musik de lysnade på, hur de levde etc. Allt belagt med citat ur reseskildringar, dagböcker och brev. Kirby såg Italien, inte längre genom sina brittiska officerskamraters ögon, utan med hjälp av 1700-talets människor. Det han "ser" både skiljer sig från och sammanfaller med hans egna italienska erfarenheter från andra världskriget.

Med andra ord, Kirby skriver som han slagit sig ner på torget i någon by för att lyssna på vad de engelsmän som han möter har att berätta. Vi slipper abstrakta analyser och får möta människor av kött och blod. Drastiska anekdoter, humor intar en långt framskjuten plats. Den bästa bok jag hitills läst om hur engelsmän lade grunden till den italienska vurm som växte fram under 1700-talet!

Jag skulle gärna vilja veta mer om människan Paul Franklin Kirby men går bet? Fick han sin doktorsexamen i filosofi? Eller sprack han? I så fall, vad blev det av honom?

Ciao Italia

Det är ett märkligt land präglat av lång blodig historia ända in i vår tid. 1948 års konstitution skrevs i skuggan av Mussolini, ingen ny härskare skulle kunna tillvälla sig makt som han gjorde. Effekten? Italien byter regeringar som underkläder. Inte ens Berlusconi vet vem som sitter inne med makt. Trots att han suttit näst längst som statchef, efter Mussolini. Osäkerhet, obeslutsamhet och eviga förhandlingar kombinerade med köpslagan och mutor blir resultatet.

En vanlig italienare måste arbeta i 40 år för att få ut pension. Den som varit politiker i ett år får den. Landets styrs av en groteskt förmögen politisk klass med kopplingar till brottslighet som får det svenska kungahusets kontakter att framstå som söndagsskolemässiga, närmast exemplariska.

Katolska kyrkan spelar tre roller allefter eget intresse. Distanserar sig från allt som händer och sker i italiensk politik genom att när så behövs påminna om den utgör en självständig stat, Vatikanstaten. Men kan samtidig blanda sig i allt som händer och sker när så passar och då kasta in hela sin ekonomiska och politiska tyngd. Slutligen sätter den sig över allt som sker genom att när så passar vara Guds röst på jorden och agera som global aktör. Det ger den katolska kyrkan ett inflytande långt utöver det vanliga. Polen och Irland ligger t ex ljusår efter.

Till detta kommer nord-sydkonflikten. Den södra frågan som man säger. Italien söder om Rom är präglat av århundraden av arabiskt, grekiskt, spanskt och afrikanskt styre. Det hörs om inte annat i musiken. Arbetslösheten är utbredd, liksom kriminaliteten. I söder styr uråldriga stam- och klanstrukturer. Det finns inte en maffia utan flera.

Ändå, som ambassdören sade: italienare är underbara människor. De erbjuder även främlingar, på tillfälligt besök, en med svenska mått mätt stor gästfrihet och vänskap.

Ny typ av Vespa

Klicka på bilden så förstoras den.
Gjord av BMW. 20 000 euro.

Italiensk motorvagn

Klicka på bilden så förstoras den.
Att köra bil i Italien har sina sidor. Om inte annat tränar man upp sina reflexer och sin improvisationsförmåga. Och häpnar allt som oftast. Som t ex när man möte en sån här maskinen i full fart. Inga säkerhetsbälten. Måste vara svårt hålla sig kvar i svängarna?

Italienska män

Klicka på bilden så förstoras den.
Det sägs att de är väldigt macho. Inte den här hundägaren i alla fall ... Borde han inte känna sig lite löjlig?

Italien sade nej

Och sällar sig nu till Schweitz och Tyskland som lägger kärnkraften i malpåse. Detta samtidigt som vi fått veta att klodioxidutsläppen under 2010 var de högsta som någonsin uppmätts. Samtidigt fortsätter forskningen kring den fjärde generationens kärnkraftsverk.

Italienarna avvisade likaså förslaget att privatisera landets vattentillgångar och röstade ja till att ställa Berlusconi inför rätta, dvs häva hans immunitet. Berlusconi själv förhöll sig avvaktande inför utgången. Hans jurister hittar säkert de kryphål de behöver.

Vad gällde själva omröstningen hade Berlusconi uppmanat folk att strunta i att rösta. Idag säger han att resultaten inte kastar någon skugga över vare sig honom eller hans politik.

En förtroendeomröstning om Berlusconi äger rum 22 juni. Han kommer troligen att vinna och därmed bana väg för att sitta kvar mandatperioden ut, dvs till 2013.

Turisten

Klicka på bilden så förstoras den.
När den norske matematikern, fredsforskaren och filosofen Johan Galtung en gång fick frågan vad vi människor egentligen är för några, så svarade han: - Se på vad folk ägnar sig åt på sin semester. Där kan du finna en del av svaret.

Berlusconi kölhalas

Så länge politiker är någorlunda populära lämnas de i fred. Berlusconi är idag den italienska politiker som suttit näst längst vid makten. Bara Mussolini har suttit längre. Igår gick italienarna till val, bl a om Berlusconi ska kunnas ställas inför rätta eller inte.

Nu kölhalas Berlusconi i internationella media. Här två artiklar: en från Economist, en från New Yorker. Aldrig sett något liknande Economist´s första sida. När tidningen anlände till Roms flygplats stoppades den nationella distributionen några timmar till dess man läst vad som skrevs. Inte undra på. En av världens mer respekterade tidskrifter som ägnar 14 sidor åt att belysa hur Berlusconi knullat sitt eget land.

Volto Santo - det heliga ansiktet

Krucifixet har tillbetts i tusen år. Legenderna om dess tillkomst är sagolika. Det ska ha snidats av en Jesu lärljunge, legat gömt i en grotta i sjuhundra år innan det på egen hand tog ett herrelöst skepp över Medelhavet till staden Luni där oxar sen drog det till Lucca. Tro´t den som vill.

Stilen är annorlunda. Jesus är mörk, svarthårig, klädd i fotsid romersk toga, ser inte lidande ut. Stilen avviker från dåtida härskares, dvs longobarder, araber och byzantiner. De slogs med varandra bl a om hamnstaden Luni. Dessutom bär krucifixet runt midjan ett bälte av ädelstenar, ovanligt jämfört med övriga europeiska krucifix.

Det som idag hänger i Lucca är en kopia från 11 - 1200-talet. Pilgrimer skar trästycken ur orginalet så det som slutligen blev kvar såg inte mycket ut för världen. Relikhandeln blomstrade, ungefär som börsen idag. En träflisa kunde göra en fömögen. Härskare samlade nämligen reliker, kunde ha tusentals.

Att krucifixet idag ser mörk ut sägs bero på att det i århundraden stått omgivet av rökelsekar och tända ljus. Det är alltså nedsotat. Kopior av detta krucifix spreds runt Europa och sägs ha utfört mirakel. Totalt finns ett 50-tal sådana krucifix bevarade. Ibland ansågs det heliga ansiktet inte tillhöra Jesus utan en kvinna, som vägrade gifta sig och då mirakulöst fick skägg för att avstyra bröllopet. Tro´t den som vill.

Varje år, 13 september, paraderas Volto Santo genom Luccas gator. Fullt utstyrd med bälte och änglar. Dante skrev om det. Stadens mynt bar ansiktet. Bedjande kvinnor hörde krucifixet tala. I trons värld är tydligen ingenting omöjligt.

Skogar av murgröna

Klicka på bilden så förstoras den.
Vi bilar genom skogar av murgröna. En vedartad klätterväxt eller lian som håller sig fast vid stödet, trädstammar eller klippor, med sina korta rötter, s k häftrötter. Sådana lianer kallas också rotklättrare. Arten har sitt huvudtillhåll i mellersta Europas lövskogar, där den stiger upp i de stora träden, såsom ek, och blandar sin krona med deras. Den kan också täcka hyddor och slott med en tät vägg av sega, hopflätade grenar och en mörkgrön bladmosaik.

Murgrönans blomning infaller på hösten. Fruktbildningen sker på vintern och frukterna mognar på våren. Denna växt har tvågestaltade blad. De breda, handflikiga och handnerviga bladen på de klättrande grenarna byts på blomskotten mot blad med hela, äggrunt lansettlika och fjädernerviga skivor.

Blommornas stora disk, som är ymnigt nektaralstrande, besöks flitigt av insekter under varma höstdagar, mest av större tvåvingar, som blomsterflugor. Blomman har 5 mycket små foderblad, 5 kronblad med bred bas, 5 ståndare och ett undersittande fruktämne med 5 rum. Frukterna, som vid sin mognad blir svartaktiga, saftlösa bär, har ett enda frö i varje rum.

Silkeshäger

Längs floden finns inte bara vildsvin, sydnäktergal och biätare utan även silkeshäger. Sett den fiskande några mornar. Den långa nacktofsen växer ut vid parningstid och gör den omisskänlig. På 1950-talet fanns den bara i sydeuropa, idag har den spritt sig ända upp till Nederländerna.

Montaigne om att resa

"Jag tror verkligen", skriver Montaignes sekreterare i Montaigne´s Italienska Resedagbok, "att om han hade varit ensam med sitt tjänstefolk, så hade han hellre rest landsvägen till Krakow eller Grekland än att sätta kurs mot Italien; men den glädje det skänker honom att besöka okända länder, eftersom han tycker så mycket om det, att det får honom att glömma sin ålder och bristande hälsa, den glädjen kan han inte dela med sig av till en enda i gruppen, de önskar alla bara att få åka hem igen.

Alltmedan han däremot själv brukade säga, efter att ha haft en orolig natt, att när han på morgonen kom att tänka på att han skulle få se en ny stad eller ett nytt landskap, så klev han upp med både lust och lätthet. Aldrig såg han så föga trött eller mindre klagande över sina smärtor; för både ute på landsvägen och på krogarna var han så spänd på allt vad han stötte på, och så ivrig att gripa efter varje möjlighet att få tala med främmande, att jag tror, att det avledde hans uppmärksamhet från hans smärtor.

När någon beklagade sig inför honom över att han ofta ledde ressällskapet på olika vägar och landskap och tillbaka på ett sätt att vi hamnade nära det ställe varifrån han hade startat (vilket han gjorde antingen för att han fått vetskap om något var värt att se, eller för att han ändrade mening alltefter situationen), då svarade han, att han för sitt vidkommande inte skulle till någon annan plats än den där han var, och att han varken kunde ta fel väg eller göra den för krånglig, eftersom han inte hade någon annan plan än att resa runt till okända platser; och under förutsättning att man inte reste tillbaka samma väg och att man inte kom till samma ställe två gånger, så var det inte emot hans plan.

Och vad angår slutmålet Rom, som de andra ville till, så var han ännu mindre inriktad på att se just den staden framför någon annan, då den var känd av alla och envar... Han sade också att han tyckte att de var precis som för dem som läser en riktigt bra historia, eller vilken som helst god bok, och börjar bli rädd för att den snart ska ta slut. På samma sätt njöt han så mycket av att resa, att han hatade att närma sig det ställe där han skulle stanna, och han lekte med tanken att resa som det föll honom in om han bara kunde komma iväg och resa för sig själv."

Upp till dans

Klicka på bilden så förstoras den.
Man ska tur för att få se det. Ormars parningsdans. De utförde den graciöst medan vi stod och tittade på. Vackra men farliga djur. Ännu inte artbestämda men det är inget problem med dessa foton.

I Montaignes fotspår

Han bodde i Lucca 1581, besökte det intellektuellt och konstnärligt betydelsefulla godset Tenura di Foci utanför staden, tittade på den legendariska Jesusfiguren Volto Santo i Lucca´s Katedral, tog termiska bad i Bagni di Lucca och sen vägen över Djävulsbron. Det var under vistelsen i Lucca som han fick besked att han valts till borgmästare i Bordeaux. Världen är liten.

"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning i någon form. Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig, allt detta ser jag inom mig... Jag kan inte uttala något absolut, enkelt och solitt om mig själv, inget utan förvirring och sammanblandning, inget i ord

När han 1581 är i Lucca, lider svårt av sina njurstensattacker, gör han vad han kan för att inte tänka på dom:

"En plågsam tanke tar tag i mig: det går snabbare för mig att byta ut den än att kuva den. Kan jag inte ersätta den med en motsatt, kan jag i alla fall ta en annan. Omväxling lindrar alltid, upplöser och distraherar. Kan jag inte bekämpa den plågsamma tanken undflyr jag den, och under flykten från den går jag i krok och använder list. Genom att byta plats, sysselsättning och sällskap flyr jag in i en mängd andra sysselsättningar och tankar, där den plågsamma tanken förlorar spåret efter mig och tappar bort mig."

Tjänare grabben ...