Är min ensamhet av en annan sort än din

På detta sätt blev jag så småningom ensam, endast hänvisad till det ytliga umgänget som mitt arbete nödgade mig till och som mest underhölls per telefon. Jag vill icke neka att början var svår och att tomrummet som slöt sig omkring min person pockade på att utfyllas. Genom att avklippa kontakterna med andra människor tycktes jag först förlora i kraft, men samtidigt började mitt jag att liksom koagulera, förtätas omkring en kärna, där allt
vad jag upplevat samlade sig, smältes och upptogs som näringsämnen av min själ. 

Därjämte vande jag mig att omsätta allt vad jag såg och hörde, allt i huset, på gatan, ute i naturen, och hänförande allt jag förnam till mitt pågående arbete, kände jag hur mitt kapital växte, och de studier jag gjorde i ensamheten befunnos mera värdefulla än dem jag gjorde på människor ute i sällskapslivet.

Detta är slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever under tiden på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv. Döden och uppståndelsen; en ny uppfostran till ett okänt nytt. Man rår slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina, ingens tycken, nycker trycka mig. Nu börjar själen växa i nyförvärvad frihet, och man erfar en oerhörd inre frid och stilla glädje och en känsla av säkerhet och självansvar.

Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och det förflutna. Det är ett långt arbete, det, och är en hel uppfostran i självövervinnelse. Men det är ju det tacksammaste studium att känna sig själv, om detta är möjligt. Man får visserligen anlita spegeln ibland, i synnerhet nackspegeln, ty eljes kan man inte veta hur man ser ut på ryggen.

Uppgörelsen började jag för tio år sen, då jag gjorde bekantskap med den franske författaren Honoré de Balzac. Under läsningen av hans femtio volymer, märkte jag icke vad som försiggick inom mig, förrän jag var framme. Då hade jag funnit mig själv, och kunde göra syntesen av alla mitt livs hittills olösta antiteser. Men jag hade även genom att se människorna med hans binocle lärt mig skåda livet med båda ögonen, under det
jag förut genom monoclen endast sett med ena ögat. 

Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam, och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt. Men i ensamheten blir huvudet stundom överladdat och hotar explodera; därför måste man iakttaga sig. Jag söker alltså hålla balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp genom att skriva, och ett mottagande av nytt genom att läsa.