Som 17-åring fick Martin Bengtsson proffskontrakt med Inter. Nio månader senare försökte han ta livet av sig genom att i duschen skära sig i handlederna. Boken berättar varför och avlossar en våldsam salva mot fotbollsvärlden. Trots att killen bedömdes som en supertalang passade han aldrig in nånstans.
Det kunde gälla skitsaker som att han bröt mot reglerna i ÖSKs omklädningsrum där unga killar inte fick vara med i omklädningsrum utan skulle hålla till i en skrubb till att han inte heller fick lyssna på den musik han ville. De äldre bestämde sånt.
Till det kommer den vanliga, allmänt kända fotbollsmiljön av sprit, droger, sexmissbruk, tränarbråk och i Martin Bengtssons fall ensamhet. Det mesta i bokens skildring av fotbollsmiljön känns igen från andra böcker. Som Peter Marinello´s "Fallen Idle", som skildrar det ändlösa supandet, lagkompisarna som samlar ihop till en hora för att få se honom göra sig av med svendomen och sedan står i klunga kring sängen och tittar på.
Eller Paul Gasgognnes självbiografi där det mest oskyldiga är inspelningar av egna fisar som sen spelas upp i omklädningsrummet för lagkompisarna. Eller interiörer från groupiekulturen. Det nya med Martin Bengtssons bok är det självutlämnande draget. Mig veterligt har ingen svensk fotbollsstjärna tidigare skildrat att han inte klarade av inkilningen till denna grabbiga värld, utan sökte gråtande hjälp hos äldre spelare.
Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro
