Vi lever i ekologins, biologins och evolutionens århundrade. Många, inklusive mig själv, använder vetenskapliga argument när det gäller att förklara hur man hur ser på tillvaron. Vetenskapen blir lätt till en livsåskådning utan att jag för den skull menar samma sak som forskarna gör.
I skogar, berg, sjöar, stränder, bland växter och djur får många med mig kontakt med något varaktigare än oss människor. Vi får dessutom skönhetsupplevelser av olika slag, ser fysiska och kemiska krafter skapar mönster. Och vid sidan av naturen har vi musik, litteratur och konst som klangbotten för för mer eller mindre starka existensiella upplevelser. Det som kan saknas i vardagen kan återfinnas där utan att det för den skull går att klä i ord vad det är för upplevelser som jag söker? För hur det nu än är, så finns ges knappast vägledning för sånt i vetenskapliga formler eller argument.
En av alla de som funderar över frågor av det här slaget är David Attenborough. I den senaste intervjun - här - med dennne 85-åring berättar han om naturens betydelse. Hans fru dog för 14 år sedan efter ett 50-årigt äktenskap och Attenborough säger att han i skog och mark, musik och arbete finner det han saknar hemma. Attenborough är pianist och arbetar oförtrutet vidare. Inom kort visas den senaste TV-serien, The Fozen Planet. Om Arktis och Antarktis.
Slutsats? Att vetenskapen inspirerar mig till världsbilder som inte kan kallas vetenskapliga. Vetenskapen som den kommer till uttryck i mitt liv är något helt annat än det som kommer till uttryck i forskarnas rapporter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar