Också ett sällskap ....

Böcker är den bästa proviant jag har funnit för min resa genom livet och jag beklagar de människor som lever utan dem. Härhemma drar jag mig lite oftare in i mitt bibliotek, där har jag allt inom räckhåll och kan leda mitt hushåll.
Där sitter jag ovanför ingången och tittar ner på trädgården, hönsgården, borggården och nästan alla delar av mitt hus. Där bläddrar jag i än den ena än den andra boken, utan ordning, plan och sammanhang; ibland drömmer jag, ibland antecknar jag de här infallen eller dikterar dem, gående fram och tillbaka.
Biblioteket ligger två trappor upp i ett torn. I bottenvåningen ligger mitt kapell, en trappa upp ett sovrum med ett angränsande rum där jag ofta sover för att vara ensam. Ovanför det ligger ett stort omklädningsrum. Förr i tiden var det den onyttigaste delen av mitt hus. Här tillbringar jag nu de flesta av mitt livs dagar och de flesta av dagens timmar. Jag är aldrig där på natten. Bredvid biblioteket ligger ett rätt elegant litet rum där man kan elda på vintern och vars fönster släpper in ett behagligt ljus.
Mitt bibliotek är runt till formen; det finns bara en rak vägg och där står mitt bord och min stol.  Genom att väggen är rund ser jag i en enda blick alla mina böcker, som står ordnade på fem hyllplan vilka löper hela vägen runt.
Man har fri och vidsträckt utsikt åt tre håll, och rummet har sexton fot fri golvyta rakt över. På vintern är jag inte där lika regelbundet, för mitt hus ligger som namnet anger på en kulle, och inget rum är dragigare. Jag gillar att det ligger litet svårtillgängligt och avsides, det är bra för motionen och
det håller folk borta. Här har jag min egentliga boning. Här försöker jag ha oinskränkt herravälde och undandra denna enda vrå all gemenskap med både hustru, barn och andra medborgare.

Montaigne om Sokrates

-"Det tillkommer bara en människa - eller myt - som Sokrates att närma sig döden med en orubblig min, vänja sig vid den och ta den som en lek. Han söker ingen tröst utanför saken själv; döden är för honom en naturlig och likgiltig händelse, han fäster sin blick rakt på den och bestämmer sig för att möta den utan att se åt sidan".
Jag har svårt att inte vilja se åt sidan när en när och kär ligger omgiven av slangar och urinpåsar. Det är långt från Sokrates och en annan grekisk filosof som Hegesias vars "lärjungar blev så upptända av de fina resonemangen i hans föreläsningar att de svalt sig till döds i så stor mängd att kung Ptolemaios förbjöd Hegesias att förse sin skola med så mordiska tankar: sådana människor betraktar inte själva döden, de bedömer den inte, det är inte vid döden de fäster sina tankar; målet som de skyndar mot är den nya tillvaro som de har i sikte".

27 år med Michael de Montaigne

Michael de Montaigne levde i sydvästra Frankrike mellan åren 1533 och 1592. Det var en grym, blodig och omvälvande tid. Krigen rasade mellan protestanter och katoliker, den nya världsdelen Amerika hade upptäckts liksom att jorden inte utgjorde universums centrum. Solen snurrade inte runt jorden. Montaigne var katolik, trodde på mirakel, blev borgmästare i Bordeaux och vallfärdade som pilgrim till Rom. Han var då övertygad om att han var döende i samma sjukdom som tagit livet av hans far, njursten.
Med åren har Montaigne kommit att betraktas som renässansens störste filosof. Men inte av den katolska kyrkan som lyste hans böcker i bann. Detta trots att Montaigne aldrig lanserade någon teoribildning, djupt misstrodde vårt förnufts förmåga att bidra till svar på de yttersta frågorna. Montaigne försökte alltså inte övertyga sina läsare om vare sig det ena eller det andra.
Han började skriva för att han var rädd för att vara eller bli tokig. Krigserfarenheterna, arbetet som fredsmäklare, kidnappningen etc - allt bidrog. I sin upprördhet försöker Montaigne skriva ner och kartlägga sitt känslo- och tankeliv för att den vägen kunna sätta betsel på sig själv, sina känslor, sitt hetsiga temperament och sin känslomässiga obalans. Om han lyckades uppnå balans? Om det finns lika många uppfattningar som läsare.

Kunskap, förnuft och erfarenhet

Inget begär är naturligare än begäret efter kunskap. Eller hur? Därför prövar vi alla medel som står oss till buds, allt som kan leda oss till den. För "sanningen" är en så stor sak att vi inte bör förakta någon metod som kan föra oss till den.
Men när förnuftet sviker oss, för det gör det, då kan vi falla tillbaka på och använda oss av  erfarenheten. Nu visar den sig tyvärr ofta vara svagare än förnuftet. Fast det beror på vad frågan gäller.
Men här finns problem.
För det första att förnuftet tar sig så många former att vi inte vet vilken vi ska hålla oss till?
För det andra att erfarenheten inte har färre. Dess mångfald är oerhörd.
Ta bara de slutsatser vi försöker dra av en jämförelse mellan olika händelser. De blir med nödvändighet osäkra. Eftersom händelserna alltid är olika.
Det verkar som naturen har ålagt sig själv att aldrig frambringa något annat än sånt som är olikt.
Allt som finfördelas blir stoft, blir förvirrat.
Erfarenheten visar att all denna mångfald och alla dess tolkningar skingrar sanningen och krossar den.
För det är omöjligt att hitta två åsikter som är exakt lika. Inte bara hos olika människor. Utan också hos en och samma människa vid olika tidpunkter. Amen ....

PS Bilden visar Sanningens Mun i Rom. Den som stack in handen i den och sade något som inte var sant fick handen avbiten.  

Att vara på rymmen

Visst kan introspektion vara en kunskapsväg. Det finns många att välja bland. Introspektion fillas fr a för mystiker av olika slag. Men för dom handlar det för det mesta om att försöka komma bort från sig själv.
I Montaignes fall är syftet det rakt motsatta, att komma fram till sig själv. Men efter att ägnat sig åt det i 30 år, upptäckte Montaigne att det inte fanns något att komma fram till! Det fanns inget ursprungligt. Ganska underbart :-)
Därför är nog därför som det är ett så stort nöje att följa hans irrande fotspår längs den lika slingrande väg som han vandrar; fylld av plötsliga sidosprång, lappkast och aldrig sinande motsägelser.
Montaignes tankar är på rymmen, löper fritt, utan kontroll. Han är ingen systembyggare. Vill varken bevisa det ena eller andra. Han har ingen metod, drivs inte av någon teori. Försöker inte ens - som de flesta i hans samtid - att tvinga in allt, om än med skohorn, i en religiös tankebyggnad.
En del av hemligheten bakom hans attityd är "sysslolöshet". Han talar ofta om sin lättja, sin passivitet. Men, påpekar han, det rör sig om en aktiv passivitet. Han vagabonderar. Ordet är franskt och har med medeltidens vagare att göra och latinets reexvagare som på franska blev reverie, dvs vakendröm, dagdröm. Ordet kan också betyda sinnesförvirring.
..."Jag ser bättre än andra att de här böckerna bara innehåller drömmerier", skriver han. Och fortsätter lika road som fascinerad och förvirrad: ..."mitt omdöme tar sig fram trevande: vinglar, vacklar och snavar". Att läsa Montaigne är som att vandra på en smal stig: ..."Mitt omdöme flyttar bara fram och tillbaka: det går aldrig rakt fram, det flyter runt, irrar".
Så den som läser Montaigne börjar själv ströva, drömma, irra och treva. Glömska spelar också en framträdande roll: ..."Jag glömmer mina skrifter och åsikter lika lätt som allt annat".
Allt detta gör läsaren på gott humör, lockar till leenden. Humor och ironi ligger på lur bakom varje krök. Vem känner inte igen sig i detta drömmande, vinglande, vacklande, snavande, flytande, irrande, glömmande ...

Montaignes förrymda tankehäst

På samma sätt som vi ser feta och fruktbara jordar myllra av tusentals vilda och onyttiga växter om de ligger för fäfot, jordar som vi måste tämja och utnyttja för bestämda grödor för att de ska göra sin plikt i vår tjänst. På samma sätt är det med själarna. Om man inte sysselsätter dem med ett bestämt ämne som tyglar och tuktar dem kastar de sig ostyrigt än hit än dit på fantasiernas fält. I det upphetsade tillståndet kan de frambringa vilka galenskaper och tokigheter som helst. En själ som saknar ett fast mål går vilse, ty att vara överallt är att vara ingenstans, heter det.


När jag nyligen drog mig tillbaka till min egendom, besluten att så gott jag kunde inte ägna mig åt annat än att tillbringa den korta tid jag har kvar av livet i lugn och avskildhet, tycktes det mig som om jag inte kunde göra min själ en större tjänst än att låta den vara helt sysslolös, sköta sig själv och stanna upp och vila i sig själv, något som jag hoppades att den hädanefter skulle ha lättare att göra eftersom den med tiden blivit tyngre och mognare. Men jag finner att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och ger sig själv hundra gånger friare lopp än vad den förut brydde sig om andra och att den framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.

Frågor till slottsherren Montaigne

M: .... Jag kan inte föra bok över mitt liv med hjälp av mina handlingar, ödet placerar dem för lågt.
S: ... Vad menar du? Har du komplex för att du inte är Einstein eller vad då? Har du ingen familj? Inget jobb? Låter skitviktigt på något sätt. Ödet placerar dom för lågt. Vem inbillar du dig att du är?
M: ... Jag för bok över mitt liv med hjälp av mina tankar.
S: ... Humor har du i alla fall. Men vad säger fru och barn om det då? För bok över mitt liv med hjälp av mina tankar? Lever du helt i det blå?
M : ... Jag kände en som redovisade sitt liv enbart med hjälp av sin mages funktioner. I hans hem stod en rad pottor för de senaste sju åtta dagarna uppställda för begrundan. Detta studerade han och reflekterade över, alla andra ämnen stank för honom. Hos mig finner man, en smula snyggare presenterat, tankar, en gammal mans exkrementer om du så vill. Än hårda, än lösa, alltid osmälta.
S: ... Ironisk är du också. Varför ser du så här på saker och ting? Är det ålderdomen och det blodiga inbördeskriget som du håller upp som spegel? Speglar dig i? 
M: ... Var och en av oss lämnar sitt särskilda bidrag till samtidens förfall: somliga bidrar med svek, andra med orättfärdighet, gudlöshet, tyranni, girighet, grymhet efter vad de mäktar; de svagaste bidrar med dumhet, fåfänga, sysslolöshet och till dem hör jag.
S: ... OK
M: ... Det är en fördel för mig att det bedrövliga tillståndet i det här landet sammanfaller med min bedrövliga ålder och sjukdom.
S: ... Så det är därför du tänker lämna landet? Rida till Italien? Dö där borta? 
M: .... Mmm ... Trots att jag är okunnig och ointresserad är min närvaro till stor nytta för driften av min gård. Jag ägnar mig åt den, men motvilligt. Härhemma är det alltid något som går snett. Än den ena, än den andra familjens affärer får du på halsen. Du observerar allt på alltför nära håll; klarsynen blir en pina för dig själv, här som i så många andra fall. Jag undviker tillfällen att bli irriterad och vill inte veta om sånt som går galet, ändå stöter jag hela tiden på sådant härhemma som jag ogillar. En svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är.
S: ... Inte lätt att få klart besked av dig inte. Som att ta i en ål. Man måttar åt skallen men får tag i arschlet. Det sägs att Far din gjorde dig arvslös? I alla fall i sitt första testamente. Var det för att du inte gillar att sköta det du har för händer?
M: ...Vad min personliga läggning beträffar är jag inte särskilt road av att vare sig bygga, vilket påstås vara
så lockande, eller jaga eller sköta trädgårdar och inte heller road av lantlivets övriga nöjen. Folk som hör mig
tala om min oduglighet som lanthushållare och viskar i mitt öra att det där är en föraktfull inställning och som påstår att orsaken till att jag inte lär mig jordbrukets redskap, dess årstider och arbetsordning, inte vet hur mitt vin framställs och hur ympning går till, inte kan namn och utseende på örter och frukter, inte vet hur man tillreder maten som jag äter och inte vet namn och pris på de tyger som jag klär mig med är att jag har ett högre vetande inom mig – de irriterar mig till döds. Det är bara dumt: det vore mer enfaldigt än inbilskt. Jag skulle hellre vilja vara en god ryttare än en god logiker.
S: ... Det sägs att du är bra ryttare. Men det är väl inte så konstigt att folk tror att du går omkring med ett högre vetande inom dig när du säger sånt som att du registerar ditt liv med hjälp av dina tankar? Du får skylla dig själv. I mina öron låter det i alla fall som far din tyckte du var en jävla latmask?
M: ... Jag skulle önska att min far i stället för någon annan del av sitt arv hade fått mig att överta den lidelsefulla kärlek som han på sin ålderdom hyste till driften av sin egendom. Jag nöjer mig med att glädjas åt världen utan att engagera mig i den, och med att leva ett liv som åtminstone är ursäktligt och i alla fall inte är en börda för vare sig mig eller andra. På de arton år som jag har skött egendomen har jag inte orkat sätta mig in i vare sig ägardokumenten eller mina viktigaste affärer, som jag borde vara insatt i och ta mig an.
S: ... Har du inte någon som kan ta över förvaltningen då? Om nu det är vad du vill?
M: ... Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom med ett verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra egna barn .... Men anledningen till att jag reser till Italien är att jag inte kan förlika mig med den mordiska situationen i vårt land. Utövandet av dessa ohyggliga ondskefullheter
vittnar lika mycket om energi och själsstyrka som om förvillelse och laglöshet ...

Montaigne: så beskrev han sig själv

En tysk forskare, Hugo Frierich, har sammanställt porträttet:

..."Han är undersätsig, något som förargar honom eftersom det drar bort uppmärksamheten från hans breda panna, de vänliga ögonen, de välbehållna tänderna, det bruna skägget och den präktiga mustaschen, den friska hyn. Hans hår är grått och han är kal på hjässan. Har rör sig raskt och har kvicksilver i benen. Han behöver inga glasögon men vid starkt solljus dämpar han papprets lyster med en glasskiva. Han samtalar gärna, även under måltiderna, dock inte efter. Han hetsar lätt upp sig under samtal. Han äter hastigt och biter sig lätt i tungan. Han äter det som ställs fram på bordet men helst fisk. Han kan tänka sig att äta utan duk på bordet men ogärna utan servett. Han dricker rött och vitt vin, alltid blandat med vatten. Han kliar sig gärna, helst i öronen. Sover helst på hårda bristar, gärna ensam. Drömmer sällan.

Drar sig i sängen på mornarna och äter hellre sent än tidigt. Kan inte tänka sig att älska på morgonen, inte heller stående, beklagar sig över sin lilla och olydiga kuk. Har silkesstrumpor på benen, sommar som vinter, men föredrar vinterkyla framför sommarhettan. Bekymrar sig om sin matsmältning och pratar gärna om den. I ungdomen var han lat, senare äregirig, till sist slapp. På gamla dagar övar han sig i utsvävningar för att inte glömma sin kropp. Han verkar ömsintare mot husdjuren än mot hustru och barn. Han gruffar ofta med tjänstefolket men glömmer snabbt alla oförrätter. Han härleder de flesta av sina goda egenskaper från sina svagheter.

Hemma hos Montaigne

Mer om sånt ingen fattar

– Om man lägger ihop alla resultaten som presenterades i dag och räknar lite grovt är det kanske en chans på tusen att det vi ser beror på slumpen. Men vi kräver en chans på miljonen för att känna oss säkra, säger Christophe Clement.

Visst är det skoj läsa om sånt man inte fattar. Universums expension i 100 miljarder år och sånt här. En lek med våra skallar - i alla fall min trånga. Det handlar ju bara om algoritmer och matematik. Det betyder inte att jag struntar i det eller inte tror på resultatet av forskarnas vedermöder.

Nej, de ger upphov till underliga tankar. Och det vet jag varför. Ingen sade det bättre än Charles Darwin: ..."vi människor är utrustade med däggdjurshjärnor och det lönar sig därför lika lite för oss att grubbla över de yttersta frågorna som för en hund att grubbla över Isaac Newtons lagar" ...

Det är därför jag lutar mer åt att jag är irrationell snarare än rationell. Som en av mina husgudar Michel de Montaigne sade: ... Det är synd att visheten förbjuder en att vara nöjd och stolt över sig själv och alltid skickar iväg en missnöjd och osäker, medan halsstarrigheten och tanklösheten fyller sina värdar med glädje och självsäkerhet" ... Hoppla! Vi lever! Sen återstår bara frågan hur ...

Är du nöjd och stolt över dig själv

Det finns inget som retar mig så mycket hos dumma människor som det här att de är mycket mer belåtna med sig själva än vad någon förnuftig människa rimligen kan vara. Det är synd att visheten förbjuder en att vara nöjd och stolt över sig själv och alltid skickar iväg en missnöjd och osäker, medan halsstarrigheten och tanklösheten fyller sina värdar med glädje och självsäkerhet.

Det är de enfaldigas lott att se över axeln på på andra människor och att alltid återvända uppfyllda av ära och jubel. Halsstarrighet och fasta övertygelser är det säkraste bevist på dumhet. Det finns väl inget så självsäkert, beslutsamt, föraktfullt, eftertänksamt, allvarligt och högtidligt som en åsna?

Montaigne, Shakespeare och John Florio

Det fanns en kontakt mellan dessa tre och han hette John Florio (här). Hans mamma var engelska, pappa protestantisk italienare som gått i landsflykt i England. När det blev religionsbyte på den engelska tronen - katoliken Mary Tudor tog över - gick familjen Florio i landsfykt och flyttade Europa runt. Det var så sonen John lärde sig många språk.

Som vuxen återvände John sedan till England där han bl a undervisade i engelska och franska. På uppdrag av hertiginnan av Bedford översatte han sedan Montaigne´s Essäer till engelska. Vi vet att Shakespeare och John kände varandra. Shakespeare "antas" varit en av de första som läst John´s översättning.

Shakespears "Stormen" och "Hamlet" innehåller nämligen partier som en del tror kan ha influerats av Montaignes essäer. Att "Hamlet" skrevs före den första engelska utgåvan av Montaigne låg på bokhandelsdisken, har tolkats som att Shakespeare rent av kan ha haft tillgång till Johns översättningar allt eftersom de såg dagens ljus.

Grå är all teori ...

Stoiker, epikuré eller skeptiker?

Alla vill vara det. Lyckliga. Veta hur vi ska leva för att bli det? Men det är lätt att säga tulipanaros. Ta Leif GW Persson som exempel. Rik, framgångsrik, omtyckt men trasig som oss alla. I Leifs fall handlar det om mardömmar. Fritt fall natt efter natt. Knappt tabletter hjälper. Inte sprit heller. Kolla den här intervjun på SVTPlay.

Dagens lyckojakt är inget nytt. Reklamen klår oss på pengar och säljer livstilar, resor, kläder med lyckoargument typ - gör det innan du dör. Åk transsibiriska för 46 000. Eller bygg swimmingpool för 81 000. Eller köp en Iphone.

Det som gör dom gamla grekerna intressanta, är att de lägger sig i våra irrande samtal. De var lika vilsna som vi. Det gör att jag undrar om vi är uppdragdragna, förprogrammerade speldosor eller inte? Pyntar oss med lånta fjädrar? Eller är bara ett snöre som håller ihop buketten?

Inte bara vanliga egyptier eller greker brottades med frågan om meningen. De fann naturligtvis olika svar. De grekiska filosofer förde upp frågan på en abstraktare nivå och kallade sin debatt för den om "eudaimonia" = lyckan, glädjen, självförverkligandet.

Det gällde att leva så väl som möjligt. I alla avseenden. De var överens om en del. Att vägen gick genom "ataraxia" = ett liv utan ångest, ett liv i balans. Gick det en väl skulle man inte förhävas, gick det illa skulle man inte förtvivla. Det gällde att uppnå kontroll över, balans i det egna känslolivet.

Syftet var att undvika att ångesten tog över, kastade en hit och dit som en kork på vågorna. Men när det kom svar på frågan hur man skulle leva och föra sig för att uppnå "ataraxia", skilde sig vägarna åt. Vi fick tre klassiska, grekiska, filosofiska skolor: stoiker, epikuréer och skeptiker.

Vilken sort är Leif G W? Expressen, Sydsvenskan, UNT, Norrköpings Tidningar, DN,

Är du förnuftig?

..."Vilket förunderligt och osäkert redskap det mänskliga förnuftet är. Det falska ligger så nära det sanna att en klok människa ska akta sig för att ge sig in på ett område med så farliga djup. Sanning och lögn har samma ansikte, likadan hållning, smak och gång. Vi betraktar dom med samma öga. Vi älskar att trassla in oss i något tomt och fåfängligt, som står i samklang med vår natur.

Det finns ingenting vi människor är så inriktade på som att få våra egna åsikter att tränga igenom. Inget är så utbrett som oförnuftet. Jag har aldrig sett något mera uppenbart monstruöst och mirakulöst än mig själv här i världen. Ju mer jag lär känna mig själv, dessto mer förbluffas jag över min formlöshet och dessto mindre förstår jag mig själv. Tänk om det är så att det sannaste inte alltid är det som passar människan, så vild som hon är till sin läggning? Det finns inget så smidigt och oberäknerligt som vårt förstånd", sade Michel de Montaigne.

Vad är meningen med livet?

Ställs frågan bara av de som inte tycker att livet i tillräcklig grad förmedlar just känslan av att vara meningsfullt? Är den mer populär att ställa i nedgångstider? Eller tider av stora förändringar? Eller i tider av skräck?

Den är i alla fall helt främmande för de som tycker sig ha funnit ett mål i livet och bara söker efter medel att nå dit. Under vissa faser i livet verkar frågan mindre intressant, speciellt då man är i full färd med att bygga upp ett eget familjeliv eller satsa på eget yrke. Då har man fullt upp.

Ändå har frågan hängt med ganska länge. Sokrates bollade med den. Och Montaigne.

Att Sokrates var filosof är alla överens om. Men Montaigne? Kan han kallas filosof? Karln lade ju aldrig fram någon eller några teorier? Misstrodde djupt vårt förnuft? Hade ingen som helst lust att övertyga sina läsare om vare sig det ena eller det andra? Ändrar sig hela tiden, byter åsikt och perspektiv ... Ansåg dessutom att man lärde sig mer att observera och lyssna på vanligt folk än på fint? Är detta fågel eller fisk? Han studera både sin katt och sin hund.

Montaigne lockar i alla fall till sig läsare genom att ställa skäligen enkla frågor typ. Vad innebär det att vara människa? Varför beter sig och lever andra människor som de gör? Och varför beter sig och lever jag själv som jag gör? Och hur bör jag leva för att känna lycka?

Frågor, frågor utan svar. Kanske just det som gör honom till det sällskap han är? Men också till att många skiter i honom?

Pierre Equem de Montaigne

Han föddes 29:e september 1495. Vi vet inte mycket om honom. Som den förste i släkten gick han in i franska armén för att slåss i Italien. Där hade strider rasat sedan 1494, året innan Pierre föddes, och de fortsatte oupphörligt fram till 1559 då ett fredsavtal slöts eftersom inbördeskrig då utbröt i Frankrike och soldaterna måste återvända hem för att slåss där.

Pierre deltog i sin första strid 1518, 23 år gammal. Efter ett kort återbesök i Frankrike återvände han till Italien för att som soldat stanna där och slåss fram till 1529. 34 år gammal återvände han hem för att gifta sig.

1500-talets krigföring var grym. Soldaternas liv präglades av skottsår, infektioner av svärdshugg och hunger. Den gängse anfallsmetoden var belägring av städer. Pierre deltog sannolikt både i 1522 års belägring av Milano och Pavia, och även i 1525 års katastrofala franska belägring av Pavia (klicka här). Då slaktades och tillfångatogs franska soldater och franske kungen. Livet igenom återberättade Pierre hårresande krigshistorier för alla som ville höra. Bl a sonen Michel.

Mellan slag och belägringar, Pierre vistades i Italien i 11 år, kom han i kontakt med den italienska renässansens nya idéer. Om politik, filosofi, pedagogik och vetenskap. Han tog med sig de nya tankesätten hem. Pierre såg livet igenom upp till renässansens ideal som vår tids kommunister såg upp till Sovjet och Kina. Han dyrkade böcker.

Pierre var liten och satt, muskulös, tränade hårt. Fyllde bl a ihåliga trädgrenar med bly för att få en skivstång. Gick omkring i skor med blysulor när han i inte sprang i dom. Hans främsta bedrifter levde länge kvar i folkmun. Som då han, över 60 år gammal, fortfarande kunde hoppa upp i sadeln på en häst. Eller roade folk med att slå volter över bord, gå på händer eller ta tre eller fyra trappsteg i taget.

Renässansen

På 1500-talet talades om en pånyttfödelse av antikens konster och vetenskaper (på italienska kallades det för "rinascita"). På 1800-talet, under romatiken, lanserades renässansbegreppet. Historien sågs som en rad avgränsade epoker, som olika salar i ett museum. Antiken kom först. Sen medeltiden som skildrades som en mörk värld, full av förtryck, vidskepelse och barbari. Karl Marx, ett bedårande barn av sin tid, delade upp historien i andra epoker.

Romantikerna menade att den "moderna" tiden började på 1700-talet med "upplysningen" och franska revolutionen. Men enligt renässansteoriens förespråkare gick startsskottet redan på 1400- och 1500-talen. Då, påstods det, började människor upptäcka sig själva och världen utanför sig. Som om inte det oupphörligt skett och sker? Men från 1800-talets europeiska, koloniala och imperiala utsiktstorn, föddes alltså redan på 1400-talet den typiska "renässansmänniskan", liksom en ny konst och diktning, som ville fånga det unika och individuella hos varje människa. De som drev den tesen borde läsa Platon. Jämfört med honom framstår t ex Jesus som en ganska enkel figur.

1800-talets intellektuella menade vidare att renässansen och individens födelse, ledde till en brinnande lust att utforska och lägga under sig omvärlden. Det skulle tagit sig uttryck i de sk "upptäcksresorna". Att andra folk och kulturer bebodde de världsdelar och länder som upptäcktes, lämnades därhän. Den västerländska ekonomin, tekniken och vetenskapen tog ett språng och lämnade övriga kulturer bakom sig. Inte minst den kinesiska som länge varit västvärldens rival. Segraren skriver historien. Och på 1800-talet stod Europa som segrare.

Dags för att skriva om historien efter eget skön. Med bl a ledstjärnor som nationalism, romatik, renässansvurm och dyrkande av stora genier och ledare. 1500-talet inventerades och man fann en hel del storslagenhet, bl a Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rabelais, Shakespeare, Machiavelli m.fl.

Forskarna försökte sedan visa hur renässansen spritt sig från Italien till Europas övriga länder och hur den där bidragit till att skapa en ny litteratur, konst, arkitektur, musik och vetenskap. Och en ny syn på människan och världen. Gustav Vasa och hans söner var enligt denna syn de första svenska renässansmänniskorna.

Renässansens betydelse

Att vandra i Gamla stan i Stockholm väcker italienska minnen. Ser mig omkring med italienska ögon. De vindlande gränderna påminner om italienska bergsbyar. Skulpturen St Göran och Draken påminner om jaktkyrkan i Lucca. På dess tak stod ärkeängeln Mikael och dödande Draken. Gamla stan fick en för mig ny dimension och påminde även om det jag läser: den italienska renässansens betydelse.

Det sägs att renässansen, dvs återupptäckten av Grekland och Rom, en kunskap som förmedlades via universitet knutna till arabvärldens kalifat, väckte nord-Europas månghundraåriga fascination av Italien. På 1500-talet hade landet ännu inte börjat sitt månghundraåriga förfall, förvandlats till ett friluftsmuseum i ett pittoreskt landskap, utan det var fortfarande dåtidens största vetenskapliga, kulturella och ekonomiska stormakt. Galileo arbetade. William Harvey reste dit för att studera blodomloppet. Leonardo, Rafael och Michelangelo levde. Italiensk litteratur, musik, matematik, vetenskap, konst, arkitektur, bankväsende, filosofi och politik var ledstjärnor. Landet blomstrade samtidigt som blodiga strider rasade mellan stadsstater som Genua, Milano, Lucca, Florens, Pisa, Rom etc.

Det italienska inflytande tog sig även uttryck i saker fäktning, försvarsväsende, dans och vett och etikett. Inte undra på att Shakespeare förlade flera av sina stora dramer till just Italien.

Det finns forskare, kan naturligtvis inte bedöma om de har rätt eller fel, som hävdar att en aspekt av den italienska renässansens stora betydelse, är dess civilisatoriska inflytande över nord-Europa, inte minst det framväxande brittiska imperiet. Under trehundra år skickade den brittiska adeln sina söner på The Grand Tour. En resa genom Frankrike till Italien. Det må vara som det vill med dessa resor och deras betydelse, men helt klart är att en annan människa helt kom att präglas av den italienska renässansen - Michael de Montaigne. Renässansens störste filosof. Mer om det vad det lider.

Montaigne om att resa

"Jag tror verkligen", skriver Montaignes sekreterare i Montaigne´s Italienska Resedagbok, "att om han hade varit ensam med sitt tjänstefolk, så hade han hellre rest landsvägen till Krakow eller Grekland än att sätta kurs mot Italien; men den glädje det skänker honom att besöka okända länder, eftersom han tycker så mycket om det, att det får honom att glömma sin ålder och bristande hälsa, den glädjen kan han inte dela med sig av till en enda i gruppen, de önskar alla bara att få åka hem igen.

Alltmedan han däremot själv brukade säga, efter att ha haft en orolig natt, att när han på morgonen kom att tänka på att han skulle få se en ny stad eller ett nytt landskap, så klev han upp med både lust och lätthet. Aldrig såg han så föga trött eller mindre klagande över sina smärtor; för både ute på landsvägen och på krogarna var han så spänd på allt vad han stötte på, och så ivrig att gripa efter varje möjlighet att få tala med främmande, att jag tror, att det avledde hans uppmärksamhet från hans smärtor.

När någon beklagade sig inför honom över att han ofta ledde ressällskapet på olika vägar och landskap och tillbaka på ett sätt att vi hamnade nära det ställe varifrån han hade startat (vilket han gjorde antingen för att han fått vetskap om något var värt att se, eller för att han ändrade mening alltefter situationen), då svarade han, att han för sitt vidkommande inte skulle till någon annan plats än den där han var, och att han varken kunde ta fel väg eller göra den för krånglig, eftersom han inte hade någon annan plan än att resa runt till okända platser; och under förutsättning att man inte reste tillbaka samma väg och att man inte kom till samma ställe två gånger, så var det inte emot hans plan.

Och vad angår slutmålet Rom, som de andra ville till, så var han ännu mindre inriktad på att se just den staden framför någon annan, då den var känd av alla och envar... Han sade också att han tyckte att de var precis som för dem som läser en riktigt bra historia, eller vilken som helst god bok, och börjar bli rädd för att den snart ska ta slut. På samma sätt njöt han så mycket av att resa, att han hatade att närma sig det ställe där han skulle stanna, och han lekte med tanken att resa som det föll honom in om han bara kunde komma iväg och resa för sig själv."

I Montaignes fotspår

Han bodde i Lucca 1581, besökte det intellektuellt och konstnärligt betydelsefulla godset Tenura di Foci utanför staden, tittade på den legendariska Jesusfiguren Volto Santo i Lucca´s Katedral, tog termiska bad i Bagni di Lucca och sen vägen över Djävulsbron. Det var under vistelsen i Lucca som han fick besked att han valts till borgmästare i Bordeaux. Världen är liten.

"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning i någon form. Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig, allt detta ser jag inom mig... Jag kan inte uttala något absolut, enkelt och solitt om mig själv, inget utan förvirring och sammanblandning, inget i ord

När han 1581 är i Lucca, lider svårt av sina njurstensattacker, gör han vad han kan för att inte tänka på dom:

"En plågsam tanke tar tag i mig: det går snabbare för mig att byta ut den än att kuva den. Kan jag inte ersätta den med en motsatt, kan jag i alla fall ta en annan. Omväxling lindrar alltid, upplöser och distraherar. Kan jag inte bekämpa den plågsamma tanken undflyr jag den, och under flykten från den går jag i krok och använder list. Genom att byta plats, sysselsättning och sällskap flyr jag in i en mängd andra sysselsättningar och tankar, där den plågsamma tanken förlorar spåret efter mig och tappar bort mig."

Tjänare grabben ...