Om pacifism

Det är relativt sent som oviljan mot krig tar sig uttryck. I Europa kanske först efter Napoleonkrigen. Både före och efter första världskriget väckte socialistiska partier förhoppningar om fred. "Aldrig mera krig". Men de kom på skam. Krig är och förblir den stora traditionen. Det hörde och hör till god ton att vara heorisk. De som till äventyrs gjorde eller gör sig till tolkar för en motsatt uppfattning, talade och talar i allmänhet med dämpade och försiktiga röster. Som om de misstrodde sig själva. Men visst finns tidiga undantag. Inte minst Francois de Voltaire, den franske upplysningsfilosofen som drevs av en okuvlig och klarvaken rättskänsla. Han skrev bl a en lysande text, "Om kriget", ur vilken nedanstående citat är hämtat:

... "Det är naturligtvis en skön konst att ödelägga hela landsändar, ruinera bostäder och låta 40 000 av 100 000 omkomma. Så länge några få mäns godtycke leder till det undersåtliga mördandet av tusentals av våra bröder och systrar, så länge är den del av mänskligheten som vigt sig åt heorismen det avskyvärdaste naturen kan uppvisa. Vad innebär och vad angår mig humanitet, välgörenhet, blygsamhet, återhållsamhet, mildhet, visdom, fromhet så länge ett kvarts kilo bly, avlossat från stort avstånd, kan massakrera min kropp till döds? Och jag dör vid 20 års ålder under outsägliga smärtor mitt bland tusentals andra döende? Och det sista jag ser är min födelsestad förstörd av järn och lågor? Och det sista mina öron hör är skriken från kvinnor och barn som dör under ruinerna? Och allt detta för att skaffa en inbillad rätt åt någon som ingen av oss sett eller känner?

( Ur "Dictionnaire philosophiques" 1764 )

2010 undertecknades ett kontrakt mellan Syrien och Ryssland om ett köp av fyra S-300 batterier med 144 missiler för $900.000.000. De första leveranserna beräknas starta sommaren 2013. Syriens regim hoppas att dessa vapnen ska ändra "dynamiken" i Mellanöstern, hjälpa Assadregimen förhindra det slags militära kampanjer som västerländska regeringar organiserat för att hjälpa rebeller att besegra Moammar Gadhafi i Libyen. Vad krig gör med folk? En vink ges i den tyska serien "Krigets unga hjältar".

1914 Krigsentusiam? Finns det?

Det händer - alltför sällan - att jag läser böcker som både förändrar och fördjupar ens syn på saker och ting, förr som nu. En sådan Hew Strachan´s First World War: To Arms. Den tog honom 13 år att skriva. Ta hans skildring av krigsutbrottet. Beskrivningen ger inte bara associationer åt alla håll och kanter - krigen i Afghanistan, Irak och det nu pågående i Syrien - utan även insikter i hur korkade vi är när vi tror att vi talar om det förflutna. Som 1914. Vi saknar det mesta i kunskapsväg, men de hindrar oss inte från att hålla oss med bombsäkra åsikter om hur det en gång var. Det enda sidoljus jag kan kasta över 1914 är brev från mina morföräldrar som befann sig här hemma. I trygghet. Visserligen skrev morfar ett förvirrat brev om att han tänkte ge sig ut i kriget, men det blev naturligtvis ingenting av. Han  ville väl göra sig märkvärdig? Ett rop på uppmärksamhet? Han var ju 22.

Strachan skriver om den folkliga entusiasmen inför krigsutbrottet 1914. Vi har alla sett fotografierna. Något som för de flesta av oss framstår som rent vansinne. Hur kan man hälsa ett krigsutbrott med entusiasm och  glädje? Klicka på bilden så förstoras den. Strachan påpekar först och främst att det inte var den allmänna opinionen som ledde till kriget utan tvärtom. Beslut och planer fanns redan och togs av härskande klickar och industrimagnater helt oberoende av folkliga stämningar, opinioner och känslor. Strachan påminner om att reaktionerna på krigsförklaringarna varierade från land till land, från klass till klass. Ta reaktionen bland socialistiska eller nationalistiska intellektuella. Deras åsikter skiljde sig från hur vanliga medborgare reagerade och trodde sig förstå vad den väpnade konflikten handlade om. För att inte tala om böndernas reaktion. De stod mitt uppe i skörden när kyrkklockorna ringde.

Strachan påpekar att krigsutbrottet fr a var populärt inom begränsade sociala skikt i storstäderna. Där samlades folk i stadskärnorna där de fotograferades. Både media och militär hade behov att - som vanligt - skapa sin egen verklighet. Till de mest entusiastiska krigsivrarna hörde manliga studenter och tjänstemän. Men de flesta europeiska män som skickades ut i kriget kom från landsbygd eller arbetarklass, som värnpliktiga, så för dem innebar kriget att göra sin plikt. Vissa av dom kanske hade kanske läst romantiska och heroiska skildringar av strid och krig, men den romantiken flagnade snabbt. Inte minst oro för hur det skulle gå för dom där hemma? Skulle de drabbas av arbetslöshet och svält? När sedan moderna eldvapen resulterade i masslakter med hundratusentals offer som följd, växte sig fatalism och religiös resignation allt starkare vid fronten. Nu gällde bara att överleva. Ingenting annat. Vad politiker, militärer och intellektuella än talade och skrev om.

1914 Terroristerna som utlöste ett världskrig

Detta berättade terroristerna om sina mordplaner. Källan är rättegångsprotokoll.
Vid den första bron, Cumuria, stod Mehmed Mehmedbasic. Han berättade att han inte kunde kasta sin bomb då en polis närmat sig honom i just det ögonblicket.
Den andre terroristen, Vaso Cubrilovic, berättade att han inte kastat sin bomb dels för att han tyckte synd om hertiginnan, dels att han stod illa till.
Den tredje terroristen, Nedeljko Cabrinovic, kastade sin bomb. Klädd i lång svart kappa, svart hatt frågade han en polis i vilken bil ärkehertigen satt, för att sekunder senare kasta en handgranat. Den studsade på en lyktstolpe, sen på den tillbakavikta huven på ärkehertig bil, dödade två officerare och skadade ett tjugotal åskådare. Cabrinovic hoppade i floden, som var 10 cm djup. Svalde sin giftampull men den var för svag för att verka. Så han greps. Efter ett kort  stopp för att se vad som hänt, satte Franz Ferdinands bil iväg till rådhuset.
En fjärde terrorist passerades, Cvetko Popovic, men han var närsynt och kunde inte se i vilken bil som Franz-Ferdinand satt. Det sägs också att folkmassan var för tät.
Vid den Latinska bron stod Gavrilo Princip, men ärkehertigens bil rusade förbi honom på väg till rådhuset och han gick efter för att se vad som hände
På Kejsarbron stod en femte terrorist, Trifko Grabez. Han berättade under rättegången att han inte kunde förmå sig att kasta en granat. Han ville inte såra oskyldiga åskådare.
Det var när ärkehertigen beslöt sig för att besöka sårade på sjukhuset som man glömde informera chauffören om färdvägen och bilen stannade till framför Gavrilo Princip, som just köpt en smörgås. Han sköt två skott innan han övermannades.

1914 Slumpens skördar

Ärkehertig Franz-Ferdinand av Österrike-Ungern ville gifta sig med den vackra grevinnan Sophie von Chotkowa und Wognin. Men kejsar Franz Josef förbjöd äktenskapet. Franz Ferdinand var ju arvtagare till en adlig kunglig familj och skulle bara gifta sig med kungligheter. Och Sophie var ofrälse. Ungefär som vårt svenska kungahus som numer inkluderar både en f d personlig tränare från Ockelbo och en f d  kvinnlig dokusåpa-stjärna.
Alltnog. Franz-Ferdinand och Sophie rymde och gifte sig i hemlighet den 28 juni 1900. Ingen kunde då ana att de båda, 14 år senare, skulle mördas. På sin bröllopsdag. Av en terrorist.
Efter giftermålet återvände de båda till Wien. Kejsar Franz Josef fastslog förbannad att de inte kunde ses tillsammans offentligt, eftersom en ärkehertig inte kunde visa upp sig tillsammans med en enkel grevinna som gemål. Kejsaren tyckte illa om Sophie och tog alla tillfällen i akt att kränka och förolämpa henne i Wien. Kejsare är riktiga höjdare.
Maken Franz Ferdinand blev naturligtvis kränkt av förbudet mot offentliga framträdanden med sin fru, men så hittade han till slut ett kryphål. Som fältmarskalk av armén kunde han synas tillsammans med hustrun, för en fältmarsalk  kunde mycket väl vara gift med en en ofrälse. Detta ledde till att Franz Ferdinand specialiserade sig på att inspektera alla tänkbara armé-enheter, något som den 28 juni 1914 kom att leda till bådas onda, båda död.
Den 28 juni var dessutom den serbiska nationaldagen. Man firade slaget vid Kosovo. Även 1914 i Sarajevo.
1389 hade en ensam serb, efter att serbiska styrkor besegrats av turkarna, tagit sig igenom den ottomanska armén och dödat Sultanen.

1914 Skuldfrågan

Så snart kriget utbrutit började alla krigförande länder två sina händer, poserade som angripna. Det gällde inte bara att vinna slaget om opionen utan även skaffa sig nya allierade. Bulgarien och Rumänien tog inte ställning förrän 1916. Och vad gällde USA trodde de flesta att världens ekonomiska supermakt skulle hålla sig utanför kriget, men alla ville ha del av USAs enorma industriella makt som ansågs kunna ha ett avgörande inflytande på krigsutvecklingen. De flesta soldater som gav sig av till fronterna trodde att kriget skulle vara över på fyra - fem månader. Att de skulle vara hemma till julen 1914. Naturligtvis som segrare.

Vid krigsutbrottet kunde den inhemska opinionen tas för given. Alla inblandade nationer såg kriget som rent  nationellt självförsvar och ingenting annat. Innan kriget hade vänstern - socialdemokrater och kommunister -  hotat att vägra låta sig mobiliseras, att de skulle lägga ner vapnen, inte slåss arbetare mot arbetare. Vapnen skulle riktas mot överklassen. Men dessa scenarios gällde bara om det egna landet skulle  anfalla ett annat land, inte vid självförsvar. Då skulle "borgfred" råda. Den stora frågan var om det var Tyskland som startat kriget? Österrike - Ungerns roll föll bort. Frågan besvaras i den andra delan av Hew Strachans TV-serie.

1914 - terrorister förr och nu

Terroristen och anarkisten Gavrilo Princip befann sig i Sarajevo tillsammans med sex likasinnade för att mörda ärkefursten och hans fru. Deras planer var väl kända. En major i serbiska armén, en av grundarna till Svarta handen, chef för den militära underrättelsetjänsten, Voja Tankosić, lät utrusta dem med pistoler, några bomber och varsin giftkapsel. Terroristerna sattes in i säkerhetsåtgärderna kring bilkortegen och placerade sedan ut sig längs färdvägen. 

Klicka på kartan så förstoras den. Den förste tvekade när bilen passerade. När bilen passerade en bro rusade den andre terroristen, Nedeljko Cabriovic, fram och kastade sin bomb men så illa att den bara studsade mot bilen, landade på gatan där den skadade både åskådare och militär. Cabrinovic svalde då sin giftkapsel, kastade sig i floden, men några åskådare hoppade efter och drog upp honom. Giftet var för gammalt och svagt. Cabrinovic kräktes på väg till fängelset.

Ärkehertigparets bilfärd fortsatte till rådhuset, där borgmästaren tog emot och välkomnade men avbröts. "Vad tjänar era tal till? Jag kommer till Sarajevo i fred och någon kastar en bomb på mig! Detta är skandalöst!" Det beslöts att åka till sjukhuset och besöka de skadade och snabbt köra dit längs floden för att inte ge några fler lönnmördare chansen. I hastigheten glömde man bort att informera chauffören, Leopold Lojka, om att färdvägen ändrats, så av misstag svängde han in på Franz Joseph-gatan. Dit hade Princip sökt sig efter det misslyckade attentatet, stod och åt en smörgås när bilen bromsade in för att vända. Princip drog sin pistol och sköt två skott. Det första i Sophies buk, det andra i Franz hals. 

Sophie frågade vad som hände innan hon svimmade, hennes man skrek: "Sophie! Sophie! Dö inte! Lev för barnens skull!" När han själv tillfrågades hur han mådde svarade han: "Det är ingenting." Bägge dog innan de anlänt till sjukhuset. Princip svalde sin självmordskapsel, som även den var för svag. Innan han hann skjuta sig kastade sig folk över honom och avväpnade honom. Han dömdes till 20 års tukthus. Det var inte tillåtet att avrätta personer under tjugo års ålder i Österrike-Ungern. Det återstod en månad till Princips 20-årsdag. Han avled 1918 i fängelset. Ärkehertigen som mördades hade avancerade planer på att förvandla Österike - Ungern till en federation och arbetade aktivt för att på olika plan reformera kejsardömet.  

Nu var det 1914

Nästa år har det gått 100 år sedan det krig utkämpades som kom att forma 1900-talet. I skyttegravarna återfanns bl a de Gaulle, Winston Churchill, George Patton och en postiljon vid namn Adolf Hitler. Ofta skildras kriget utifrån dagens horisont. Ett annat perspektiv bjuder den brittiska TV-serie på som har militärhistorikern Hew Strachan som upphovsman, forskare och författare till ett banbrytande verk om kriget och dess finansiering.

För det första har den ingen presentatör, enbart speakertext. För det andra skildras kriget utifrån dåtidens motiv och uttalanden, inte utifrån de versioner som skapades av 1920-talets författare och konstnärer, memoarskrivare och politiker. De kunde ju med facit i hand lägga sina pusselbitar tillrätta. Medan kriget pågick kunde ingen sia om utgången, inte ens om vad som skulle ske om några månader. Och det är endast från den utgångspunkten som vi kan förstå det. För det tredje var det ett världskrig även om det började som en lokal konflikt på Balkan. För det fjärde, skildras kriget för vad det var - en militär konflikt - sociala och kulturella aspekter tonas ner. Och för det femte - enbart dokumentärt material från åren 1914 - 1918 skulle användas. Inte intervjuer med de som en gång deltog eller närvarande. Hela TV-serien består av tio 50-minutersavsnitt. Alla återfinns på YouTube. Sevärd för den historiskt intresserade.