I Ulf Lundells 450 sidor tjocka nya roman, ”Allt är i rörelse”, dyker Håkan Juholt upp mot slutet av boken. Handlingen utspelas från sommaren 2010 till våren 2011.
Lundell skriver:
”Juholt. Jag följde kongressen på tv. Vilken uppenbarelse. Mannen vars motto är Domus ska heta Domus. Men en kraft. En mustasch. Hur många skägg ryker nu i hipsterskretsar? … Men Mona Sahlin. Så blekt det var. Hennes partiledarskap. Och nu denna sprängkraft från Oskarshamn som bara lyssnar på Elvis, men tydligen Johnny Cash också. Det nämnde han i sitt invigningstal. I Won´t back Down. Med Cash alltså. Inte Tom Petty. Varför? Var det så viktigt att ta låten från den slimmade blonde upphovsrättsmannen till den nästan nerbrutne, ärrade Cash? Man vill ha en förklaring" ...
Om Juholts invigningstal som partiordförande skriver Lundell:
.. ”Men att han inledde sitt tal med att prata kultur. Det var djävligt begåvat. Reinfeldt borde ligga lite sömnlös. En fryntlig frejdig rot-sosse, det är en urkraft. Han kommer inte att tveka. Redan inledningsvis att tala om att det kanske inte var så djävla smart att avreglera Statens Järnvägar och elmarknaden, det är kraftfullt. …Särbon nämns också
Lundell siar om Juholts framtid:
…”Juholt. Genialiskt. Eller så blir det pannkaka. Det visar sej framöver, det visar sej i nästa val. Men det skulle inte förvåna mej om det efter det valet är Socialdemokraterna och miljöpartiet som bildar regering ...
Lundell skriver också om Juholts "kulbo" Åsa Lindgren och hennes bedrägeri:
”Åsagate. 45 papp. Hur ska det hanteras? Var det var så smart att sätta särbon på första parkett på kongressen? Förlåter folk? Har han stövlat på i ullstrumporna lite väl frejdigt och frodigt, smålänningen, eller går det helt enkelt hem? Alla har vi väl fifflat lite här och där, eller?”.
Resume granskar Juholts självbild. Här. Och DN skriver om Lundells roman här. ABs recention här. Och SvDs här. Och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar