Horace Engdahls om egenkärlek

Här finns hela talet:

I litteraturen tecknade Byron en ny övermänniskotyp, som stod över de normer som gällde för vanligt folk, och erbjöd sig själv som modell. Så här säger hans vän Shelley: 

     Känslan att vara störst av allt som fanns
     Berövade hans örnsjäl syn och sans
     När den förnam sitt överflöd av ljus.

Snart skulle rika turister vallfärda till platser förknippade med Byron och andra berömda diktare. Man bevarade deras tillhörigheter som undergörande reliker, och om de mot förmodan haft något hem, blev det allt vanligare att man efter deras död inrättade ett museum där, som ett slags kapell för litterär helgondyrkan. De stora författarna togs omhand av en andlig industri bestående av forskning, editionsarbete, litteraturhistorieskrivning och estetisk kritik, och kunde, om de upptogs i kanon, räkna med att ge namn åt särskilda vetenskapsgrenar: hos oss Tegnér-, Strindbergs-, Lagerlöfforskningen och så vidare. De litterära sällskapen har under senare tid fullbordat processen genom att likt ceremoniella sammanslutningar kring ortens gudar övervaka att alla jubileer hålls i helgd.

Betydelsen av det kultiska elementet i den uppmärksamhet som idag ägnas litteraturen kan avläsas i den övervikt som intervjuer och personcentrerade reportage har fått över seriösa recensioner. Det är hausse för monumentala biografier, som sällan har någon annan grundritning än undantagsmänniskans hjältemodiga kamp mot en oförstående omgivning. Genom att gå till uppläsningar och författaraftnar söker publiken omedelbar beröring med den mystiska strålkraft som utgår från dem som förverkligar allas dröm om ändlös uppmärksamhet. Signeringen motsvarar handpåläggningen. De stormande applåderna är i stället för de gamla ropen av ”Evoe!” och ”Hosianna!”

De existentiella konsekvenserna för dem som upphöjs och för deras närmaste omgivning är ibland förödande. Delacroix skriver i sin dagbok om Lamartine, en av de franska romantiker som red högt på genikultens vågor: ”Han erbjuder den pinsamma synen av en människa som är ständigt mystifierad. Han sitter lugnt förskansad i en egenkärlek som bara cirklar kring det egna jaget och försöker leda de andras uppmärksamhet till sig själv, medan alla omkring honom stillatigande enas om att betrakta honom som mer eller mindre tokig.” (Övers. E.R. Gummerus) Orden kunde handla om många andra och långt senare.

I våra dagar har berömmelsens system drabbats av inflation och oordning. Diktare och konstnärer har upphört att vara en särskild kategori och blivit celebriteter bland andra. Nivelleringen av alla sorters bemärkthet låter sig beskådas i TV:s samtalsprogram, där alla gäster till slut hamnar i samma soffa, huller om buller, oavsett mission, likt skeppsbrutna på ett skär. Det innebär att systemet har tömts på sitt metafysiska innehåll. Det finns inte längre några föreställningar om högre insikter och historiska uppdrag. Det är själva framgången som beundras. Den kända författaren är idag en hårt ansatt gudomlighet, som får vara beredd att dansa på bordet när stämningen stiger och tittarna kräver det.