Livet är en gåta utan svar. Våra hjärnor är begränsade, däggdjurshjärnor utvecklade under hundratals miljoner år. Livets gåta kan belysas på många sätt. Naturvetenskapligt som att vi lever på botten av en djup gravitationsbrunn. Jorden snurrar. På ytan av en gastäckt planet som kretsar kring ett nukleärt eldklot 145 miljoner km bort. Att vi tycker det är normalt är ett tecken på hur skeva de perspektiv är som vi håller oss med. Som tur är kan vi inte annat.
Poesi är svårt. Går över mitt huvud. Under många år sade jag att tyckte om Gunnar Ekelöfs dikter. Men så satte jag mig ner och prickade av de dikter som talade till mig och upptäckte att de utgjorde 4% av hans diktning. Gjorde likadant med Fröding och Ferlin och kom till samma resultat. Kring 5% förstod jag, resten rörde mig inte.
När Tranströmer fått Nobelpriset gick jag till biblioteket för att låna hans dikter. Inte hade någon lånat dom inte. De stod där i hyllan. Satte mig sen och bläddrade och läste och förstod knappt någonting förutom enstaka meningar och några rader här och där. Det här säger mer om mig än Tranströmer. Ingen skugga över honom. Gläds åt att han får erkännandet och tio miljoner. Men visst fastnade jag här och var. Som för de här raderna:
... Jag stod och rakade mig en morgon framför öppna fönstret en trappa upp. Knäppte igång rakapparaten. Den började spinna. Den surrade starkare och starkare, växte till ett dån, växte till en helikopter och en röst, pilotens, trängde fram genom dånet, skrek: Håll ögonen öppna! Du ser det för sista gången...
Och kanske ändå mer de här raderna:
..."Två sanningar närmar sig varann. En kommer innifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: Stanna! Vad som helst bara jag slipper känna mig själv!"
Till sist håller jag med Göran Greider som skrev att "i min värld är det och förblir det en dygd att ett författarskap också har farliga sidor, oberäkneliga dimensioner, retliga tonfall. Och det har inte Tranströmers poesi. Den elake Lars Norén kallade i sin lika elaka dagbok hans dikter – och då ska man veta att även Norén är en stor beundrare av Tranströmer – för mystik i lyxförpackning, om jag minns rätt. Det ligger något i det. Det finns inget riskabelt i Tranströmers poesi".
Klicka här. Och här. Här. Här. Här.
2 kommentarer:
Gary Larson lär ha sagt att de "Far Side"-teckningar han var mest nöjd med var de som 99% av betraktarna inte förstod alls för då skrattade den resterande procenten desto mer. Det är nog likadant med poesi, man borde kanske inte uppskatta mer än 5% av en poets produktion om han är nåt att läsa.
Eller så blir man utskrattad av förstå-sig-påarna? Önskar jag kunde förstå mer av Tranströmer, men det är bara att erkänna att det gör jag inte. Såg Babel på SVTPlay och där satt kulturknuttarna och berättade att de grät av glädje när han fick priset. Så mycket kan nog aldrig en författare eller poet komma att betyda för mig. Skäggmesen
Skicka en kommentar