Europa - den mörka kontinenten

Det finns mycket aggressioner mellan nationerna: greker mot tyskar och tyskar mot greker, nordeuropéer mot sydeuropéer, britter mot nästan alla andra och nästan alla mot britterna. Förtroendet för det europeiska projektet är krisartat lågt. Och på såväl det nationella som det europeiska planet råder skepsis, om inte cynism, till politikerna.
Om det är eurons räddning vi bevittnar är det en fruktans seger, inte hoppets. Andra stora moment i det europeiska projektet – införandet 1989 av den inre marknaden, utvidgningarna, euron själv – drevs av hopp. Det är fruktan för att kostnaderna för ett sammanbrott blir högre än det impopulära alternativet, att rädda länder i knipa, som förmått Tyskland och andra att genomföra det nödvändiga minimum.
Om eurozonen inte får fart på tillväxten, eller om det bara sker i några få länder där läget är bättre, blir aggressionerna än fler. Allt fler kommer att undra vad detta Europa egentligen tjänar till. (Vi ska komma ihåg att EMU grundades inte enbart som en ekonomisk åtgärd utan, kanske ännu mer, som en politisk.) Det finns goda svar på den frågan och de måste sägas ut klart.
De rör vår kapacitet att förhandla i 2000-talets värld av framväxande giganter utanför väst som Kina och Indien, med globala utmaningar som klimatförändringen, med den arabiska våren som är detta årtiondes mest hoppingivande skeende, och med att försvara det senaste halvseklets inrikespolitiska landvinningar, till exempel en speciell europeisk blandning av relativt välstånd, livskvalitet, social rättvisa och trygghet.