Kropp och själ

Det dröjer innan det blir dags byta löppass i skogen och rullskidor på asfalt mot längdskidor i preparerade spår. Men orientering - och springskytte - ger skogskänsla även inomhus. Båda är övningar i det verkliga. Aktiverar något kroppens organ inte kan värja sig mot. 

Samma sak under läsning av en svit på fyra volymer. Även det blir en övning i det verkliga! För visserligen uppför läsare och författare tillsammans ett fantasiskådespel, men betydelsen ges näring av verklighetsupplevelser. Man lär sig se och höra det man själv inte kan se eller höra ...   

Sommarläsning

Source: Hubblesite.org

När det regnar läser jag Martin Stevens "Cheats and deceits". Sen följer Sara Lewis "Silent Sparks" och Thomas Seeleys "Following the Wild Bees", som ska kompletteras med det Erik Husberg skrivit om vildhonung i "Tjära, barkbröd och vildhonung". Stimulerande läsning som förstorar och fördjupar livsgåtan. Och ändå rör vi oss bara bland det finstilta - växter och insekter. 
Bara? Betänk att minsta blomma och insekt är mer komplicerad än allt det övriga som snurrar runt i universum. Fotot visar 1 500 galaxer, taget av Hubble-teleskopet. 
En nyutkommen, monumental sammanfattning av vår tids vetande om astrobiologi är Charles S Cockells Understanding Life in the Universe ( här ) 
PS Lars Kardells senaste kan rekommenderas; "Hjortron och tranbär. Några anteckningar från myr och litteratur". I bästa bemärkelse ett orginellt arbete. Frukten av ett livslångt arbete.    

Länge leve Fredrik Sjöberg ...

... som nu tilldelats Svenska Akademins essäpris! Mycket välförtjänt. Han är inte bara skitrolig utan även skitkunning om uttrycket tillåts. Om du inte garvat ordentligt på ett tag så börja läs här!

En ouppklarad kärlek

Igår var jag i en bokhandel för att byta några böcker jag fått men aldrig kommer att läsa. Kom ut med några nya. Tomas Tranströmers samlade dikter, en biografi över fotbollsspelaren Leo Messi och så Lasse Bergs senaste bok Vårt inre Afrika.
Att jag valde Tranströmers dikter förvånade mig. Vad hoppades jag på att hans dikter skulle ge? Messi och Berg är ju begripliga, men Tranströmer? Undrade om han inte hade att göra med bråken mellan de forskare som jag jobbar med? Att de väckte min lust att vända världen ryggen? Sak samma. Igår kväll slog jag på måfå upp boken och fick då upp detta:

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Läste en gång, sen en gång till och så satt jag fast. Tankarna kryllade över, under och mellan raderna, letande efter mål och mening. Och fann den. Sen gav jag mig ut på nätet och fann då detta. Och för den som eventuellt vill ta del av samtalet med Tranströmer så finns det här: sid 11 - 30.
Styrkt i anden ska jag nu sälla mig till forskarna och deras oändliga bråk. De har hållt på i snart 20 år. Mycket står på spel.

Wikipedia hade svaret

Vad som händer då en stat ställer in betalningarna? Här finns en vink om det. Annars kan jag bara rekommendera SVTs Min sanning med Kristina Lugn. I alla fall till oss med ouppklarade liv. Här.

Om ensamhet

En del av oss är slutna, tillbakadragna och inåtvända. Min läggning går ut på att försöka få kontakt. Vara utåtriktad och ganska öppen. Den ensamhet som jag gillar samlar känslor och tankar, begränsar och reducerar bekymmer och oro, Jag ogillar förpliktelser. Vill göra det som faller mig in. Inte gentemot människor utan mer vad gäller arbete.
Om jag är ensam öppnar jag mig mer, vänder mig mer utåt och tar itu med sånt som spontant dyker upp ur mitt inre. Men visst har jag ett begränsat umgänge. Åldern gör det naturligt att dra undan sitt allt mer besvärliga jag för omvärlden. Är det dags för att krypa in i sitt skal som sköldpaddorna? Iaktta människorna utan att klamra sig fast vid dem? Det vore illa när det med ålderns rätt börjar gå utför. Så länge krämpor hålls på mattan finns det även en ljuvlig ensamhet. Bland djur och i natur. Bland konst, litteratur och musik.

Fredrik Sjöberg osäkrar revolvern

Han är en av våra mest bitska kritiker. Skriver i den anglosaxiska stilen. Personligt, skarpt, insiktsfullt. Allt senast åskådliggjort i recentionen av "1968 - vad blev ni av ljuva drömmar". Här hela recentionen. Sjöberg väger 68:orna och finner dom lätta. I alla fall männen. Han hyvlar i tur och ordning av den konungslige Jan Guillou, trallgöken Mikael Wiehe och den snedseglade advokaten Claes Borgström. Feministerna, brudarna i sammanhanget, de som samlades under fanorna i Grupp 8, hyller Sjöberg. De har därtemot uppnått förbluffande mycket, antagligen för att de stred för konkreta mål, barnomsorg och annat, medan grabbarna var upptagna med viktigare saker, typ klasskampen. Dråplig är Åsa Mobergs berättelse om hur vänstermännen dömde ut hennes plädering för kvinnor i bankstyrelserna. Bankerna skulle avskaffas.Kamrat Guillou får ursäkta, slutar Fredrik Sjöberg. Han må vara skjutklar, kompetent och fruktansvärd i mötet med obeväpnade vattenbufflar, men vid sidan av högermän som den dryge och vulgärt populistiske schlagerfestivalkommentatorn Carl Bildt är han en förlorare bortom allt hopp. Allt både lagom elakt och tänkvärt. Det finns uppenbarligen tid att fundera där ute på Runmarö. 
PS. Här tips om en bok av uppenbarligen en helt annan kvalité och kaliber.   

P O Enquist

En del av oss är dåligt förankrade i verkligheten. Liknar mest ”vissna löv i vinden” för att tala med Nils Ferlin eller en boj som ”höjer och sänker sig över havets gungande golv” för att tala med Harry Martinsson. 

P O Enquists senaste roman heter ”Liknelseboken”, men kunde hetat ”Andaktsboken”, fylld som den är en vimmelkantig religiös kartläggning av det förflutna och dess makt. Som sådan är boken varken bättre eller sämre än vad många andra som gått på slak lina över avgrunden har åstadkommit. Uppriktigt sagt är P Os bok inte bra. 

Han uppsöker vad han kallar för ”de svarta hålen” för att där rekonstruera sitt förflutna. Och i närheten av dessa svarta hål kan han lika litet som någon annan skilja på verklighet och fantasi? Men han färglägger sitt irrande grannt. Meningen med hans "liknelser" är att vi läsare ska hitta livskunskap. Jag gör det inte. Allt som hör livet till - vardag, familj, intressen - lyser med sin frånvaro. Kvar blir en isvind. Och sexualitet som den innersta dörren till en annan människa. Det finns andra, påpekar han, men "detta är den innersta" och så ställer han frågan om ”kärlek är ett enda vrålande nödrop, som från en drunknande?” Och frågar sig hur allting hänger ihop? 

Mig veterligt finns inga svar på den sortens frågor. Utom från förkunnare. Så romanen blir besvärjelse i avsaknad på svar till frågan om livets gåta. Visst, någonstans ska ångesten ut. I P Os fall blev det i bokhögen. Och där finns det pärlor för den som söker.   

Sven Lindquist

I sin kanske bästa bok, "Utrota alla djävlar", som publicerades 1992, skriver Sven Lindqvist:
.."Tyskarna har gjort till syndabockar för ett utrotningskrig som faktiskt är ett gemensamt europeiskt kulturarv. De rasbiologiska idéer som Hitler och alla andra västerlänningar anammade under sin uppväxt, innnebar att de omfattade övertygelsen att imperialism, den vite mannens börda, var en biologiskt nödvändig process, som enligt naturens lagar leder till det oundvikliga utrotandet av s k lägre raser. Det var en övertygelse som redan kostat miljontals människoliv innan Hitler skred till verket .... Det finns mycket stora skillnader mellan Förintelsen och andra folkmord, men dessa andra folkmord var både skäl och orsaker till Förintelsen. Vi har retuscherat vårt förflutna. Vi vill inte minnas. Vi vill att folkmord börjar och slutar med nazismen. Men folkmorden varken började eller slutade med nazismen. Auschwitz var den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade".
Se programmet om Sven Lindquist på SVT Play. Här. Ganska fantastiskt. Ett TV-program som inte har bråttom och dessutom är tänkvärt! Hoppas det ger dig lust att läsa hans böcker om du inte gjort det! För mig har hans författarskap tillhört ett av de viktigaste. P O Enquist, Sven Lindquist, Lars Gustavsson och Gunnar Brusewitz var en gång mina kompasser. Tack för det!
För några år sedan fick Lindquist det s k "Lenin-priset". Detta trots att han livet igenom kategoriskt tagit avstånd från tok- och grönsaksvänstern. Här finns hans tacktal. Hans politiska hemvist? I talet kallar han sig för en feministisk gråsosse. Ganska sympatisk kombination.

Är du rädd för dödsögonblicket

Det är alla människor. Kanske en halv på hundra klarar att möta lidandet och döden med lugn. Situationen kallas av de som arbetar med döende för "livets värsta stund", då allt är kaos, då det gäller att få patienten att förlika sig med sin situation. Rent av få den till något vackert och fint. Inte en avhumanisering. När stunden nalkas blir alla detaljer viktiga - paradoxalt nog för patientens livskvalité. Andningssvårigheter, svåra smärtor, svår ångest, illamående och förvirring. Det existensiella lidandet är det svåraste av alla lidanden när det kommer till kritan. Alla är rädda för smärtan.
En lugn person är ofta lugnare än en människa med stort kontrollbehov som ofta möter döden med ilska. En generös människa kan gå igenom sitt lidande utan att förlora sin omtanke till människor och sin välvilja mot omvärlden. Det vackra och det fula i oss människor kommer i dagen under denna slutgiltiga prövning. Bitterhet är vanligt. Många klagar på allt - även om de haft en långt och rikt liv. Soppan smakar illa, allt är fel, varför skulle detta drabba just dem?
Förnekelse är vanligt liksom benägenhet att leta syndabocker, olyckliga omständigheter att skylla sin olycka på. De ser sin sjukdom som ett straff. Egoismen och egennyttan är våra starkaste drivkrafter. Ofta underblåses det av nära och kära som undrar hur man mår, känner sig, sjukvårdare som mäter värden under lång tid. Lyckliga de som in i det sista kan intressera sig för omgivningen. Blå himmel utanför fönstret, ett träd, ett besök, ett barnbarn, lite vatten att dricka. Alla har sina egna strategier att ta farväl av livet. Sarkasmer är vanliga: "Jag tar nog balkongvägen i alla fall".
Så har vi hoppet. Att ett mirakel, en ny medicin ska förändra allt till det bättre. Det verkar inte spela någon roll vilka tidigare erfarenheter man har av döden i livet. Brandmän, läkare, präster, poliser - de är inte mindre rädda än andra. Män är oftare ilska, kvinnor mer ledsna. Det är sällan religionen hjälper.
Anhöriga är ovärderliga. Förutsatt att de tillåter patienten att dö. Inte sätter press på den döende, som när kroppen inte längre orkar sluter sig mentalt inom sina egna, ensamma världar.
I de gamla grekiska myterna finns drömmens gud, Morfeus, som är son till sömnen, Hypnos, vars tvillingbror är döden, Thanathos, och vars far är natten, Nyx.
Morfeus hade tusen söner, en för var och en av våra mänskliga drömmars gestalter.

Jag skulle inte beställt boken om det inte var för Ian Kershaws omdöme. För den som inte vet vem han är kan jag bara säga att han anses ha skrivit det hittills bästa som åstadkommits om Hitler och Hitler-regimen. En bok som för gott lagt grunden för min uppfattning om den delan av Europas 1900-talshistoria. En monumental biografi.
Vad har då Ian Kershaw sagt som får mig att beställa den bok det nu gäller? Jo, han skriver om Jonathan Sprebers "Karl Marx". Att under de senaste 100 åren har Marx biografi skrivits sedd genom Engels och de ryska kommunisterna, dvs de totalitära regimer som leddes av Lenin, Stalin och Mao.
Spreber ifrågasätter det sättet att närma sig Karl Marx, som har mer gemensamt med den franska revolutionen än med vad förtryck som kommunismen utövade under 1900-talet.

P O Enqvists "kvistfria furugolv"

Några "kvistfria furugolv" finns inte. Sånt vet inte kulturknuttar. Uttrycket är en liknelse och ingenting annat. Är det så drömmen om livet ser ut? Att det ska vara kvistfritt? Jämför då med verkligheten. Furugolv har kvistar! P O:s romaner tillhör de fåtal jag läser p g a tonfall, humor, insikter och medkänsla. Tids nog ska jag ta itu med hans senaste, "Liknelseboken". Nu blir det bara intervjuer. Jag vet inte hur gammal en människa ska vara när hon / han börjar summera sitt eget liv, titta bakåt? Det varierar förståss. Kanske vanligast då den egna framtiden inte längre är "given"? Då arbetet upphört, barnen står mitt i egna liv, kroppen förfaller, närstående dör. Allt signaler från avgrunden. Eller från "andra sidan floden" för att tala "enqvistska". Hela hans författarskap vilar ju på en religiös resonansbotten. I TV-intervjun i Babel valde han mellan två ord när han skulle försöka karaktärisera sitt liv. En omöjlighet i sig. Vilka orden var? Lyckligt? Händelserikt? Gudskelov valde han det senare. För nog ryms stunder av lycka i ett händelsrikt liv? Hade han svarat "lyckligt", så hade vi ofelbart hamnat på det där "kvistfria furugolvet" igen. Och som sagt. Såna finns inte. Furugolv har kvistar. Livet också. Nån slags människa är man ju.

Ekelöfs Samothrake

När min tid blir skall jag ta min plats på förligaste bänken tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver. Aldrig når jag till aktern, aldrig till platsen vid styråran.
Aldrig når jag ens mittskepps. Min plats är bland roddarna, bland de taktfast roende.
Jag vet ingen annan plats. O taktfast taktfast! Min årtull, jag sliter dig taktfast!
Finns inget hjälpande segel? Stort är dödens skepp, ändlös raden av åror.
Molnen är segel! Vem halar an skoten? Vem halar an brassarna? Det gör någon annan.
O taktfast taktfast ror jag mitt skepp ...

Tolstoy i snigelfart

- Hur kan du läsa Tolstoy? Han är ju gammal som gatan ....
- Tja, kanske inte. Visst, mot slutet blev han tokig och senil. Det blir vi allihopa. Vurmade för att mänskligheten skulle begå kollektivt självmord genom sexuell avhållsamhet! Och innan dess ville han starta en ny världsreligion med sig själv som profet. En som nappade på det var Gandhi. Men det berör mig inte så mycket. Det finns annat.
- Vaddå? Karln levde på 1870-talet? För nästan 150 år sen?
- Än sen. Ta Anna Karenina. Hittills har jag läst 186 sidor och det har tagit en månad ... Du vet när han skriver att det går några dagar mellan kapitlen så lägger jag boken åt sidan i några dagar för att komma in i stämningen, fundera på vad han har skrivit och kan mena med det?
- Det låter jobbigt.
- Inte alls. Han är som vi är. Hans figurer håller sig med hemma-gymn, tränar med 32 kg hantlar. Och dricker Chablisvin, käkar parmesanost och jagar morkulla. Och har samma problem som vi. Både i och utanför familjen. Nej, jag tror inte att det har hänt så mycket på 150 år.
- ???
- Klart dom inte hade elektroniska leksaker. Och dom körde med stearinljus och skötte jordbruket  annorlunda. Men mänskligt sett. Karlavagnen låg på samma plats som idag. Venus också.
- 186 sidor på en månad? 6 sidor om dagen?
- Jag läser sakta. Stannar, grunnar över bokens karaktärer, jämför med levande bekanta. Läser om. Och om igen. Så varvar jag med att läsa biografier om honom. Då går det fort. Tolstoy var ju soldat, deltog i krig, söp och sprang på horhus innan han styrslade till sig. Och hans romaner - Anna Karenina, Krig och Fred - anses vara bland det bästa som överhuvudtaget skrivits. Och jag börjar ana varför. Romanerna är tidsspeglar. Då som nu.

P O Enqvist

Vår främste samtida svenska författare, den viktigaste representanten för den grupp som på 60-talet förnyade den svenska berättartraditionen. En genuin produkt av det gamla svenska folkrörelsesamhället. Han själv framhåller att han påverkats av såväl arbetar- och idrottsrörelse som frikyrko- och nykterhetsrörelse – ”Jag är det fulländade barnet av de svenska folkrörelserna”, har han sagt. Det mest omskrivna privata inslaget är hans alkoholism som under många år förlamade hans existens och som skildrats i ”Ett annat liv”.

Hans politiska övertygelse och sociala engagemang hänger ihop med hans socialdemokratiska sympatier. Men även om han är en ”politisk” författare, har han aldrig velat ikläda sig politikerns roll. Han betraktar sig själv som ”en oberoende författare som skriver om politik”. T ex "Legionärerna”, hans  egen undersökning av baltutlämningen, ”en minutiös analys av en politisk kris och dess mekanismer”. 

Leo Tolstoy: Anna Karenina

Romanen kallas ofta för en av de bästa som skrivits. Den försöker fånga allas vår irrationella jakt efter lycka. Vår oförmåga att leva efter det som varje dag kräver, tvingas förhålla oss till det vi faktiskt ser. Anna uppfattas som skyldig utan att ändå ha fel. Däri ligger Anna Kareninas närmast grekiska tragedi. Hennes omgivning ändrar åsikter i takt med att majoriteten ändrar sina. Eller rättare sagt. Ingen  behöver ändra sina åsikter, eftersom de omärkligt och självmant ändrar sig inombords.

Tolstoy skildrar hur faran faktiskt inte kommer från Anna Karenina, utan snarare från de seder och bruk som envist bromsar framskridandet. Ur konventionerna växer ingenting annat än falskhet. Var och en tycker att det de liv som de själva lever är det enda riktiga. Annas liv uppfattas inte som annat än ett skenliv, värt öppet förakt. Enligt samhällsnormen lever Anna ett sorts liv som utmärker misslyckade människor. Därför skämtas Anna bort. Och bakom den charmen döljer sig både hänsynslöshet, egoism och pengaintressen. Kärlek ska vara platonsk. Klar och ren. Ett förfinat föraktet.  Det bildade samhället visar sig inte stå högre än så. Värdighet står på spel.

Tolstoy skildrar också den moderna tidens mångfald och inbrott i slavsamhället Ryssland. Han började skriva 1870 i ett land så geografiskt omfattande att ingen någonsin kunnat styra det. Tolstoy har blick det mesta. Inte mutorna inom ämbetsverken utan också Petersburgs- och Moskvabornas tågresor, europeiska kläder, parfymer, cigaretter, kälkbackar, skridskouthyrare, löständer, ostron, Chablisviner, parmesanostar, konfettiaskar och morkullejakter. Sist men inte minst, de inre kollisionerna mellan importerade seder och bruk. Italienska, franska, engelska seder kolliderar med ryska. Anna Karenina blir en tidsspegel.

Herman Linqvist: Mitt i allt

Att Herman är en gudabenådad berättare vet vi. Så även i sina memoarer. Vad han inte varit med om är knappt värt att uppleva. Vi kastas från passionerad kärlek till krig. Allt rakt upp och ner, utan krussiduller. Inte undra på att kulturknuttarna hukar sig bakom skrivborden och gläfser. Hur i jösse namn ska de kunna förhålla sig till Hermans liv och leverne? Hans krigs- och utrikeserfarenheter som intar en långt framskjuten plats i boken? Att Herman överlevt är bara det ett under. Flera av hans tolkar dödades. Och det är när Herman lyfter på visiret och visar sitt ansikte som boken drabbar. Som här:

... "förr var det vanligt med naturaliesamlingar, lådor och rnontrar fyllda med trofer, kuriosa och allehanda märkvärdigheter från världens alla hörn. Lådorna var oftast låsta och de hemskaste märkvärdigheterna förvarades bakom nerfällda gardiner. Varje människa har en sådan hemlig samling i sitt inre. Lådor och skåp fyllda med trofer och nederlag, brott och förräderier, synd och skam, förbjudet och stuler, sådant som man aldrig vill eller törs berätta för någon och som kommer att förbli hemligt. Många av minnena bleknar med tiden, som gamla fotografier. Ensam, svävande mellan sömn och vaket tillstånd, brukar jag släppa fram aIIt. Jag ser scener och ansikten. Allt är inte ondska och smärta. Ett sådant arkiv skulle vara för tungt att bära på. Det smärtsamma blandas med njutningar, glädje,skratt och triumfer. Efter en stund brukar jag drömma om nya resor. Jag är överallt och ingenstans. Jag känner mig alldeles fri" ....

Läs boken. Den är skitbra!

Japansk litteratur efter tsunamin

Här finns en artikel som belyser det hela. Många författare vet knappast hur och om vad de längre ska skriva. Economist har här en artikel om en av landets mer kontroversiella grupper.

Hälsningar från Dödsriket

                       Klicka på bilden så förstoras den. Texten är skriven av författaren Lars Gustavsson.

Rosenberg och den egna historien

Sverige kan inte ståta med så många författare / författarinnor som pendlar mellan inlevelse och utblick, träffsäker analys av svensk och europeisk historia. Göran Rosenberg tillhör det fåtalet. Hans böcker kan läsas på många sätt. Olika läsarter gång efter gång. Ett par av dom finns i bokhyllan och kommer att stå kvar. Dvs inte kastas som jag gjort med så mycket annat. I eftermiddag laddade jag ner han senaste som e-bok och det blev därefter. Försjunken läsning istället för arbete. Här. Här. Men vilken läsning ...

Rosenberg tillhör de som skapar den där magiska känslan av att våra liv och deras förlopp inte bestäms av oss själva och våra ingripanden - f ö en mycket populär liberal och egenkär tanke - utan av faktorer som vi helt enkelt inte kan urskilja. Eller är fåfänga och ära, kärlek och hat, oskuld och fördärv, dumhet och visdom enskilda egenskaper?

En gång liftade jag ner genom Tyskland. Jobbade på vingårdar innan det var dags för OktoberFest i Munchen. Några dagare senare - efter att ha sovit på en parkbänk - tog jag mig till stans utkant och blev stående utan lift. Plötsligt öppnades ett fönster på nedre våningen av ett hyreshus och en äldre man ropade mig till sig. Jag gick dit och han kastade till mig ett matpaket. Jag stod som fallen från skyn och bad vänligt om en förklaring. Han försvann och kom tillbaks med ett foto på den son som stupat på ryska fronten. Vi var lika som bär.