Strindbergs Ensam

Läser Strindberg som man äter. Småtuggor, enstaka måltider, aldrig skrovmål. Läsa långsamt har sin helt  särskilda njutning. Man hinner med skiftande stämningar, öppnar sig för reaktioner. Strindbergs "Ensam" närmar man sig bäst på det sättet. Så jag läser några sidor och lägger sen undan boken:   

..."Vi förvånas över att vi icke ha åldrats sen sist. Det syns visserligen litet grått i skägg och vid tinningar här och där, men så finns det också de som blivit yngre sedan sist, och de erkänna att vid deras fyrtionde år skedde en märkvärdig förändring i deras liv. De kände sig gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptäckte sjukdomar som icke funnos; överarmarna styvnade och de hade svårt att dra på överrocken. Allting föreföll dem gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres bedrifter; ja, det förargligaste var att de unga gjorde samma upptäckter som vi hade gjort och vad värre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut". 

Strindbergs poetiska könsnjutningar

Inför arbetet med Hemsöborna funderar Strindberg på att åka hem till Sverige. Han skriver detta brev till en vän:

...Den rysliga tomhet som kommer att uppstå efter kvinna och barn måste genast fyllas
( S låg i skilsmässa ). Därför hjälp mig. Skaffa en ung kvinna som nyss fått barn; av tämlingen okänd fader, vilken drupit. Men en ung kvinna med höftmuskler och bröst. F d piga gör inget om hon tjänat i bättre hus och har överklassympatier, så att hon ej allierar sig med landets drängar och pigor mot mig, som räknar sig som överklass och är glad höra dit.

Ser hon bra ut dessto bättre. Ej över 25 och mån om sitt yttre och renlig. Denna ska bli min hushållerska och jag ska uppfostra hennes barn hos oss, samt lägra modern naturligtvis. Barn måste jag ha, ty utan barnskrik kan jag inte arbeta. Ett luder skulle göra samma nytta, men de har sådan trolös natur att hon skulle bli mig falsk och inte trivas i ensamheten. Bäst vore att få en fallen överklassflicka, men de jävlarna har alla tribadinstinkter och sätta bort sina barn.

Jag vill framför allt ha en kvinna med barndrifter och lust att stiga på skalan och ej sjunka. Att själv trissa till barn vill jag ej, ty illusioner i den vägen är jag nöjd på.

Är min ensamhet av en annan sort än din

På detta sätt blev jag så småningom ensam, endast hänvisad till det ytliga umgänget som mitt arbete nödgade mig till och som mest underhölls per telefon. Jag vill icke neka att början var svår och att tomrummet som slöt sig omkring min person pockade på att utfyllas. Genom att avklippa kontakterna med andra människor tycktes jag först förlora i kraft, men samtidigt började mitt jag att liksom koagulera, förtätas omkring en kärna, där allt
vad jag upplevat samlade sig, smältes och upptogs som näringsämnen av min själ. 

Därjämte vande jag mig att omsätta allt vad jag såg och hörde, allt i huset, på gatan, ute i naturen, och hänförande allt jag förnam till mitt pågående arbete, kände jag hur mitt kapital växte, och de studier jag gjorde i ensamheten befunnos mera värdefulla än dem jag gjorde på människor ute i sällskapslivet.

Detta är slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever under tiden på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv. Döden och uppståndelsen; en ny uppfostran till ett okänt nytt. Man rår slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina, ingens tycken, nycker trycka mig. Nu börjar själen växa i nyförvärvad frihet, och man erfar en oerhörd inre frid och stilla glädje och en känsla av säkerhet och självansvar.

Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och det förflutna. Det är ett långt arbete, det, och är en hel uppfostran i självövervinnelse. Men det är ju det tacksammaste studium att känna sig själv, om detta är möjligt. Man får visserligen anlita spegeln ibland, i synnerhet nackspegeln, ty eljes kan man inte veta hur man ser ut på ryggen.

Uppgörelsen började jag för tio år sen, då jag gjorde bekantskap med den franske författaren Honoré de Balzac. Under läsningen av hans femtio volymer, märkte jag icke vad som försiggick inom mig, förrän jag var framme. Då hade jag funnit mig själv, och kunde göra syntesen av alla mitt livs hittills olösta antiteser. Men jag hade även genom att se människorna med hans binocle lärt mig skåda livet med båda ögonen, under det
jag förut genom monoclen endast sett med ena ögat. 

Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam, och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt. Men i ensamheten blir huvudet stundom överladdat och hotar explodera; därför måste man iakttaga sig. Jag söker alltså hålla balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp genom att skriva, och ett mottagande av nytt genom att läsa.

Ensam

Därutanför låg havet blankt. Där kom man ut på stora flacket, som fiskaren kallade det, och nu i morgonstunden sträckte sig havet som en blå duk, utan rynkor, men gungande som en flagg. Den skulle ha tröttat, den stora runda ytan, om icke en röd boj legat ankrad utanför revet och med sin mönjefläck suttit som lacksigill på ett brev, lysande upp i en enformig yta.

Detta var havet, visserligen ingen nyhet för intendenten Borg, som sett åtskilliga kanter av världen, men det var det ödsliga havet och liksom sett i ett mellan-fyra-ögon.

Det skrämde icke som skogen med dess dunkla gömmor, utan det verkade lugnt som
ett öppet, stort, blått, trofast öga. Allt kunde överses på en gång, inga bakhåll, inga skrymslor! Det smickrade åskådaren, när han såg denna cirkel omkring
sig, i vilken han själv alltid förblev medelpunkten, vilken plats han än intog. Den stora vattenytan var såsom en förkroppsligad utstrålning från betraktaren,
existerade endast i och med betraktaren, vilken, så länge han stod på land, kände sig intim med denna nu ofarliga makt, överlägsen över dess ofantliga
kraftmedel, för vilka han nu var oåtkomlig.

Han lade sig på rygg och såg uppåt i rymden.

Nu när ögat icke kunde uppfånga något, varken av landet eller havet, utan han endast såg den blåa kupan över sig, då kände han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svävande i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. All påminnelse om medmänniskor, samhälle, lag, sed hade blåst bort, när han icke såg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var bunden, och han lät sina tankar löpa som lössläppta kalvar, kesande över alla stängsel, alla hänsyn ...

Konsten att se och känna

Han steg upp, tog något kläder på sig och öppnade fönstret. Den råa, fuktiga luften inne i kammaren rusade ut, och ifrån havet kom en varm drivhusluft, värmd av den strålande majsolen sedan flera timmar tillbaka. Nedanför fönstret såg han endast sönderrivna stenhällar, i vilkas skrevor lågo små dammiga snödrivor och bredvid vilka blommade små vita rågblommor, väl skyddade i mossbäddar, och fattiga styvmorsblommor, blekgula som av svält och blågredelina som av köld, hissande sitt fattiga lands fattiga färger vid första vårsol.

Längre ned kröp ljungen och kråkriset, tittande ner över branterna, nedanför vilka låg ett upplag av vit sand, som havet pulveriserat, och i vilken sandhavrans spridda stånd
voro nerstuckna; så kom tångbältet som ett mörkt skärp eller en skoning på den vita sanden; längst upp nästan bensvart av fjorårstången med instuckna snäckor, barr, riskvistar, fiskben, och åt sjösidan såpbrun av de sista färska tångbålarne, som krusiga och knottriga bildade sniljor utåt garneringen. Och innanför på sandtrottoaren låg en skate av en tall, avbarkad, flådd, sandskurad, tvättad av vattnet, polerad av
vinden, blekt av solen, liknande bröstkorgen av ett skeletterat mammutdjur.

Strindberg om egoismens natur och kultur

Egoister är vi allihopa. Mer eller mindre medvetna om saken. Empatiska är vi också allihopa. Mer eller mindre medvetena om saken. Ingen kan se sig själv i nacken. Tunnelseende har vi allihopa. Ja, utom du förståss.

August Strindbergs liv tog den normala vägen. I ungdomen uppkäftig och vild, i medelåldern tar skuldkänslor över alltmer, under ålderdomen försöker han försona sig. Fr a med sig själv. Han blev privattroende, men inte bara det. Under sina sista år lade han sig i strid mot samhället. Tog ställning för Norge under unionsupplösningen 1905, influerades av Bibeln ( fr a Paulus) under storstrejken 1909, läste de reaktionära filosofer som sedemera blev några av den framväxande fascismens vägröjare, varvade med hjärtevarma mystiker. Allt under sin kamp i försvars- och rösträttsfrågan, mot monarki och nationalismen. Hans misstro mot samhällets toppar ( kungen, Sven Hedin etc ) var bottenlös. Alla var bedragare. Fan själv i sin nakna egoism. Nu var inte religion längre "som katten för gamla kärringar - sista trösten".

..."Det är själviskheten eller den helvetiska härsklystnaden som förfalskar alla omdömen. Den vise och den religiöse försöker frigöra sitt omdöme från sin sociala ställning, sina intressen och sina passioner ...Intressen förblindar ... Den kristne finner sig med religiös resignation i fängelsets obehag och sätter inte bort sin tid på fåniga förslag att reformera fångvårdsstyrelse och direktörer" ...

Gudskelov är demokrati ingenting för Kina

Kina tänker inte deltaga i årets Nobelhögtidligheter. En fängslad kinesisk demokratiaktivist är ju Fredspristagare. Sånt går inte hem. Men västs ylande på kinesisk demokrati ger jag inte mycket för. Det finns grader i helvetet. Fick folk välja fritt därborta skulle vi se tiotusentals Milosevic-typer vid köttgrytorna. Rånationalismen sitter i högsätet bland de flesta kineser. Västs idealistiska demokratisyn påminner mig om August Strindbergs:

..."Man säger sig frukta allmän rösträtt, emedan ovärdiga kunde bli valda. Men det är ingen fara. Erfarenheten från kommunalval har visat att blygsamheten hos den mindre kunnige förbjuder honom att tränga sig fram. Fråga en arbetare, en portvakt, en brevbärare, vem som helst, om han vill komma in i andra kammaren? Han skulle skratta ut er. Och han skulle aldrig rösta på en demagog, en som endast av personlig ärelystnad begagnade massorna för att komma upp. Men han skulle rösta på en demokrat, ty han känner skillnad på dem, fastän överklassen icke kan skilja dem åt, eller inte vill!

I Filippinerna valdes i år en av världens främsta boxare, Manny Pacquiao, till senaten. Han hade först bildat ett eget party - Folkets Mästarparti - men gick sen över till nationalisterna. Vad var det Churchill sade: "Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna." Sen lade han till: "Den nyttigaste läxa livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt".

August Strindberg om Wikileaks

Alldenstund samhället är byggt på brutna överenskommelser, det vill säga lögner, hava de ursprungligen enkla förhållandena blivit så invecklade, att den offentliga lögnen blivit en stående nödvändighet, en slags tyst samhällsöverenskommelse, som icke utan sina stora vådor kan brytas.

Sålunda ser man vilka förfärliga rubbningar ett i rättan tid uttalat sant ord kan medföra, och det är icke på skämt man kallar en sådan indiskret person samhällsvådlig. Äro vi själva oskyldiga? Hava vi aldrig ljugit? Jo, vi hava det alla, ända sedan vi voro barn! Härmed mena vi icke det försynta förtigandet av obehagliga men likgiltiga saker, som icke kunna gagna uttalade men öka trevnaden outsagda.

Vi bli ofta förtjusta i medmänniskor, då vi träffa dem i glada samkväm! Varför? De upphöra att ljuga! De äro sanna! Man blir betagen i sin bittraste ovän, därför att man upptäcker, att han icke menat vad han sagt på fullt allvar, och vi förstå,
att omständigheterna (samhället) tvungit honom att förfäkta en dumhet. Han är kanske beredd att erkänna det, om han blir varm, och de värsta kämpar kunna le mot varandra som augurer, när de råkas mellan skål och vägg – blott man icke håller tal, ty då är man inne på offentligheten och då måste ljugas.

Strindberg om SD

Utan att vara fackman eller auktoritet, har jag genom experiment kommit fram till att suggestion bara är en kunnigare hjärnas seger över en okunnigares. Vi ser det överallt i det dagliga livet. I riksdagen är det politikerns hjärna som tvingar oss andra att följa med, röra oss automatiskt.

Skådespelaren hypnotiserar sin vakna publik och får den att gråta, skratta och applådera. Målaren är en trollkarl som inbillar åskådaren att han ser ett landskap, när det bara är färg på duk. En talare kan inbilla oss vilka dumheter som helst, bara han / hon har talets gåva, retoriken i sin makt och smeker fördomar medhårs. Vad förmår t ex inte en präst i en kyrka med troende? Vid altaret utstyrd med hela den kyrkliga lyxens attribut?

Ordens är August Strindbergs, men beskriver något vi numer ser dagligen och stundligen. Media auktionerar i SD. En aldrig sinande ström av ord får det att kännas som om någon stuckit in handen i hjärnan och rört om för att allt ska kastas huller om buller. Det går ut på att lära sig att aldrig se andra, aldrig höra andra, aldrig tilltala andra än de som man kan dra nytta av. Dom ska älskas och väl utsugna en gång så slängs de bort.

SD drar upp sig själva. Börjar med att spela upp en islam-ouvertyr, säger klack och fortsätter sen spela upp en invandrar-vals och så vidare, tills det säger snurr och blir stopp. Den där mekaniken går lätt att peta sönder. Bara man bryter av några nubbar på valsen så är det snart slut med musiken.

Här riksdagsprotokoll över budgetdebatten. Anförande 46 är SDs, sedan följer repliker. Och här har vi Jimmie Åkessons artikel om islam. Där spelar han upp sin islam-ouvertyr, säger klack och fortsätter sen med invandrar-vals och så vidare, tills det hela säger snurr och tar stopp.

Strindberg om politisk korrekthet

Finns det än inga absoluta sanningar, så finns det till gengäld likväl alltid en periodens genomsnittssanning, tidsålderns normalförnuft, dagens bindande
åskådningssätt eller den så kallade allmänna opinionen. Den människa, som är över eller under normalgenomsnittet, anses för att vara »inte riktigt klok». Galilei var sålunda inte riktigt klok, när han i motsats till den allmänna opinionen antog, att jorden gick runt omkring solen.

Varje 'genomsnittsmänniska skall, när han hör en ny tanke uttalas, ett ögonblick stå villrådig, om det är han eller tänkaren, som är förryckt? Vanligtvis antager han, att den andra är galen, ty en individ, som icke själv tänker, har just därför en stark tro på sig själv .... Det är därför mycket lätt att bli ansedd som galen.

Erik H Erikson

Efter att läst missbrukaren P O Enkvists bok "Ett annat liv" och några intervjuer med två troende, Lars Gustavsson (jude) och Leif G W Persson (frikyrklig), rann Erik H Erikson upp i skallen. "Hopp", säger han, är grundupplevelsen av ett jag. Utan "hopp" kan livet varken börja eller sluta på ett meningsfullt sätt. Och den sista möjliga formen av "hopp" menar Erikson är ... just det. "Tro". Den sista möjliga formen! Vad är då motsatsen till hopp? Naturligtvis hopplöshet.

"Hoppfull" klassar han som den barnsligaste av alla mänskliga egenskaper. Och utan den egenskapen? Ja då drabbas man ofta av brist på livsviktigt engagemang, något som får många människor att söka sig till terapi. De känner att de stagnerar, förspiller sin tid, förlorar intimitet, har en för begränsad identitet. Känslan för sammanhang och helhet hotas. Kontakten med andra slammar igen. Både med levande och döda. Författare, musiker, målare i andra tider och andra livsformer. Inte ens drömma hjälper. För drömmar kan hjälpa. Eller som Strindberg skrev:

..." Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut och samlas".

Europas framtid

Ingenting i tillvaron är förutsägbart. Allra minst ekonomiska prognoser och analyser. Debatten kring underskotten i EUs statsfinanser är allvarlig, men några svar finns inte. De lär dröja framåt 2015 eller 2020. Under tiden är det bara att efter förmåga hänga med i debatten. Underlag finns här.

Och ett kinesiskt perspektiv på de västerländska underskotten finns här. Tanken är att de västerländska ratinginstituten styrs mer av ideologi än ekonomi. Annars skulle de inte skatta USA, England etc så högt som de gör.

Det är inte så tokigt som det låter. Kinas banker och ratinginstitut är på väg in på världsmarknaden. Kinas Jordbruksbank, världens största med 320 miljoner kunder, introducerades häromdagen på Shanghai-börsen. Asiens betydelse växer. De flesta bedömare är överens inte bara om Indiens och Kinas ekonomiska betydelse, utan även om den snabbt växande rivaliteten mellan länderna i kampen om världens råvarutillgångar. BBC Worldservice har några bra program där även militärstrategiska perspektiv lyfts fram.

Ett svenskt perspektiv, på den europeiska händelseutvecklingen, finns här. Lars Calmfors skisserar bakgrund och sammanhang. Slutligen ett ord på vägen till alla de som tror sig sitta med kristallkula och redan vet hur allt kommer att gå:

..."På hemvägen upptäckte jag, att hans analyser påminde om en modern speldosa, konstruerad i Dresden och bara försedd med fyra små stycken. Han drog upp sig själv, spelade upp en Marx-ouvertyr, sa klack och spelade upp Bebels-valsen och så vidare, tills det sa snurr och var stopp. Den där mekaniken, tänkte jag, ska jag väl snart peta sönder, och får jag bara bryta av några nubbar på valsen, så är det snart slut med musiken" ....

Littorin, pressen och Strindberg

Aftonbladet gav bakgrund och Expressen sammanhang. Just för stunden är Littorin åskledaren som många har på sitt tak. Det var H G Wessberg, Reinfeldts statssekreterare, som höll i det flera timmar långa förhöret medan Reinfeldts presschef Roberta Alenius, partisekreteraren Per Schlingman och Littorins barndomsvän, finansminister Anders Borg, fanns i närheten. Littorins porrsurfande, sexchattande och ev. horbesök är oskuldsfullt jämfört med Göran Lindberg, kapten Klänning. Det finns grader i helvetet som Strindberg sade.

Aftonbladet bygger sitt "avslöjande" på ett vittnesmål från en hora. Normal journalistik talar om tre sinsemellan oberoende källor. Här finns Littorins svar på DNs frågor. Själv citerar jag Strindberg:

..."Alla politiska strider tycks mig endast gå ut på individens eller partiets kamp om att få ge suggestion, bilda opinion, vilket icke är annat än kampen om makten, numera dock hjärnornas, sedan musklernas kamp kommit något ur bruket"...

Egoismens natur och kultur

... Som alla framstående personligheter, vilka efter mycken kamp kommit upp på livets ärofulla platser och förvånade blicka tillbaka på de övervunna svårigheterna, så kom även X på tanken, att han stod under Guds mäktiga och speciella beskydd. Av det drog han slutsatsen att samme gud, som skyddade honom, även måste nedgöra hans fiender.

Varje människa ser blott sin regnbåge och är själv medelpunkten i den. Så även varje individ i sitt liv. Detta bländande färgspel kan icke bli synligt utan ett mörkt moln som bakgrund. Och det svarta molnet, det är »de andras» död och undergång, utan vilkas försvinnande »jag» icke existerat.

När jag vid snart nådda fyrtio år stannar ett ögonblick och ser mig tillbaka på de under vägen stupade, så ser jag ett förfärligt slagfält, och skulle med en
annan världsåskådning lätt kommit på den tanken att min ringa person stått under en guds omedelbara beskydd, och jag tror ändock icke att jag haft dystrare
erfarenheter än andra, icke upplevat större olyckor än andra ...

Hur man blir modern undersåte

De svenska medierna har förvandlat sig till ett dårhus skriver Jan Guillou. Journalistkåren har frivilligt förvandlat sig till nonsenskakofoni. Som man satt en vuvuzela i var reporters hand. Den senaste tidens orgier i överhetsfjäsk i medierna står honom upp i halsen. En bok som ger bakgrund och sammanhang, undersöker hur kunglighet produceras och reproduceras finns här. Mattias Frihammars avhandling "Ur svenska hjärtans djup".

Intressantast är kapitlet om ett besök i verkligheten som kungaparet gör. I september 2004 var det Sollentunas tur. Bakom det några timmar långa besöket låg ett och ett halvt år av förberedelser, möten, planläggning och repetitioner. Frihammar följde och dokumenterade ansträngningarna. Var ska de flaggviftande barnen ställas? Hur många minuter ska kungen och drottningen tillbringa vid vägbygget? Vad ska de prata om under lunchen? Var ska hans majestät gå på toaletten och hur ska man dölja det faktum att sådana behov alls existerar? Och varför förvaras Carl XVI Gustafs använda servett i ett av Livrustkammarens magasin? Och varför är det så vanligt med porträtt av kungligheter på svenska utedass? Vad betyder det?

Det mest absurda i detta är kanske inte mängden arbetstid bakom besöket. ”En värdelös tillställning, både för kommunen, för de inblandade och säkert för kungahuset också”, säger en av de desillusionerade ansvariga i efterhand. Vad arrangemanget säger om kungligheternas liv? Genomregisserat ner till minsta vinkning, konversation och leende. När kommunen inte ville gå med på att flytta generalrepetitionen förklarade hovet prompt att utan repetition blir det inget besök. Om verkligheten inte är ordentligt inrepeterad ställs den in. Tydligare än så blir nog inte skådespelssamhällets logik.

Läs förresten August Strindbergs novell "Svenska Folket" i Nya Riket. Och när du ändå håller på - läs även August Strindbergs Lilla Katekes för Underklassen. Toppa sedan med Lars Molins "kunglig Toilette". Du lär inte ångra dig.

Strindberg och knappologin

Men som de sysslolösa hade svårt att göra ingenting, uppfunno de varjehanda knåp, mer eller mindre idiotiska. En tog sig för att samla knappar, en annan samlade kottar av gran, tall och en. En tredje skaffade sig ett stipendium för att resa ut i världen.

Den som samlat knappar hade fått ihop en förfärlig samling. Som han icke visste var han slutligen skulle bevara dem, erhöll han ur statskassan medel att bygga ett hus för samlingens inrymmande. Här satte han sig att ordna knapparne. Det fanns många sätt att indela dem: man kunde dela dem i kalsongknappar, byxknappar, rockknappar o.s.v., men vår man hittade på ett mera artificiellt och därför mera svårt system.

Men för detta behövde han hjälp. Han skrev först en avhandling om Nödvändigheten av Knapparnes Studium ur Vetenskaplig synpunkt. Därpå gick han in till Skattkammaren med en inlaga anhållande om en Professorsplats i Knappologien, samt två amanuensplatser. Ansökan beviljades, mera för att skaffa sysslolösa något knåp än för själva saken, vars värde man ännu icke kunde bedöma. Han skulle snart förvåna världen med det första fullständiga vetenskapliga system. På två år hade han utarbetat det och det var ett underbart jätteverk, ty under dess klasser kunde alla världens knappar inordnas. Det väckte ett oerhört uppseende.

Men den, som samlat kottar, ville icke vara sämre, och han överraskade snart världen med ett stort artificiellt system, i vilket alla kottar indelades i 67 klasser, 23 familjer och 1500 ordningar.