Naturligtvis fanns en mångtusenårig muntlig folklig tradition att falla tillbaka på, och man kan fråga sig om inte de kinesiska intellektuella som skötte insamlandet frestades göra samma sak som sina skandinaviska kollegor? Frisera, ta bort och lägga till? Fr a kring sånt som var tabu. T ex sexualitet. Ambjörnsen och Moes norska erotiska sagor, Brudprovaren, fick länge stå i skamvrån. Undrar hur det är med kinesiska motsvarigheter? Eller varför inte ta ett aktuellt exempel. Afghanska folksagor. De inkluderar grövsta tänkbara sexuella skämt med ingen mindre än profeten själv. Vem eller vilka vill samla in dom?
Det som fr a uppmuntrades var insamlandet av vad menade var barnsagor. I Kina som i väst hade Rousseau och hans lärljungar, Johan Pestalozzi och Friedrich Froebel, slagit igenom hos intellektuella och därmed lagt grunden för en barncentrerad pedagogik. I det förindustriella samhället - både i Europa och Kina - sågs barn som små vuxna och fick börja arbeta tidigt. Barndom i vår bemärkelse existerade inte.
Missionärer spelade även de en inspirerande roll. Beijings Universitet likaså. Insamlingsarbetet pågick till 1937 då Japan anföll Kina. Kinesiska nationalister, tillhörande Chang KaiShek, höll insamlingsarbetet av folksagor för suspekt, rent av politiskt farligt. De förstärkte lokala kulturella identiteter. Nationalisterna ansåg Kina vara ett och kulturen densamma för alla. Folksagor obscena, uttryck för övertro och vidskepelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar