Medborgarna får finna sig i saboterade kommunikationer i form av ”avreglerade” tåg och bussar, försämrad apoteksservice, dyrare elektricitet – att stockholmarna tvingades privatisera sin egen elproduktion stod dem oerhört dyrt – och värst av allt en åldringsvård som bygger på den grundläggande idén att sämre vård är bra för ägarna.
Att de svenska skolbarnen sjunkit från en toppranking internationellt när det gäller elementära kunskaper ner till u-landsnivå är en annan lika självklar följd av ”avreglering”. Det synes mig ändå som om de borgerliga ideologiska eldsjälarna bakom detta antidemokratiska sabotage har vissa svårigheter att förklara sig.
De talar vagt om valfrihet när man ifrågasätter nyttan av fler amputationer till följd av vanvård inom åldringsvården eller alltmer okunniga skolbarn eller tåg som inte går eller, för att återgå till det minsta exemplet, stockholmarnas fritidsområden som skall bli kalhyggen i privat regi. Bara en sak i allt detta är mysteriös.
Den politiska oppositionen har inte bara ett, utan ett tiotal, öppna mål. Borde det inte vara ett närmast blygsamt politiskt krav att förstörelseverket måste ta slut? Vem kan vara emot det, utom de mest fanatiska anhängarna av det de kallar avreglering och valfrihet. Den mänskliga girigheten är inget mysterium. Men den politiska oppositionens tafatthet är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar