Vaclav Havel - om rädslan att göra fel

För den som i slutet på 1970-talet ville veta mer om Charta 77 fanns det bara små stencilerade utgåvor att tillgå. Sen kom en och annan pocketbok. Havels namn fanns med överallt. Lika inspirerande som den amerikanska medborgarrättsrörelsen var, lika inspirerande blev Vaclac Havel och Charta 77:s program. Han väckte starka känslor. Som Timothy Ash skriver: Havel var sinnebilden för en dissident därför att han var ståndaktig i sin kamp, tålmodig, utan våld, med värdighet och kvickhet, utan att veta när eller ens om den yttre segern skulle komma.

Grunden för beundran lades under ett besök i Prag hösten 1969, ett år efter den ryska ockupationen. Vi tog tåget till Prag genom Östtyskland och hade sällskap med en tjeckisk ingenjör som besökt släkten i Sverige. Väl framme i Prag bodde vi hos honom och hans mor. De tog sig tid att berätta för oss hur det var att leva under det ryska förtrycket. Lägenheten låg på första våningen och deras vardagsrumsfönster vette ut mot ett torg. Där stod ryska stridsvagnar parkerade och där tältade unga ryska soldater.

På kvällen släcktes ljuset i rummet och gardinerna drogs ner för fönstret. Alla som bodde runt torget gjorde samma sak. Mamman i huset sade sen med illa dolt förakt att ryssarna gott kunde hålla till där de hörde hemma. I mörker. Klart att såna upplevelser gjorde det än lättare att känna förhoppningarna stiga när Charta 77 och Havel trädde fram. Ryssarna hade ju gjort sig till specialister på att låta sig inbjudas att invadera sina grannländer. Först Mongoliet, sedan Baltikum, Finland, Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.

1989 när Havel blev president var jag själv i Asien. Minns BBC Worldservice sändningar och kunde knappt tro mina öron. Men vilka lyckokänslor det födde. Här finns BBCs program om Havels liv. Och här en lista över de av hans verk som finns i Sverige. Det är hans fängelsebrev till frun som man bör läsa.