2007-10-25

Georg August Wallin 1811 – 1852

Georg August Wallins levnadsbana hörde inte till de vanliga. När han 1811 föddes i ett enkelt tjänstemannahem på Åland i dåvarande storfurstendömet Finland, kunde ingen föreställa sig att han trettiofyra år senare utklädd till en from och skriftlärd muselman, med fara för eget liv, skulle avlägga ett pagrimsbesök i Mecka och Medina.

"Det är fan givet, men jag finner sällan mera nöje i annat sällskap än det av bönder och beduiner", skriver han i dagboken. Egyptens pyramider och Syriens antika inskrifter intresserar honom måttligt, men han är outtröttlig vad gäller samtal med befolkningen. Han vill lära känna deras livssyn, språk och seder. Umgås helst med gubbar, barn och kvinnor, av vilka han tycker sig lära mest.

Han tycker det är säkrare att färdas barfota med fattigt folk än att sluta sig till beridna och beväpnade hövdingar. Hans språkbegåvning var enorm. Talade inte bara sju europeiska språk utan också arabiska, persiska och turkiska. Dessutom
tack vare sin nästan professionella musikalitet, de halv- och kvartstoner som den rätta sjungande recitationen av Koranen eller härmningen av de olika beduindialekternas finaste nyanser inbegriper. 

Det är gripande att följa honom, när han efter åratals luffande i orienten återvänder till västerlandet. I öknen hade han mätt det mesta med sitt åländksa och finska mått, jämfört Nilens katarakt med Kumo älv och angett sträckan som pilgrimerna i Mecka sprang mellan Mervah och Saffa som "ungefär så lång som Esplanaden i Helsingfors". 

Men när han efter sju års frånvaro kommer hem skriver han: "Jag känner på mig själv att jag inte längre är för Europa, jag tycker nu att jag utan tvekan kunde leva återstoden av mitt liv i österlanden."

En professur i Helsingfors och smickrande internationell ryktbarhet väntade, men han anade att hans dagar var räknade. Tragiken i Wallins liv var att han, som utan men för sin hälsa vistats i kolerans och tyfusens Kairo, badat i Nilens bilharziasmittade vatten, halvårsvis livnärt sig på ruttet vatten och dadlar, sovit i öknens isvind och sammanlevt med spetälska tiggare, kort sagt att han, som levt som österiänning, från Europa bar med sig en smygande sjukdom.

Hans erotiska aptit, besök hos prostutuerade gav honom syfilis, som två år efter hans hemkomst ledde till hans död. I ett brev från de sista åren skriver han: 

"I livets dagsresa hade jag ett mål: att före solens nedgång komma fram till källan i fjärran öknen. Men mitt ök var uthungrat, dess puckel tom på fett, seraben (hägringen) på vägen förde mig vilse, varför jag, hungrig och törstig, med en beduins lugn och tacksamma (dhamdo Ullah (prisad vare Gud) lägger mig där natten kommit över mig, i den grop jag skrapat i sanden, för att avbida vad Herren skall sända med den randande morgonen: liv eller död."

2007-10-24

Vivant Denon med Napoleon i Egypten

Denon visade snabbt att han i fråga om sorglöshet, framåtanda och förmåga att uthärda strapatser var en av de yngsta i armén. Under det dryga år han vistades med Napoleon i Egypten, blev baron Vivant Denon med skissblocket i högsta hugg inte bara populär bland soldaterna och kamrat med högre officerare. Det mod han vid lämpliga tillfällen visade gav honom också en kärv uppskattning från Napoleons sida.

Napoleons sympati resulterade till en början i att han tog Denon med sig hem till Frankrike, när han lämnade expeditionsstyrkan åt dess öde och den vetenskapliga kommissionen åt åratal av vedermödor innan den fick tillfälle att publicera sitt hopbragta material.

Denon ensam av expeditionens konstnärer kom hem genom den engelska flottspärren med alla sina teckningar och dagböcker i behåll. Efter ett drygt år var han färdig att för en nyfiken värld framlägga dels en väldig atlas med skickligt utförda bilder av den dittills så litet kända egyptiska konstens stora monument och av nildalens pittoreska landskap, dels en journalistiskt lättflytande och utomordentligt levande ögonvittnesskildring av hela det sensationella fälttåget som satt samtidens fantasi i rörelse.

Så bidrog Vivant Denon till att göra Egyptens fornhistoria känd för Europas läsare.

Vivant Denon, Josephine Beauharnais och Napoleon

Vivant Denon charmerar så Joséphine Beauharnais, blir gäst i hennes salong och träffar där en ung general. Napoleon Bonaparte. När generalen börjar söka efter vetenskapsmän och konstnärer lämpliga att följa med på invasionen av Egypten, anmäler sig Denon omedelbart.

Napoleon tvekar. Kommer denna femtioåriga rumlare, en gubbe i iämförelse med de ungdomar ( de flesta under 30 ) som utgör expeditionsstyrkans militära och civila inslag, att orka med invasionen mödor?

Vivant Denon - under franska revolutionen

Sängvägen ledde snabbt till intendent för Madame de Pompadours samling av graverade stenar. Hans utnämns till "gentilhomme ordinaire", dvs. ordinarie hovman, hos konungen och skyddas av en skådespelerska vid Comédie-Francaise — som i sin tur var väninna till inflytelserika personer. Vivant får som tjugotvårig sitt dåliga skådespel "Le bon Pére" uppfört på den kungliga scenen.

Några år senare reser han som ambassadsekreterare till St. Petersburg, där hans briljanta konversation och humor gör honom till en omtyckt gäst i de förnämsta husen. Även här blir han snabbt älskare till högt uppsatta damer, fiskar statshemligheter i alkoverna, och tvekar inte att förråda sina mättresser för sina chefer.

Han är älskad, omsvärmad utom av Katarina den store och storfurst Paul som hatar honom. Vi vet mycket litet om Denons verksamhet på nästa diplomatiska post, i Stockholm. Han skickas till Italien där en skandal på högsta nivå avbryter hela hans diplomatiska bana — mycket lägligt!

Han fick nämligen fyra år på sig att bli en politiskt obelastad konstnär innan revolutionen kom. 1787 vann han inträde vid Konstakademin i Paris som "artiste de divers talents" med ett fromt kopparstick av "Herdarnas tillbedjan" som mästarprov.

När revolutionen brakar loss befinner han sig i Venedig, sysselsatt med att kopiera Tizians verk samt avporträttera adelsdamer. Hans namn sattes upp på emigrantlistan, hans egendom beslagtogs, men Denon var beslutsam och modig, reste tillbaka till Paris obekymrad om giljotineringshotet, bevisar att han är "god patriot" genom att utföra en av de till formatet största gravyrer konsthistorien känner, en kopia av Davids "Eden i Bollhuset".

Sedan vinner han Robespierres vänskap, får i uppdrag att gravera de av David komponerade republikanska dräkterna för franska folket, går till revolutionsdomstolens sammanträden för att avporträttera Danton — men tar igen sig från dessa ideella vedermödor med att gravera 23 erotiska blad, publicerade under titeln "L'oeuvre priapique".

Vivant Denon - sängvägen till hovet

Dominique Vivant Denon föddes 1748 på ett litet slott i den franska provinsen, lagom adlig för att ha en chans att komma sig upp i dåtidens klass- och ståndssamhälle. Lagom fattig för att sporras till egna ansträngningar. Fadern sände honom att studera juridik i Lyon, men Vivant insåg snabbt att genvägar var bättre än trängseln på studievägen. Knappt sextonårig avbröt han studierna, reste till Paris och började nästla in sig i salongerna. Han ville gå sängvägen.

Eftersom han valt att göra karriär inom konsten uppvaktade han hovmålaren Boucher och den store antikspecialisten greve Gaylus, men framför allt ägnade han sig åt att uppvakta damerna. Tack vare dem dröjde det inte länge förrän portarna till Versailles öppnades för honom. Där stod han i det stora galleriet, alltid på samma plats och hänfört stirrande, när Ludvig XV två gånger om dagen gick förbi.

En dag stannar kungen och frågar vad han önskar? "Se Er, Ers Majestät!" svarar Denon. Denna plattityd öppnade oväntade möjligheter. Han var född kurtisan i ordets gammalfranska betydelse av hovman och kunde alltid säga det som de höga herrarna och damerna ville höra, det smicker de trodde på. En förmåga lika mirakulös som AUadins lampa.

2007-10-22

Jungfru Maria 1 900 år f Kr


Denna staty är gjuten i brons. Från Mellersta Rikel, gjord uppåt 1 900 år före vår tideräkning. Den är alltså 3 900 år gammal och visar ett barn ammas. I det forntida Efypten ammades barnen tills de var tre år gamla.

Men skulpturen är intressantare än så. En förlaga till vad som kristenheten skulle ta över i kampen om själarna.

Jungfru Maria 1 200 f Kr

Isis var den stora forntida egyptiska fruktbarhets- och naturgudinnan. Hon tillbads i länderna runt Medelhavet och var en av huvudreligionerna i Romarriket. Isis tillbedas tillsammans med sin son Horus.

Hon stod emot kristendomens utbredning och hade en långt framskjuten position i folks medvetande ända fram till 600-talet e.Kr. Hon var den största av Egyptens gudomligheter och förkroppsligade det idealiska moderskapet och kvinnligheten. Dessutom lärde hon egyptierna mala mjöl, spinna, väva och bota sjukdomar. Och reglerade förhållandet mellan män och kvinnor genom att introducera äktenskapet. Vad har Maria lärt oss?

Ett eko av denna förkristna kult fanns kvar i den europeiska medeltidens bondeuppror. Dåtidens slogan var: ..."När Adam grävde och Eva spann, men var då adelsman" ...

Jungfru Maria 1450 e Kr

I motsats till de urgamla egyptiska versionerna visar den kristna varianten Maria som regel inte bröstet när hon håller i sitt barn. Inte heller ammar hon.

Jungfru Maria 2006

I Lourdes i sydfrankrike lever Maria-kulten. Hit reser årligen mer än 7 miljoner troende kristna. Det är kristenhetens största vallfartsort.

Kvällstid samlas de troende för att sjungande marschera bakom en Maria-statyett. De tror att hon uppenbarat sig här. För över hundra år sen. I en grotta för en utfattig flicka som drev några djur på bete. Sägnen säger att det sedan sprang upp en källa på den plats där tjejen talade med Maria. Men folk från trakten säger att det alltid har legat en källa där.

Nu vallfärdar som sagt årligen 7 miljoner hit till Lourdes. För att känna Maria´s närhet, hoppas på mirakel, besöka grottan där Maria uppenbarade sig innan de återvänder hem med några liter heligt vatten i bagaget. Det tappas gratis upp från källan.

Överallt säljs Mariastatyetter. Överallt står folk på knä och ber. Det verkar inte ha hänt så mycket vad gäller folks beteende inför gudar och gudinnor, sedan de första mor - barnstatyetterna gjordes för 5 000 år sen i Egypten. Det säger mer än något annat en hel del om våra psyken.

Sennedjems gravmålningar


Sennedjems grav en fantastiskt väl bevarad. En landskapsmålning som tål att titta på. Den visar paradiset. Ett vattenomflutet sävfält ( vad annars i Nildalen som omges av öknar ), som odlas av Sennedjem och hans fru. Här uppfylls alla önskningar. Som det str i den egyptiska dödsboken: ..."där är du mäktig, upplyst och kan plöja och skörda, njuta älskog och göra allt som görs på jorden".

Kan man muta sig fri vid Yttersta Domen?

Frågan är intressant. I alla fall troddde de gamla egypterna att det var fullt möjligt.

De visste att de inte var några söndagsskolebarn, så de försåg den döde med gåvor och heliga ramsor som skulle hjälpa den döde klara av den yttersta domen.

Jag gillar scenen. Inte för att jag är svag för mutor, utan för att den speglar ett samhälle som vi känner igen. Klart att överhetspersoner ska muta sig genom yttersta domen? Eller hur?

Yttersta Domen I

Här är en död på väg fram till Dödsdomstolen. Vi ser honom längst till vänster. Klädd i vitt. Liksvepningen skulle alltså vara vit redan då. Den som leder honom till rättssalen är den schakalhövdade Anubis. I rättssalen skall sedan hans hjärta vägas mot sanningens symbol, en fjäder.

Om vågskålen med fjädern väger lika mot vågskålen med hjärtat, ja då har han levt ett liv som motsvarar fornegyptiska krav. Till höger om vågen står den ibishövdade vishetshövdingen Thot. Han håller i en pallett och skrivpensel och noterar resultatet av vägningen.

Det är yttersta domen i urspunglig form.

Yttersta Domen II

Om den döde klarar sig, dvs att han / hon levt ett rättfärdigt liv, hjärtat och fjädern väger jämt, då förs han / hon vidare till den högste Dödsdomaren och härskaren över dödsriket, Osiris.
Om hjärtat är tyngre än fjädern, kastas personen till vilddjuren.

Målningen gjordes år 1285 f Kr. Redan då fanns det vi kallar för "kristendomens" föreställning om yttersta domen fix och färdig.

2007-10-20

Första landskapsmålningen? Nebumans grav i Luxor

Den svenska populationen av sädesärlor är konstant, kanske det skett en liten minskning under de senaste åren. Antalet par beräknas mellan 500.000 - 1 miljon.

Den har sitt afrikanska urhem i Egypten. Under våren flyttar den över östeuropa hit upp. Det har gjorts ett 40tal återfynd i Egypten av sädesärlor som märkts i Sverige.

Sädesärlan finns också med på vad konsthistoriker kallar för en av de första landsskapsmålningarna, den i Nebumans grav i Luxor ( numera i Brittish Museum dit den fraktades av gravplundrare i början på 1800talet ). Den fågel som finns avbildad under kattens svans är enligt experter ( i standardverket "The Birds of Ancient Egypt" ) en sädesärla och inget annat. Färgerna till trots.

Den samlas kvällstid längs Nilens vassruggar för att övernatta i oerhörda flockar. Upp till 100 000 har setts vid ett och samma tillfälle. Dagtid ses den vandra omkring bland gaseller och getter. En och annan gång även sittande på en noshörning i södra Egypten.

Vårt namn sädesärla nämns första gången 1538. "Sädes" kommer av "säde, sådd". Det har säkert aatt göra med att sädesärlan anländer vid vårbruket och för vanan att följa efter lantbrukaren vid plöjning och harvning då den söker föda.
Den har även kallats för ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla, vippstjärt, fåraspringaren och isspjärna. Den tillhör en av våra punktligaste flyttfåglar och brukar komma till Mälardalen kring 10 april.

2007-10-18

Lock på älg

En ganska rolig sekvens då man lockar in en älgtjur på bara några meters håll innan den skräms iväg.

Ståndskall på älg i vatten

2007-10-17

Älghundsprov


Här finns närmare information om hur ett älghundsprov läggs upp. Intressant. Och här resultatet av årets SM. Tyvärr inte så fylligt som man skulle vilja ha det. Men visst tål prislistan att titta närmare på.

2007-10-16

Varför står älgen?


Jakt med löshund bygger på att älgen försvarar sig mot varg. Älgens försvarsvapen är klövarna, inte tjurens horn. Dom används mot rivaliserande tjurar under brunsten.

Hur kan då en älghund ställa en älg? Hundens uppträdande när den närmar sig avgör om älgen står eller flyr. Hunden bör helst närma sig lugnt och inte utlösa älgens flyktinstinkter. Genom taktfast skall leds jägaren till älgen, samtidigt som älgen blir "sövd" av den skällande hunden.

Kalvkor har lättare att stå i upptaget än ungdjur och tjurar, och särskilt bra står kor med tvillingkalvar. Gamla tjurar tar hundens närvaro med lugn, ungdjur kastar runt och drar iväg så myrvattnet stänker när hunden skäller. Just så älgen får syn på hunden, är risken störst att djuret skall fly.

Hunden ska alltså närma sig älgen lugnt, inte rusa fram och börja skälla. Det bästa är att hunden vänjer älgen vid sin närvaro innan den börjar skälla. Trevande voff följs av försiktiga skall. Då avtar älgens flyktinstinkter och älgen blir nyfiken på hunden. Skalltätheten ska först vara låg och hunden bör hålla ett relativt stort avstånd till älgen.

Hur hunden vet vad den ska göra? Den ärver sitt genetiska program, men numer tror forskarna att det inkluderar instruktioner för hur, när och var de gener den har ska användas.

Denna information är visserligen ärftlig men finns inte alltid lagrad i DNA-sekvensen, genomet, utan i det så kallade epigenomet. Molekylärt sett kan man säga att epigenomet utgörs av olika mönster i den kemiska förpackning som skyddar och delvis döljer de långa DNA-molekylerna i cellkärnan.

När det epigenetiska mönstret förändras blir olika delar av DNA-sekvensen blottad och tillgäng för avläsning. Epigenomet är cellens operativsystem. Kanadensiska forskaren Moshe Szyf med kollegor, som visar att beteende kan »kvasinedärvas« genom epigenetiska mekanismer. Råttungar som i ett experiment togs om hand »kärleksfullt« av sina mammor genomgick en epigenetisk förändring av genuttrycket som fick konsekvensen att de blev mottagliga för ett hormon. Hormonet påverkar i sin tur avkommans beteende så att den blir mindre påverkad av stress. Om ungarna istället uppfostrades av en annan sorts råttmamma, som ger mindre uppmärksamhet, inträffar inte de epigenetiska förändringen i avkomman och nedärvningen bryts. epigenetiken visar att arv och miljö är mer ihopkopplade än man under lång tid har trott. Allt enligt KI:s Medicinsk Forskning.

2007-10-09

Deir el-Medina III

För 30 000 år sedan flöt det vi idag kallar för den Blå och Vita Nilen samman. Ett nytt flodsystem bildades, och samtidigt började folk i nordöstra Afrika att anpassa sig till den enormt rika växt-, jakt- och fångstmiljö som Nildalen nu erbjöd. Vi ve att redan för 15 000 år sedan utnyttjades vilda ädelgräs av specialiserade samlare från Qadankulturen i norra Nubien och södra Egypten, men också att det inte ledde till någon egentlig odling.

Nildalens åkerbruk och boskapsskötsel utvecklades inom ramen för två skilda traditioner: en nordlig och en sydlig.

Den norra traditionen hängde ihop med vad forskarna kallar för det sydvästasiatiska stråsädskomplexet och finns belagd från omkr 5000 f Kr vid Faiyum väster om Nildalen och i Merimde vid deltat. Där odlades vinterregnsgrödor som korn, vete och lin och man höll sig med får, getter, svin och nötkreatur.

Den södra tillhörde det afrikanska sädes- och boskapskomplexet som täckte höglandsområden i centrala Sahara och Sahelområdet mellan Tchadsjön och Nilen. Här användes lokala afrikanska gräsarter som utvecklades sädesslag - det främsta var durra från 6:e årtusendet f Kr.

Från 4:e årtusendet f Kr fick den egyptiska delen av Nildalen sin form med sädesodling (korn och vete) och boskapsskötsel som ekonomisk bas.

Badarikulturen i mellersta Egypten (århundradena omkr 4000 f Kr) fick i Övre Egypten en direkt fortsättning i Amratian (Naqada I) och Gerzéen (Naqada II), två faser i en enhetlig materiell kultur med ett rikt keramikhantverk och en begynnande kopparmetallurgi. Det fördynastiska slutskedet kallas Naqada III och ledde fram till enandet av Övre och Nedre Egypten. Bland de neolitiska kulturer som samtidigt blomstrade söder om Egypten kan nämnas den nubiska A-gruppen.

Deir el-Medina II


Till det mest fascinerande med Deir el-Medina hör inte bara det vi idag vet om de som bodde och arbetade där. Utan dem inga pyramider, ingen konst. Vi har dessutom tillgång till några av de mer framträdande bybornas privata gravar. Vi har t o m namn på en del av dom!. Sennedjem, Pashedut och Irunefert.

Gravarna är lika enkelt som vackert målade och i Sennedjems fall finns inte bara hans yttre träkista utan också porträtt av honom och frun: bedjande, i arbete vid vårsådden, vid spelbord ( schack ?) etc.

Pashedut vet vi mindre om, men även han återfinns avbildad med sin fru Nedjembehdet- båda sittande i en båt på väg till underjorden. Irunefert bar samma titel som de andra, dvs "Servant in the Place of Truth". Troligen begravdes han tillsammans med sina föräldrar. Vi ve att fadern Siwazyt var präst, modern hette Tausret och att Irunefert själv var gift med en kvinna som hette Mehytkhati.

Iruneferts grav avviker ganska rejält från de övriga. Där återfinns inga vardagsscener, utan gravkammaren är fylld med strikt religiösa illustrationer. Här mistänker man att faderns inflytande låg bakom.

Bilder av Deir el-Medinas bevarade tempel finns här.

2007-10-08

Deir el-Medina

På arabiska betyder Deir el-Medina "klosterstaden" . Den började byggas omkring år 1500 före vår tidräkning och är en guldgruva vad gäller fynd som belyser medelklassens liv och leverne i det forna Egypten. De hantverkare som bodde där kallade orten för "Pa-demi", "staden" men också Set Maa, "sanningens hem". Det är en av de bäst bevarade platserna i Egypten. Den ligger vid Thebe och beboddes av skickliga hantverkare - kopparsmeder, snickare, krukmakare, korgmakare, träsnidare, fiskare, trädgårdsmästare, vattenbärare etc etc. Kunskapen fördes vidare innom släkten, i regel från far till son. De bodde här med sina familjer och sin släkt. De avlönades inte med kontanter utan med varor av olika slag.

Det var dessa hantverkare som byggde och illusterade faraonernas gravar i både Kungarnas och Drottningarnas Dal. De var bättre utbildade och högre avlönade än merparten av sina samtida. De hade rätt till sidoinkomster genom att tillverka och sälja t ex möbler på marknaden i Thebe. De gifte in sig med folk från trakten och bad i lokala tempel. Kvinnans ställning var god. Flera av dem kunde läsa och skriva, det vet genom bevarade texter. Några hade officiella funktioner i templen, som sångerskor och prästinnor. En del textmaterial tyder på att kvinnorna hade äganderätt och kunde låta sin egendom gå i arv.

När Deir el-Medina var som störst bodde ett 70tal familjer inom murarna och ett 50-tal utanför. Genomsnittshuset bestod av fyra rum, ofta dekorerade. Den vanligaste figuren var Bes, förlossningens gudinna. Byn höll sig med egen domstol som sammanträde kvällstid / högtidsdagar och hade domrätt i mindre ärenden. Alla handlingar rörande egendom handlades t ex av domstolen. Brott som medförde dödsstraff hänskjöts till domstolen i Thebe. En del fascinerande rättegångsprotokoll har bevarats.

2007-10-05

Du är vägd på en våg ...

Låt Gud väga mig på riktig våg, så skall han finna att jag är oförvitlig ... Du är vägd på en våg och befunnen för lätt ... En trogen vän är ett omätligt värde, en tillgång som inte kan vägas på våg ... Andra pratar vitt och brett, men de visa väger sina ord på våg ... Och när Lammet bröt det tredje sigillet hörde jag den tredje varelsen säga: ”Kom!” Jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den höll en våg i handen ...

Alltihop hämtat från Bibeln. Nu kommer uttrycken inte därifrån utan från Egypten. Eller rättare sagt Sudan eller Etiopien. För den fornegyptiska religionen växte fram där. Och ett centralt tema var människans väg in i dödsriket. Då vägdes hennes hjärta på våg. I den andra vågskålen låg sanningens fjäder. Den som levt ett rent och sant liv hade inget att frukta. Men den vars hjärta var flr tungt kastades åt odjuren.

Redan då kunde den rike köpa sig fri på olika sätt. Inte minst genom att förse sin kista med heliga ramsor som skulle lura gudarna. Sen tog katolska kyrkan vid med avlatsbrev etc. Så det här med samvete och svarta pengar har även det en lång historia.

En uråldrig föreställning från mörkaste Afrika som genomsyrat alla möjliga religioner. Bilden visar Thoth som väger ett människohjärta med sanningens fjäder i andra vågskålen. Hämtat från egyptiska dödsboken, världens älsta illustrerade manuskript.

Farao

Det egyptiska ordet "farao" betyder stort hus och syftade på de palats som slavarbetare byggde åt sina härskare. Det var först på 1400-talet före vår tideräkning som ordet kom att användes synonymt med härskare.

Farao troddes vara son till underjordens härskare Osiris som härskade över underjorden. Farao hade däremot makt över jorden och ansågs vara en förmedlande länk mellan gudar och människor.

Lägg märke till "biskopskräklan" på bilden. Snacka om traditioner.

2007-10-04

Nilen - världens längsta flod

Allt liv i Nildalen är koncentrerat kring flodens lopp. Sedd från rymden är Nilen band kantat av ett smalt grönskande bälte. Gränsen mellan Nilens bördiga grönområde och den omgivande öknen är markant. Att stå med den ena foten på den bördiga Nil-jorden och den andra i ökensanden kan upplevas som en gräns mellan liv och död.

I årusenden har floden stigit och sjunkit. Matad av monsunregnen, började den ena av Nilens två armar, den Blå Nilen forsa mot huvudfåran och föra med sig det nitrathaltiga erosionsslam, vars blågrå färg givit flod sitt namn. I slutet av juli började vattnet i norra Nilen att stiga för att i mitten på september nå sin högsta nivå, omkring 6 m över den normala. Sen började det sakta sjunka. Först dök den ena landkullen efter den andra upp, sen frilades jorden täckt av fukt och extremt bördig nilslam. Först i februari var vattenståndet normalt och åkerbruket kunde börja.

Denna regelbundenhet, monsunregn och översvämningar, den ständiga nordanvinden p Nilen ( uppför floden seglade man, ner mot mot Medelhavet styrde man med åror ),
dygnets och årstidernas växlingar, allt sågs av de forntida egypterna såsom uttryck för världsordningen, "maat". Avvikelser orsakades av kaosmakter, "gereg".

Uteblev översvämningen uppstod hungersnöd, blåste det från annat håll än norr kom sandstormar. Inte undra på att folk undrade över hur det här hängde ihop. Vilka gudar som skötte maskineriet.

2007-10-02

Tutankhamun visas upp

Efter att en längre tid roat mig med att titta på forntida egyptisk konst - inte minst fynden från Tutankhamons grav och turerna kring upptäckten av den - ser jag i bladet att för första gången ska nu Tutankhamuns mumie visas offentligt.

I november ska den den gamle faraonen visas i en glasmonter i sin gravkammare i Luxor vid Nilen. Kroppen ska skylas av en linneduk, men besökarna ska få se faraonens ansikte.

-Det är första gången i historien som någon får se mumien offentligt, säger den egyptiske riksantikvarien Zahi Hawass.

Tutankhamon, som avled i unga år, styrde Egypten mellan ungefär 1361 och 1352 före Kristus. Upptäckten 1922 av hans orörda gravkammare slog världen med häpnad. Sigillen till gravkammaren var obrutna, konstföremålen som återfanns mycket vackra.

Graven innehöll över 5000 föremål och Tutankhamuns mumifierade kropp låg i en människoformad kista av rent guld. Trots att en del av de fantastiska dyrgripar som hittades i graven har visats upp på museer världen över, har den mumifierade kroppen bara granskats i detalj några få gånger. Engelska forskare är världsledande. De har röntgat flera mumier - allt för att utvinna så mycket kunskap som möjligt.