David Attenborough’s Great Barrier Reef: An Interactive Journey

University of Queensland scientific research on the Great Barrier Reef is in the international spotlight with this week’s launch of an interactive website to complement BBCs television series.

Conservationist Sir David Attenborough and Atlantic Productions teamed with scientists and academic institutions – including UQ – involved in coral science to create the David Attenborough’s Great Barrier Reef: An Interactive Journeywebsite. Here. 

Förundran - en gudagåva

Jag har beundrat David Attenboroughs arbeten sedan 1970-talet. Dessutom har jag haft nöjet att få träffa honom i olika sammanhang. Ikväll satt jag trollbunden - stundtals förundrad, nästan tårögd - när jag såg BBCs direktsändning från London av den första delen av tre i Attenboroughs nya TV-serie om Australiens Stora Barriärrev.
Jag har varit där och dykt med sonen, men inte kände jag till sambandet mellan å ena sidan inlandsisens tillbakadragande - jorden runt - för 15 000 år sedan - och Stora Barriärrevets tillkomst? Havsvattenytans nivå steg och trängde årligen 100-tals meter in över den dåvarande australiensiska kusten. Än en gång tack David! Tänk att än en gång få vara tillbaka i Cairns och vara med på dyk längs Barriärrevet. Vilken glädje! Nästan som då jag en gång satt framme i cock-pit på Cathay Pacific under inflygningen och landningen i Cairns. Då som nu bor en femåring i mitt bröst!  

Fantasi

Sången till Bibbi är en av Taubes mindre kända. Enkel och vacker. Det är en dialogvisa. Poeten vänder sig till Bibbi med en rad förebråelser. Hon är för upptagen av sin ålder och tidens gång, timmarna som går och går, årstiderna som kommer och går. 
Bibbis replik kommer i visans två sista rader. Där får den moraliserande poeten svar på tal. 
Det är bara kyssarna som räknas, säger Bibbi. 
Melodin? Den har av Taubespecialisten Olle Edström spårats till en sydamerikansk tango från 1800-talet, Bartolo, en så kallad milonga av Francisco Hargreaves, som i sin tur troligen upptecknat den från argentinska folkmusiker.

Vackert

Du klagar, men du klagar dumt,  min gamla hedersvän! Ditt öga ser allt så skumt,
som om det grott igen! Vad är det som ditt sinne stämt ned, jag det ej förstå. Du är ju född, att börja med, och det är vackert så. 

Var gång du dig i spegeln sett, så såg du väl däri, att dig en sällsam ära skett, att du fått männska bli? Mot larv och insekt är du en sol att se uppå: du är av Adams stolta släkt,
och det är vackert så. Vår jord tar hand om vår person från början och till slut:
är man ej född med pretantion, så kan man slå sig ut. 

Om du i skogen gör en titt, så kan du lita på, att du har svamp och blåbär fritt, och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft att bruka som du vill, och dito vatten sol och luft? Och snö och månsken till? När se´n du en förnyad hud vart sjunde år lär få, jag tycker, det är vackert så. Och när du till slut har andan mist, och du är kroppen kvitt, en himlafärd du gör till sist, som du får kostnadsfritt. Vem vet kanske en skönhet då, som du ej tänker på, 

skall till din grav med rosor gå, och det är vackert så. 

Om Gud

Jag säljer av biblioteket. Det går bra. Igår köpte en katolsk teolog Platons samlade verk. Han talade om vad hjärtat var fullt - om sin tro. Jag lyssnade och på frågan svarade jag att jag gärna skulle vara troende men inte kan. För mig räcker det med att ofta och starkt förundras. Vad gäller religion har ingen uttryckt det bättre än Charles Darwin: ..."Hela frågan tycks mig orimlig. Vi människor är ju däggdjur utrustade med däggdjurshjärnor och det lönar sig därför lika lite för oss att grubbla över denna fråga, som det gör för en hund att meditera över Isaac Newtons lagar" ...
Annars är det Taube som gäller. Denne körledare för det besynnerliga svenska folket. Det är med Evert Taube som med Falu koppargruva, surströmming och fridlysta blommande orkideer som Jungfru Marie nycklar. Taube äger en genial enkel- och självklarhet. Som han själv sade: ..."Det bor en femåring i mitt 70-åriga bröst" ....

... Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två så håll tillgodo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden? ....

Ett annat liv

Jag har dykarlicens och två gånger har jag dykt på Australiens Stora Barriärrev. Närmare en religiös upplevelse lär jag aldrig komma. Skulle i så vara då jag för några år sedan tog jag mig ner till Röda Havet, längst ner mot gränsen till Sudan, för att dyka. Och uppleva öken.
Anders Lundin film, Ett annat liv, tål att ses. Enkel, oförutsägbar och vacker. Visst, jag var på Nya Guinea och andra indonesiska öar, men det blev aldrig tid till dyk. Och nu är det för sent. Så jag tar njuter dessto mer av Anders film. Här finns den!

Självbedrägeri och moral

Läsning har för mig varit lika med yrkesutbildning. Böcker alltså fr a varit olika sorters verktyg i samband med förberedelser av olika arbetsuppgifter och motstridiga möten. Anatgligen är det därför som jag har så svårt att låta mig fångas av både romaner och poesi – fast jag försöker.

Antagligen gör jag som de flesta, dvs konsekvent överskattar mina talanger, min hederlighet, min generositet och självständighet. Jag övervärderar antagligen också mina egna bidrag till det ena eller andra, inbillar mig att de egna framgångarna beror på min skicklighet och motgångarna på min otur. Självbedrägeri är den konstanta källan till en rad olika slags konflikter människor emellan. Vår moralkänsla? Lika hissnande komplex som vårt förmåga att handskas med siffror och djupseende. För även moralen är beroende av diverse hopkopplingar från hjärnans äldre delar.  

Till minnet av Lilly

( Klicka på foto så förstoras det ) 

Hon var den av oss barn mest älskade kvinnan i släkten. Lågmäld, omtänksam, hade nära till skratt och kommenterade saker och ting hon ogillade med en suck och så ordet: … ”Huvaligen” …

Lilly levde hela sitt liv i Luleå, där hon först stod bakom disken i föräldrarnas bageri, sen arbetade som växeltelefonist fram till dess att hon gick i pension. Hon gifte sig aldrig, hade inga egna barn utan levde i en etta med kokvrå. Möblerad med föräldrarnas bohag.

Lilly var den första – och enda – i släkten som tog sig tid att svara på alla mina frågor om släkten, Lillys tre syskon, Lillys föräldrar och Lillys far- och morföräldrar. Hon hade ett digert fotoalbum plus brev från släkten.

Det hon gång på gång återkom till var berättelsen om sin mamma Saras liv och leverne. Hon såg upp till henne.

Om hur den stora missväxten 1867 – 68 splittrade Saras föräldrahem som låg i Ersmark utanför Skellefteå. Hur Saras föräldrar tvingades från gården, mamman dog och pappan blev fattighjon.

Jag har hittat bouppteckning efter Saras pappa och hur han klarade sig – han bodde i en vedbod plus sidokammare - övergår mig fattningsförmåga.

Han dog utfattig, hade bara skulder som byborna i Ersmark efterskänkte.

Alla de tolv barnen skingrades. En av sönerna, Petter, gick till sjöss och det sista man vet om honom är när han mönstrade av i Hull i England. En annan av sönerna tog sig ända till Australien där han sedan fick jobb som färjekarl i hamnen. Han lockade ner en syster som sen gifte sig och hennes brev och foton finns bevarade än idag.

Lillys mamma Sara då? Den beundrade och ständigt hårt arbetande? Jo, Sara fotvandrade till Luleå där hon tog anställning som piga och gifte sig med en brevbärare.

Inom loppet av fem år förlorade sedan Sara man och två barn i ”stryparsjukan” och kräftan. Några år senare träffade Sara en bondson från över-Luleå, Erik, som jobbade på bageri. De gifte sig och fick fyra barn.

Hela familjen höll på att stryka med i 1887 års stora stadsbrand i Luleå. De öppnade sedan eget bageri där barnen arbetade.

Under 1^:a världskriget drabbades bagarierna av ransoneringar och restriktioner. Staden översvämmades också av flyktingar – inte minst från Ryssland.

Sonen John tog tjänst vid järnvägen och såg där bl a till att brödleveranser till Malmfälten kom fram. Efter krigsslutet gifte sig John, men förlorade sin första fru i kräfta efter bara något år. Efter det började John supa. Han dog påkörd av en bil.

Lilly, Nanny och Anna fortsatte i bageriet så länge mamma Sara orkade arbeta efter pappa Eriks död. De skötte också bageriets hästar och grisarna på bakgården. Sen gick barnen olika vägar. Nanny vill något annat än att stå bakom en bageridisk och tillhörde de första i Luleå som skaffade sig sköterskeutbildning. Lilly blev växeltelefonist tillsammans med systern Anna. De levde tillsammans tills Anna dog i en hjärtattack.

All detta – och mer därtill – berättade Lilly. Om släktingar som försvann till USA och Finland, om sitt eget liv och intressen.

När jag senast var i Luleå i stadsarkivet, trodde jag knappt mina ögon då jag där hittade Lillys eget lilla fotoarkiv! Ett urval som Lilly ville bevara till eftervärlden. Bl a ett på den lilla fiskarestuga som familjen hade på en ö i Luleå skärgård. Dit tog de sig med båt och fiol för att koppla av och fiska när arbetet så tillät. Det är den stugan som syns på fotot ovan. Tänk om bilder kunde tala .... Jag hittade aldrig några uppgifter på vilken ö stugan låg. Lilly blev 103 år gammal. Puss på dig Lilly!   

Svetlana Alexievich: Om ett förlorat fältslag

Här finns en svensk översättning av talet.Och här Sara Danius tal

.... Aleksijevitj berättar något om oss människor, om de människor som vi kanske är eller också hade kunnat bli, vi människor som står på historiens rand. Hon berättar om en känslans historia, förtätad av den ena katastrofen efter den andra, om den lidande människans hela känsloregister, och alldeles särskilt om kärlek, om den förtvivlade kärleken till dem som en gång stod oss nära, om barnen vi förlorade, om makan eller maken, om föräldrarna, om släktingarna, om den sårade kärleken till alla de människor som inte längre finns kvar.

Hon berättar också om en annan sorts kärlek, den förtvivlade kärleken till fosterlandet, en kärlek som vi kanske gärna vill förstå som en gåva från en annan tid, men som kanske inte alls är det, en känsla som mer än något annat säger oss något om fosterlandets krav på oss: fråga inte vad landet kan begära av dig, fråga istället vad du kan göra för ditt land. Och det är där, i den sårade kärleken till fosterlandet, som Aleksijevitj också finner sina samtida bekanta, alla de människor som så länge levde i hoppet om ett annat och bättre land.

Inget av detta förstod dagens höger-extrema ryska opinionsbildare. Så här lät det t ex i Literaturnaja Gazeta:

"Aleksijevitj vann Nobelpriset för sina åsikter som inte har någonting med verkligheten att göra. Priset har utnyttjats i en attack riktad mot Ryssland och Putin. Det är en politisk akt, som inte har någonting gemensamt med litteratur."

Darwin, Churchill, British Museum och Natural History Museum

Inga Englandsbesök utan stående inslag! Oavsett annat! Samma rutin. Läser in mig på vad det nu är som jag vill se på
British Museum ( http://www.britishmuseum.org/whats_on.aspx ), titta närmare på i
Winston Churchills War rooms ( http://www.iwm.org.uk/visits/churchill-war-rooms ) och i
Natural History Museum ( http://www.nhm.ac.uk/visit.html ).
Sen toppas det hela med besök hos Charles Darwin på Down
( http://www.english-heritage.org.uk/visit/places/home-of-charles-darwin-down-house/ ).
Den mannens liv och leverne upphör aldrig att fascinera. En gång fotvandrade jag till Down p g a storm. Vägarna blockerades av nedfallna träd, men det gjorde bara besöket mer minnesvärt.
Senast jag var på Down fick jag tillstånd läsa Darwins anteckningsböcker från hans fem-åriga jorden runt resa med fartyget Beagle. Rikemanssonen Darwin betalade resan ur egen ficka ( han skulle utgöra sällskap åt skeppets kapten ), men resan kom också att lägga grunden till Darwins kommande 40 år av arbete.
Han skrev 19 böcker, hundratals artiklar och idag finns alla hans bevarade 14 000 brev publicerade! Dessutom sökbara ( http://www.darwinproject.ac.uk/ ).  
Vad som band mig extra till Darwin anteckningsböcker - jag är glad amatör - är att jag luffat Stilla Havet runt med Darwins bok "Resan jorden runt" i bagaget ( den är en modern reportagebok ). Min resa gjordes inte i ett enda svep, utan genomfördes under en 4-årsperiod. Var runt i Japan, Nya Guinea, Nya Zeeland, Australien, Chile, Påskön, Tahiti och Hawaii för att uppleva. Och möta forskare.
Varför Darwins liv och leverne aldrig upphör att fascinera? Läs nedanstående och kolla videon!
"Det finns en storslagenhet i denna evolutionära syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda. Och hur det, medan denna vår planet fortsatte sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och utvecklats vidare mot otaliga former av den yttersta och underbaraste skönhet" ( Ur Om Arternas Uppkomst ).

Drömtydning

Det är med drömtydning som med videon. I alla fall för mig som för drömdagbok sedan urminnes tider och med dom försöker få veta mer om vad TIDEN gör med en?
Dessutom är mycket drömlikt av allt det vi klassar som realiteter och fakta. Det gäller allt från krig till sjukdommar. Men trots det så betraktar de flesta sina drömmar som sprungna ur en lägre sorts verklighet än den vakna. De flesta kastar en snabb blick på drömmarna, mer har de inte tid till. Drömmar bidrar ju varken mer eller mindre till det egna tanke- och känslolivet än vad man gör av dom. Det är med dom som med allt annat. Som man bäddar får man ligga.
För mig är drömmar livs- och tidsdikt. Ur drömmarna stiger den egna berggrunden. De utgör en av många kunskapsvägar. För kroppen och hjärnan besitter naturligtvis kunskaper som vi inte har tillgång till. På så sätter sluter drömmar cirkeln för mig, som aldrig kommer att nå fram till någon säker kunskap vare sig om det egna eller andras liv eller tillvaron i stort. I det avseendet är jag ärlig.
Visst kan jag också rabbla utbildning, intressen, inkomster, prestationer, resor, släkt och vänner - men vad betyder det? De flesta av oss kan göra barn, skaffa utbildning, bygga hus och sköta om sig och sitt. Men det i all ära. Vad betyder det då man hamnar i den situationen att skärskåda sitt förflutna för att försöka skilja sanningar från halvsanningar, fakta från inbillningar? För det kan man knappt göra. Men sånt vill ingen tala om. Jag vet. Den med tidig sädesavgång talar alltid mest och längst om vilken jäkel han är i alla avseenden.
Tänk bara på hur lätt det är att kasta sig mellan vad som hänt och händer, vad man sett och ser, tänkt och tänker och hört och hör? Hur lätt är det inte att förvandla något obekant till något "bekant"?
Drömmarna är bättre underrättade om allt detta. De utgör både sändare och mottagare. Utan dem och deras infallsvinklar blir livet glesare.
Därav min fascination inför den drömmande människan. Vare sig det rör sig om barnbarn eller fru. Och inte minst då livet tar en vändning som man är dåligt förberedd på.

Drömmar

Drömmer jag befinner mig högt upp i ett kalt bergs- och ökenlandskap. Troligen Sinai? Luften är klar, solen gassar. Sitter på en herrcykel som i hissnande fart är på väg utför en smal och stenig får- och getstig. 

Cykelns hjul studsar, smäller mot stigens stenar. Jag har tappat kontrollen över både fart och cykel och försöker bara hålla mig kvar cykeln. Misslyckas jag .... då väntar stupet.  

Samtidigt ser jag i förbifarten - i vänstra ögonvrån - att det står två gäng golfare - ungefär 100 meter från varandra - ute på en frostbiten ( !?! ) stubbåker - jag hinner häpna över att de är klädda i varma vinterkläder - medan de lobbar golfbollar mellan sig. Bollarna stiger och faller mot skyn.

Samtidigt ser jag till min fasa att jag snabbt närmar mig två amerikaner uppflugna på var sin kamel. 

Hur ska jag undvika en våldsam kollision? Stigen är smal, farten hög och de gör ingen min av att flytta på sig. 

I sista sekunden lyckas jag styra cykeln åt vänster sida och klara mig förbi kamelerna, samtidigt som en av amerikanarna tappar någonting. Uppfattar aldrig vad det är? Kastar ett ögonkast över axeln och ser då att högt över kamelerna - stående på en utskjutande klippa befinner sig två amerikanskor. Är de kamelryttarnas fästmör? 

Äntligen börjar bergsstigen plana ut och övergå i ett långt, sugande motlut. Jag kan stiga av cykeln - helt utmattad men jävligt nöjd - och börja sakta leda den uppför backen till den lilla by där det pågår en marknad.  

Bland grönsaker och frukter ser jag plöstligt några pingviner ( !?! ) som sitter lutade mot en lervägg. En av dom är död. Återstår bara skellettet som lutats mot väggen av de ännu levande pingvinerna. Den döde pingvinens näbb pekar rakt ut i luften. Som en körriktningsvisare.  

Jag passerar pingvinerna sakta dragande på min cykel och kommer så fram till några vackra kvinnor sittande på marken säljande diverse. En av dom har lagt sig på en träkärra med stora hjul. Åsnor skriar i bakgrunden. Kvinnans knallvita tänder lyser då hon sjunger en underbart vacker, långsam ballad. 

Jag stannar, djupt berörd av kvinnan, melodin och texten som ställer den enkla frågan: ...

"Har du lämnat mig för gott? Eller kommer du tillbaka?"  

( När jag vaknar förbannar jag mig själv för att jag inte kan skriva noter. Så vacker var melodin )

Den arrogante Richard Dawkins

För mig är livet en gåta utan svar.
Det är det däremot inte för Richard Dawkins, den brittiske evolutionsbiologen, en av vår tids allra skickligaste populärvetenskapliga författare.
Visst är det stimulerande att få träffa och lyssna till honom. Även jag är övertygad om att evolutionen är den bästa vetenskapliga förklaringsmodell vi känner till.
Men jag känner mig djupt skeptisk till Richard Dawkins andra sida. Hans anti-religiösa. Den har hamnat i diket.
Till bilden hör att han i tonåren var djupt troende. Han kan fortfarande läsa bordsbön om så behövs
( - Jag har inget emot att av och till säga idiotiska saker, förklarar han ). För den troende tonåringen Richard Dawkins var Elvis Presley´s frälsningssånger viktiga.
Men idag - i sin närmast fanatiska antireligiösa attityd - påminner hans attityd mest om en skämtteckning från tidskriften New Yorker.

Den som visar en karl som sent en kväll sitter uppe och hackar vid sin dator.
Fruns röst hörs från sovrummet: Ska du inte komma och lägga dig?
Karln svarar irriterad: Nej, jag kan inte .... Jag håller på med något viktigt.
Frun undrar: Vad då?
Karln: ... Folk på Internet har fel åsikter ....

Richard Dawkins är ute i samma omöjliga ärende. Att tro sig kunna bidra till mer än att förändra några enstaka individers syn på religion, tyder på bristande verklighetsuppfattning.
Dawkins uppskattade inte heller min fråga om inte hans attityd mest av allt tyder på hybris? Under kommande årtioden föds ju hundratals miljoner och de flesta lär bli religiösa och aldrig nånsin höra talas om Richard Dawkins?
Hans irriterade svar löd:
- Jag hoppas lämna denna jord efter att ha gjort den till en bättre plats att leva på.
Må så vara. Men en sådan måttstock kan tillämpas för att mäta upp det egna livet, enskilda inom den egna familjen och närmaste vänkretsen. Att tro sig om annat är bara en farlig illusion, ja kanske t o m en livslögn.  

När det går åt skogen

Ja, då flyr man. Var och en på sitt eget sätt. Allt för att slippa sig själv. Själv går jag åt skogen så ofta som jag kan. Men då inte för att fly, utan bara för att få glömma bort mig själv. Luften, hällmarkerna, myrar och kärr, avlövade björkar, vyer, vidder och sjö ger en åthutning. Än finns lingon och blåbär att plocka, enstaka guldskimrande kantareller likaså och eld kan man ju göra upp där det faller en in och man trivs. Och så teckningsblocket som behändigt ryms i ryggsäcken mellan bågsåg och yxa. Så sker det. Egensinnet bantas och "universalkänslan" föds. Bor man granne med en skog kan man med dess hjälp borsta av sig det alltför mänskliga. Möta och uppleva allt det "opersonliga" både inom- och utombords. Det som inte står under viljans kontroll och inflytande. T ex vädret. Eller hjärtat.

Dukat bord

Hon är flykting. 23 år, heter Nadja och kommer från Eritrea. Hon har varit här 18 månader och läser och talar nu ärans och hjältarnas språk. Drömmer om att få arbeta inom sjukvården. Lever ensam i ett ruffigt rum, delar kök och toalett med andra. Kostnad 2 000 / månad. Det finns inga möbler i rummet utom en säng. Varenda krona hon kan undvara läggs undan. Hon lever på 6 000 / månad.

Flygfisk

En dag ringde det på ytterdörren. Brorsan och jag satt på golvet djupt involverade i bygget av ett stort hangarfartyg. Så vi tittade inte upp förrän vi hörde glada röster, mammas skratt och sen såg två stadsbud komma bärande på en stor bananstock som de ställde upp inne i badrummet! Vi trodde knappt våra ögon! En bananstock! Och så lämnade de över ett paket, som när vi öppnat det visade sig innehålla några torkade, fernissade och uppspända flygfiskar på bräden! Det var morfar som var med Johnson-linjen till Sydamerika och som därifrån skickat hem bananer och flygfisk.
Några år senare gick brorsan till sjöss även han. På Johnsonlinjen till Brasilien. Han skickade inte hem bananer med tavelramar gjorda av tropiska fjärilar. Inga flygfiskar den gången.  

Till minnet av Pelle ...

Då och då tillfrågas jag om vad jag upplevt? Nyfikenheten har ju lett mig till ett 70-tal länder. Eftersom verkligheten där ofta var omöjlig att förutse - jag reste nästan alltid ensam - kom mycket att både genomtränga och leda till ifrågasättande av min egen identitet och till ifrågasättande av åsikter som jag betraktat som självklara. 

I början - när jag kom hem - var jag naiv och berättade. Det tog ett tag innan jag lärde mig tolka frågor och blickar jag fick. Syftet var inte alla gånger att få veta något utan snarare att efteråt få prata skit om mig. Vad fan ägnar sig han sig åt sånt där för?  

Så jag slutade berätta. Det var vännen A - som varit med om det mesta – som sa:  

-”Jag tycker du ska hålla käften med vad du varit med om”, och det rådet har jag följt. När t ex frågor om Ukraina kommer, svarar jag att där är det både billigt och skitigt. För de flesta är likgitiga. Försök att breda ut texten om bakgrund och sammanhang påminner mest om den gamla indiska sagan om fisken som trodde sig kunna förklara för en fågel hur det var att leva i ett hav? 

Nej, den tid jag har kvar kommer jag att ägna åt att rädda annat än mig själv ur glömskan. Det har blivit böcker om mina morföräldrar och mina lyckliga barn- och ungdomsår i fjällen. Visst fanns det elände där – sjukdomar, skilsmässor, bråk och alkoholism – men arbetet, det ständigt växlande vädret, jakten och fisket, samer och bybor på besök och så den vidunderliga naturen .... vad mer kunde en grabb begära? Tiden där kom att forma mig för livet. Jag vandrar fortfarande till det som finns kvar av de förfallna stugorna. Jag kommer aldrig att bli färdig med vare sig människorna och minnena. Ta bara brevbäraren. En tolvmilatur längs sjöar, över fjäll och isar. I roddbåt och på skidor. För att dela ut post och pengar. I storm som solsken. Vilken människa.   

Häromdagen hittade jag ett foto på en av ungdomens stora hjältar – Pelle. ( Klicka på fotot så förstoras det ). Han var först och främst arbetskarl och nyodlare. Tillsammans med sin Anna skaffade han ett stycke jord som ingen annan ville ha och dikade ut det under oerhörda arbetsinsatser. Pelle var också timmerman, jägare och var den som lärde mig fiska.

Men Pelle var mycket mer än en arbetsmänniska. Han var t ex nudist och roade folk ( ´En Pelle, sa man och skrattade och skakade på huvudet ) när Pelle vackra solskensdagar drog av sig paltorna för att ströva fritt över fjällen med ballen svängande mellan benen. Vilken syn ...

Men Pelle var också poet. Hans dikter publicerades i Östersunds-Posten. Det är ett kärt besvär – jag håller faktiskt på och letar efter dom! 

Pelle snidade också. Och målade tavlor. En av dom hänger här på väggen, men sniderierna är borta. Det jag fr a saknar är hans fina modell över fjäll och sjö med mina morföräldrars stugor, båthus och bastu vackert snidade på näset mellan sjöarna.

Det konstverket - för det var det - gjorde han på sin ålders höst. Sen satt han med det i knät på buss och tåg. Han åkte till morfar som fick det som tack för alla år som de tillbringat till fjälls med bygge, jakt och fiske.

Jag minns Pelles modell. Klart. Och det är den - och Pelle - som fått mig till att arbeta på en egen kopia. Över den plats på jorden som för mig betytt mer än alla andra och där stunderna kom att prägla mig för livet.    

Secrets of leadership: Winston Churchill

Skogsliv

Trött på alla som kommer med ord 

som tömts på innehåll, ger jag mig av till skogs 
och vandrar längs snötäckta stigar på hällmark
bland tallar och granar och en.  
Där - i det vilda - finns inga ord. Bara enstaka spår. 
Som rådjursklövar i tunn pudersnö. Och harspår. 
Allt har snart suddats bort av stigande grader. 
På sluttningen mot tranbärsmyren, där älgar brukar
stå, fäller jag masurbjörken med ryggsäckens bågsåg. 
Det blir ett lass, men vad gör det? Det ska råsvarvas 
till tallrikar och glas och resterna blir ämnen till 
barnbarnets knivar och gafflar. Inte mycket att dikta 
om för den som tröttnat på ord utan innehåll ...

Vet ej

Varken ett enda finger eller en enda ton. Ändå blev valsen för liten.
Tonerna flaxar hit och dit. Klaviaturen ligger frusen som en vinterväg.
Så får man inte göra med pianot ...

För den som avvisar entonighet och hyllar mångtonighet, skepsis
och aldrig upphörande ifrågasättande när det gäller att försöka ta del
av beskrivningar - så många som möjligt - av den outömliga verkligheten.

Ett barns första dag

Det finns miljarder människor på Jorden. Alla sover, alla drömmer.
I varje dröm trängs ansikten och kroppar, de drömda människorna är fler än vi ...
På SVT Play sänds nu Ett barns första dag. Se avsnittet från Kenya här för att uppdateras om världens möjligheter.

BBCs The Hunt del 2

Ikväll sändes andra delen av BBCs nya TV-serie The Hunt. Om predatorers liv och leverne. Avsnittet var inspelat i Arktis och vi mötte isbjörn, varg, harar och olika fågelarter.
Sekvensen ovan är unik då den skildrar en isbjörn som lyckas fånga en säl under vattnet!
Men en än mer hissnande sekvens, en svältande isbjörn som hundra meter över havet med fara för eget liv klättrar längs fågelbergens brådstup för att få tag på ägg, den sekvensen finns ännu inte utlagd på Youtube.
Bara hoppas att den kommer. Jag trodde knappt mina ögon!
Annars blev det ännu en härlig skogsdag med extremt intressant människa och överlevnadsexpert. Timmarna flög! Man lär så länge man lever.
Har du t ex sett en älgko som tar kalv på ryggen, då hon simmar över en sjö? Eller en råbock som går upp på bakbenen och stöter med hornen mot en anfallande kungsörn`?

När tiden byter skinn

Vem tänker både snabbt och långsamt? För det är ju vad som gäller när det ska göras bedömningar och fattas beslut under rådande stora osäkerhet? När det blir glasklart hur mycket av våra känslor och tankar som är optimerade för en tillvaro som inte längre finns?

Och hur vi under rådande omständigheter - ”omständigheternas diktatur” som Palme så träffande talade om – därför lätt kan begå det ena misstaget efter det andra, bli snabbt både lättfångade och opinionsmässigt lättlurade samtidigt som vi vill fatta impulsiva, snabba beslut som riskerar att trassla till allting än mer? Som man brukar säga. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. 

SD är - i alla avseenden - ett skrämmande aktuellt exempel – med stöd av 20% av de folkhemske - som känner att tiden är ur led och det nu är dags att vrida den tillbaka. De visar upp en annan bild av Sverige än den gängse. 

Jag har genom åren följt detta ”parti” och skrivit en del om dessa rättshaverister. Som Jimmie Åkesson uppmanade att ”give them hell”, dvs ge riksdagsledamöterna ett helvete. Detta parti som nu öppet spottar på demokratin genom sin ledning som uppmanat sina riksdagsledamöter att ”göra så litet som möjligt i riksdagen” och istället ge sig ut på gator och torg för ”att möta folket”. Och väl där talar man om att när SD ”tagit makten” ska man bl a ”byta ut polischefer för att tillsätta riktiga poliser”. Dessutom ska man ”byta ut chefredaktörer”. Och till sina partidagar portas journalister man inte känner sig ”trygg” med.

Allt detta medan partiledaren Mattias Karlsson förtrollar sina riksdagsledamöter genom att berätta om fettisdagbullens svenska historia. Gulligt? Elle hur ...

Men det finns ett parti till som ger mig obehag. Inte så att de kan jämställas med SD, inte alls, men Miljöpartiets ”ideologi”, utopism och bristande verklighetsförankring kan få en undra om detta parti överhuvudtaget existerar i sinnevärlden? Även de bygger luftslott om än i en annan del av himmelriket än SD.

Vad göra? Tja, den som vill kan ju lyssna på vad SR P1:s inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg har att säga eller läsa vad Lena Mellin i Aftonbladet har på hjärtat.

Båda tänker både snabbt och långsamt när det gäller att göra bedömningar under stor osäkerhet. 

Om flyktingröran

Inget är lättare än att ha åsikter. Det är bara öppna munnen så flyger de ut. Även mina har vingar. Men ju mer jag hör vad andra tänker och tycker, dessdå tystare blir jag. Att gå omkring och vara besviken på historien - eller rent av tro sig vara satt att vrida den rätt - kastar ett löjes sken över alla förstå-sig-påare av vad slag de vara må. Själv fattar jag inte mycket av det som nu händer och sker. Vare sig vi talar om EU, regeringens politik, migrationsverket, kommunernas agerande eller flyktingarnas attityder och problem. På sitt sätt är allt stimulerande. Det är bara att lära sig nytt! Om det mesta,

Spindlar

En känsla som jag välkomnar varje gång den gör sig påmind är förundran. Varför? Den visar hur liten hjälp jag har av det jag tror mig veta och förundran påminner också om hur liten hjälp jag har av mitt eget sätt tänka och förstå när det gäller de flesta biologiska problem. 

Undrar hur gammal man är när man börjar känna förundran? Tro inte att jag har något svar. För mig är och kommer livet att vara en gåta utan svar. Döden är inget problem utan livet.  

BBC One började i alla fall i söndags att sända en ny TV-serie, The Hunt. Om predatorernas liv och leverne. I det första programmet paraderade några klassiker, dvs geparder och krokodiler och späckhuggare. Men där fanns också en helt häpnadsväckande sekvens om en spindel som upptäcktes först 2009 på ön Madagaskar. Den döptes sen till Darwins bark spider. 

Med hjälp av luftströmmar kastar den ut upp till 25 meter långa fångstnät. Tvärs över floder. Den har anpassat sig till att utnyttja detta luftrum och saknar där konkurrenter. Här finns en längre artikel om detta djur. Och här den sekvens i The Hunt där David Attenborough skissar dess fångstmetod. 

Se den som en test. 
Kan du fortfarande förundras? 

Eller har ditt tanke- och känsloliv rostat igen? 

Går det bara i cirklar? 
Ägnar du dig bara åt ett evigt upprepande av egna åsikter? 
Springer runt i ekorrhjulet?      

Äta eller ätas

BBCs nya stora TV-serie handlar om jakt. Jägare och jagade. Just sett det första avsnittet. Det är bara att erkänna att jag satt som hypnotiserad framför TVn. Berörd men även illa berörd. Klicka på fotot ovan så förstoras det.
Att se en Darwinfjäril använda en vindby för att först kasta ut och sen hala in ett 25 meter långt fångstnät av silke stör mig inte. Tvärtom.
Men att se en krokodil, som inte ätit på ett år, gång på gång misslyckas med att försöka dra drickande djur ner under vattenytan föder mer svårtolkade reaktioner.
David Attenborough, som läst in speakertexten, säger att serien nog är den bästa han sett. Han hopar beröm över filmarnas enastående kameraarbete och de unika sekvenser som de fångat. Många för första gången.
Som den där späckhuggare - med hjälp av tvära girar framför en kaskelott - försöker få det vågsvall som de kollektivt skapar, att få ner valhonans unge, som sökt skydd på hennes rygg, i vattnet så att de där kan angripa ungen. Knappt jag tror mina ögon. Vilken koordination och intelligens.
David Attenborough konstaterar att numer kan han inte längre resa och vara med under inspelningarna som han gjort förr. Han är ju 90 och saknar inte bara närkontakten med naturen utan även sin fru och bror. Båda döda.
- Men jag har opererat knäna. Och kan nu i alla fall gå en timme i ett sträck, säger han nyktert där han sitter i sitt "nya" hem. Han har köpt upp grannhuset, som var en pub, och nya rum har byggts om och inretts i stil. Väggarna pryds av böcker, tavlor, fossil och fotografier. Ja vad står inte att hitta i detta hem.
- Jag reser fortfarande, fortsätter han. Har varit på Stora Barriärrevet för en ny serie och ska till Argentina för en serie om dianosaurier.
Karln är 90.

Drömdagbok

Sen tonåren har jag mer eller mindre regelbundet skrivit ner drömmar. Under flyg-, tåg- och bussresor. Sittande på sängkanten på hotel, i vandrarhem eller tältande i fjällvärlden. Anledningen är att drömmar både lär och upplyser mig. Jag älskar inte minst alla de ständiga överraskningar och den svåruthärdliga humor som de ständigt levererar, framväxta som de är ur mitt eget liv och leverne. Lika väl som jag kan ta till mig av vad andra säger om mig, lika väl kan jag ta till mig av vad drömmarna har att säga. På sätt och vis bidrar drömmar till att förtydliga mitt uppförande. Stämningarna i en intensiv och färgstark dröm - som den jag hade igår natt - gjorde mig sällskap under större delen av gårdagens dagslånga luffande och tecknande i skog och mark. De fick även Trangiakökets stekta falukorv och rårörda tranbär att smaka extra gott. Som man bäddar får man ligga. Även om det bara rör sig om en hängmatta i fallskärmstyg med liggunderlag för kylans skull.

Flyktingmottagandet har kollapsat

Lena Melin i Aftonbladet talar klarspråk. Läs dagens krönika här. Och kollapsen är alleuropeisk. Förra veckan landade 50 000 på de grekiska öarna. De slussas snabbt vidare utan registrering.

Om flyktingkrisen

Över 300 000 personer väntas komma till Sverige i år och nästa år. Många är traumatiserade, många kan knappt läsa / skriva, många är sjuka. 

29 000 - 40 000 anses vara ensamkommande flyktingbarn. 

C:a 42 % av de hittills i Sverige anlända flyktingarna uppger att de har högre utbildning. Från näringslivets sida hälsas de välkomna med tanke på den snabbt åldrande svenska befolkningen. Men de - och de 58 % som saknar högre utbildning - måste snabbt få jobb och bli skattebetalare. Staten har redan lånat upp tio miljarder kronor för tillfälligt stöd till kommuner som fått kraftigt ökande kostnader av flyktingkrisen. Det kommer absolut inte att stanna vid det.
Totalt talas om 70 miljarder bara under 2015 / 2016. Statsbudgeten ligger på c:a 1 000 miljarder. Så det lär bli nödvändigt att skära ner, frågan är bara var och vilka som kommer att drabbas?  

Av både mänskliga och ekonomiska skäl måste alla dessa nyanlända få jobb så snart det går. Annars kommer både de och statsfinanserna att må dåligt. Det finns också en risk för att arbetslösheten lägger grund för slum. För att inte tala om vilka sociala spänningar som byggs in i det svenska samhället. Vi ser redan bumerangeffekter av olika slag.   

Till bilden hör också att Sverige är dåligt på att få ut nya svenskar på arbetsmarknaden. I genomsnitt tar det bortåt 7 / 8 år.  

"Det är inte hållbart med den stora flyktingsström som har kommit hit. Vi måste på något sätt hitta metoder så att det blir mindre människor som söker sig hit", sa Göran Greider i Studio Ett i P1. 

"Av rädsla för att knysta något som ens likar det SD säger så har man förtigit vissa problem", slog Greider fast. 

Även Stefan Löfven inser att "en sån stor mängd människor som söker asyl i Sverige, det är inte hållbart". 

När tiden byter skinn

Skinnbytet har pågått sedan 1990-talet och lär fortsätta. Vi lever i en minst sagt märklig epok. Som jag ser på saken är det nog dags för den opolitiska människan att börja kippa efter luft. Hon som ogillar opinionsyttringar ( hon vet bäst själv ), lever tillbakadraget och vänder politiken ryggen.
När det gäller individer som jag känt och känner, har jag sedan tonåren placerat in dom i ett eget psykologiskt museum.
I fantasin har jag satt dom i personlighetsmonter + foto på bostad. En del bor i kalla och dragiga hus, andra i små borgar och personliga kyrkor, andra hänger i en väntkur längs vägen eller i enkelt hopspikade kojor av bräder.
Men många har jag flyttat in i luftslott. Jag tror den opolitiska människan tillhör en förlorad generation.

Michael - och Svetlana i Kabul

Vänner kommer och går. Under en fas i deras liv behövs man, i nästa inte. Men kvar står människor man aldrig träffat.
Som Michael de Montaigne, stendöd polare sedan krigsåren, och nu - sedan Berlinmurens fall och Sovjetimperialismens sammanbrott - Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur.
För det är med henne som med Montaigne. Jag behöver bara läsa några sidor för att få skallen full av människor jag mött i det forna östeuropa, minnen från Moskva efter murens fall, minnen av fyllkalas och gangsters i inbördeskrigets Tadjikistan, minnen av förvirrade f d sovjetmedborgare i Tashkent som jag bodde hos och som undrade vad deras liv nu skulle ta för riktning? Och så fr a de gyllene minnena från Polen och Tjeckoslovakien, av människor som under sovjetdiktaturen tvingades leva dubbellliv. Som dagtid lät barnen gå i den statliga skolan för att sen kvällstid fortsätta med föräldrar och vänner som lärare som undervisade dom om verkligheten. Vilka människor, vilka möten, vilka minnen och vilka förebilder!
Och allt detta återuppstår och vandrar vidare in och ut genom Svetlanas böcker. Hon rör djupt vid mig. Påminner om de ryssar som en gång under inbördeskrig öppnade sitt hem för mig, om de unga ryska soldater som en gång förde mig i säkerhet ( jag gav dom allt jag hade ), om de taxichaufförer som i Moskva rånade mig på pengar, om horor som berättade om sina skitiga och såriga liv.
Jag möter dem alla på nytt i Svetlanas böcker. Fast nu i helfigur, stereo och färg. Dessa "inre socialister", människor som aldrig upptäckte sitt slaveri utan älskade det, som betraktade sanningen som en fiende, som sörjde ett förlorat sovjetiskt ideal på samma sätt som dagdrömmande inskränkta svenskar idag sörjer ett folkhem ( vilken värld lever de i ), som aldrig ville tala om skuld ( varför skulle de känna sig skyldiga?! ), om hatet mot Gorbatjov som förrått allting ( en man som jag högaktar ).
Ja, Svetlana gör med mig samma sak som Micheal gjort. Får mig att aldrig upphöra att häpna över hur intressant vanliga människoliv är. Att aldrig sluta förundras över vad som är en människa? Så nu går Svetlana där på vägen, hand i hand med Michael. Och deras böcker ligger på mitt nattduksbordet. De är vänner som varken kommer eller går utan finns där hela tiden i ständig dialog.
Alexievich’s fourth book, published in 1989, was about the Soviet war in Afghanistan (1979-1989), the disaster that perhaps more than anything brought down the Soviet Union. At first the Soviet press was silent about the presence of the Red Army in Afghanistan, then portraying the mission as one of keeping peace rather than supporting a particular (and doomed) regime. In an age of television, the typical Soviet press image was of a soldier planting a tree. Alexievich once again sought out veterans and the women, the young soldiers and their mothers. The result was a masterpiece of reportage, probably her best book, in which the problems (what we might now call post-traumatic stress) of the young men emerge through the words of their mothers as well as their own, and then the typical experiences slowly emerge through the individual memories. The book was published in English as Zinky Boys, which is awkward; the “zinc” is a reference to the coffins of soldiers.

Svetlana Aleksijevitj om Putin och Ukraina

Nobelpriset i litteratur brukar vara en dödskyss. De flesta som får det är oläsbara. Den enda som jag stannat vid och läst mycket av är Mahfouz. Hans böcker förde in mig i Egypten under de år jag reste på landet.
Men med Svetlana Aleksijevitj förhåller det sig annorlunda. För mig som sedan årtionden följt den demokratiska oppositionen i det forna östeuropa, närvarat vid och hållt tal på då underjordiska konferenser  ( Charta 77 och Solidaritet ) sitter hennes böcker som gjutna. Hjälper mig ge ord på egna upplevelser, ger enskilda livsöden bakgrund och sammanhang.
Hon har aldrig vacklat i sin syn på kommunismen, Putin eller invasionen av Ukraina. Ge henne flera pris! Här hela hennes artikel om Putin och Ukraina. Nyttig läsning för de som stoltserar med att kalla sig kommunister och vurma för Putin. Nyttiga idioter och ingenting annat.

Kiev och de små stegens tyranni

Reuben Jonson jobbar åt Janes Defence Weekly och studerar rysk militärstrategi och vapenutveckling sedan 30 år. Inte minst den förändring som nu sker inom rysk militär.
Han uppger att i östra Ukraina finns 14 400 ryska soldater och 29 000 separatister.
Den ryska strategin har från första början varit att bygga upp en armé och planerna utvecklades 1999. På Krim finns 29 400 ryska soldater och längs ukrainska gränsen ytterligare 55 800 i beredskap.
De ryska enheterna använder elektronisk krigföring för att störa ut de militära kommunikationssystemen inom Ukraina och de drönare som används av OSCE i övervakningssyfte. Elektroniken ombord smälts ner, drönarna flyger sedan okontrollerbart i cirklar tills de störtar.
Den stora ryska manövern Zapad / 2013 riktade sig mot Baltikum. 76 300 man deltog med senaste utrustning. 60% hade krigserfarenheter från Tjetjenien.
De ryska missiler som nu avfyras från Kaspiska Havet mot Syrien färdas 150 mil innan de når sina mål. Det är första gången vapenteknologin sätts in. Anledningen är att precisionen är bättre än den med flygbombningar. Putin har prisat de ryska forskare och företag som utvecklat teknologin. England meddelar att de skickar trupp till Baltikum där det redan finns tysk och amerikansk närvaro.

A new Kremlin show trial

Nadya Savchenko, a Ukrainian officer, had finished tending to soldiers wounded in a firefight with pro-Russian separatists when her yellow scarf caught the eye of an enemy patrol in eastern Ukraine.
Her case illuminates the war in Ukraine—including the role of TV propaganda and the apparent involvement of Russian agents. To Kremlin critics, it also brings to light the revival of an old Soviet institution: the show trial, intended not to establish innocence or guilt, but to reinforce the party line and punish dissent. While Russia’s domestic opponents have faced such prosecutions for years, the war in Ukraine has added an extraterritorial dimension.

Att komma bort från sig själv

Ännu en dag i skogen. Träffar inte en människa. Totalt bortglömd. Som jag redan gått bort innan det skett. Kommer hem med fem kilo lingon som ska råröras. Hängmattan och trangiaköket är ett angenämt sällskap. Likom råbock och fjärilar och fåglar.

Sugröret

Att glömma sitt eget lilla öde för att försvinna i de mångas öde, och trots de egna livshämningar och sugrörsperspektivet kunna känna sig leva och genom det få att känna slagen av mänsklighetens hjärta i sitt eget. 

Fisk på torra land i fyra dagar

The vibrant blue dwarf walking Snakehead fish are among more than 200 new species discovered in the eastern Himalayas, Amazingly this fish is able to breathe atmospheric air and can even survive on land for up to four days. And while its movements on land may appear more cumbersome than a smoothly slithering snake, it can writhe and wriggle its way up to a quarter of a mile on wet land between bodies of water.

Francis Fukuyama och demokratins framtid

Han tillhör de tongivande statsvetarna. Det var Fukuyama som lanserade begreppet "historiens slut" och med det när det begav sig ( 1989 / 1991 ) avsåg den liberala demokratins globala genombrott. Enligt FN är ju idag närmare 120 av världens 190 länder mer eller mindre demokratiska med kapitalismen som ekonomisk motor.
Nu har Fukuyama skrivit två nya böcker om demokratins framgång och förfall. Det var stimulerande träffa honom. Mina frågor rörde hur han såg på de vindar som nu drar genom hans undersökningar av demokratins vara eller icke-vara, dvs Ryssland, Kina, EU, USA och Syrien. Det jag gillade mest är att inte har svar. Utan funderingar. Även Fukuyama tillhör de författare man bör läsa om man vill veta vad man talar om och inte bara blåsa upp sig själv. Här en vink om Fukuyamas värld.

Robert Fisk och Patrick Cockburn

Det finns två västerländska journalister som kan Mellersta Östern. Som i årtionden har rest i regionen, har det kontaktnät som behövs och dessutom riskerar sina liv för att komma sanningen så nära som möjligt. Den som läser dom slutar snart ta del av den svenska rapporteringen. De heter Robert Fisk och Patrick Cockburn. Båda på Independent. 

Här finns Fisks senaste om varför ryssarna är i Syrien och här Patrick Cockburns om fördelarna med den kalla krigsliknande situation som nu uppstått i landet.  

För övrigt anser jag att de som är rädda för att flyktingar ska sänka lönerna, kan ta del av Die Welts genomgång. Här finns den. 

Talks to end Ukraine conflict

François Hollande said the elections planned for October in the rebel territories, which Kiev had denounced as illegal, would “probably” not take place yet and said he hoped Ukraine would pass a new law which allowed the vote to take place and would guarantee a full amnesty for all those taking part. This suggestion, which could effectively see rebel military commanders elected under Ukrainian law, will be unpalatable to many in Kiev.
The Donetsk rebels had planned to hold elections on 18 October, while the Luhansk statelet had set elections for 1 November. The compromise plan would involve the Ukrainian parliament passing a law stating these elections were indeed legal, but they would be organised by the rebels. Aside from the emotional issue of the amnesty, Ukraine had been uneasy about this suggestion, feeling it would push the territories back inside Ukraine legally and financially, but Kiev would still have no political control.

Hans Rosling

Wall Street Journal

After more than a year of seeking to isolate Russian President Vladimir Putin, European leaders are finding they need his cooperation to solve not one but all of the Continent’s most pressing crises.

President Vladimir Putin arrived for a meeting on human-rights issues at the Kremlin on Thursday.

From the conflict in Ukraine, to the region’s refugee crisis and now the threat of escalating war in Syria, the mercurial Russian leader is central to helping calm the turmoil that is threatening Europe’s enclave of security.

As a cease- fire in eastern Ukraine enters its second month, Mr. Putin and the leaders of France, Germany and Ukraine are set to meet in Paris on Friday to push for a lasting peace that would end Europe’s sanctions on Russia for its support of rebels opposed to the government in Kiev. But Mr. Putin’s decision to deploy airstrikes in Syria is overshadowing the progress in Ukraine, displaying the unpredictability he has used the past two years to keep Europe on edge.

Mr. Putin will meet separately with French President François Hollande and then German Chancellor Angel Merkel, followed by a meeting of the three leaders plus Ukrainian President Petro Poroshenko. French officials say the mood will be tense, possibly spilling over into the talks over Ukraine.

“Nothing allows me to say that the atmosphere is particularly good,” a senior French official said. “We will see what the influence of the events in Syria will be on the Ukraine negotiations.”

In airstrikes this week, the Russian military has bombed areas outside Islamic State strongholds, including one primarily held by Westernbacked rebels, U. S. officials say. Such strikes could further destabilize Syria, driving more people to seek refuge in Europe. “There’s going to be an escalation of the conflict,” said Maha Yahya, a Syria expert at the Carnegie Middle East Center. “We will see a surge in refugees either leaving Syria or moving from one place to another within Syria.”

Confronted with the migration crisis, Europe has hoped Mr. Putin would use Russia’s sway over Syrian President Bashar al- Assad to stop his use of “barrel bombs” on civilian populations, a prime cause of the exodus from Syria.

Some European nations, including Italy and Greece, have stressed that Russia is integral to any political solution to the Syria crisis. “It is impossible to achieve peace without Russia involved,” Italian Premier Matteo Renzi said in an interview with The Wall Street Journal on Tuesday.

Friday’s summit will focus on a looming challenge to the Minsk accord: local elections that Ukraine’s breakaway eastern provinces in the Donbas region have threatened to hold without the approval of Kiev.

Jean Asselborn, the foreign minister of Luxembourg, said the message had already been passed clearly to Moscow: If the rebels go ahead with their own elections, it would be a huge blow to the Minsk peace process—and could revive discussions within the bloc about tighter sanctions on Russia.

Bland tiggare och flyktingar

Har talat med några av SJs konduktörer. De bekräftar att många flyktingar finns på tågen. En del med biljett, en del utan. Men de tycker tiggarna utgör ett större problem. De reser kors och tvärs i landet utan att betala.
- De slår ut med händerna och allt vi kan göra är att säga åt dom att stiga av vid nästa station. En del gör det, andra inte.
- De har också lärt sig att om de säger att de är flyktingar så ska de få åka fritt. Jag försökte få tre som jag känner igen att stiga av men de vägrade. Och vi har order uppifrån att inte ställa till med några scener utan tänka på övriga passagerare.
Vilken arbetsmiljö.

Om flyktingar som korsar spår

Vi har flyktingar i släkten. Från koncentrationsläger. Och jag har själv flytt från ett land i inbördeskrig. Fördes i säkerhet av 20-åriga ryska soldater. Och en gång följde jag under en månad en av efterkrigstidens största återvändande flyktingströmmar. Ibland önskar jag få tyst i skallen.

Dansband och skillingtryck

Svårt avgöra vad som roar mig mest? Och väcker mest minnen. Vad gäller skillingtrycken skriver jag om texterna, sjunger in en ny version och skickar till den det berör. Kul, kul, kul ...

Lyckan kommer, lyckan går

Det gäller för var och en att hitta den geografiska punkt varifrån man kan överblicka sitt liv. För det finns formerande erfarenheter, platser där man samlade näring till ett helt liv ungefär som ett bi som fyller en bikupa med honung. 

På den platsen fanns ett nätverk och man var bara ensam när man ville vara det. Där gick tankarna skytteltrafik mellan vad man lärde sig göra, såg, hörde, läste, frågade och alla svar och all hjälp man fick. 

Det unika var nätverket, människorna och miljön. Ingenting skötte sig själv. Arbete var det enda som gällde. 

När man väl hittat den geografiska utgångspunkt varifrån utblicken ges kommer frågan om vad som ändrar en människas väg?   

På väg

En femåring till häst. På väg upp till morföräldrarnas stugor i fjällvärlden. De som låg 12 km från närmsta granne, en sameby. Alla förnödenheter klövjades upp. Grabben till häst hade ingen som helst överblick – visste bara att mamma var nyskild och låg inne för TBC - och naturligtvis kunde han inte veta på vilka vägar hans liv skulle komma att slå in på? Då, som femåring, visste han inte mer än att han var på väg till mormor och morfar. Visst - han och hästen rörde sig och det var skoj. Å andra sidan talar man ju om små steg och handlingar och deras samlade verkningar? De val som bara kan fastställas i efterhand. Många år i efterhand. Frågan är bara vilka livsvalen var och hur den vuxne människans liv blev till? Vad gjorde han medan han tänkte?  

Om konsten att peta tänder och näsa ...

Det offentliga och det privta

Jag visste han skrev på sina memoarer, men inte att de hade getts ut? Måste skett när jag var bortrest? Så visst kom det som en överraskning när boken damp ner i brevlådan. Och nu är den läst och visst känner jag igen mig. 

Hans humor, tolerans, mod, dråpliga personporträtt, resor kors och tvärs.

Mitt omdöme gladde honom, men sedan började han klaga över bristen på recensioner. Visst, de fanns och de var ju bra, men felet var att de var alldeles för få .... 

Ecce Homo …

Jag har sedan 1960-talet hört om hans liv. Så memoarernas svarta hål var tydliga. Inget om hans livslånga ångest, ouppklarade kärlekshistoria, trånga äktenskap och sexuella problem. 

Än mer otillfredställande - i alla fall för honom - blev samtalet då han frågat om mina memoarer? 

För några såna kommer aldrig att se dagens ljus. Det viktiga som hänt mig har ägt rum mellan mig och andra och går inte att beskriva. 

Och det obeskrivligt svåra som jag utsatts för – för det mesta utomlands – har jag aldrig berättat för någon och kommer heller aldrig att göra. Det tar jag med mig i graven.

Han var inte särskilt intresserad av det jag faktiskt skrivit. Böcker om mina morföräldrar, speglat genom foton / brev / kartor, dokument  och arkivhandlingar.  

Nej, jag tiger. Det är jag bra på. Bättre än de som efter 40 / 50 års vänskap lyft på locket och släppt in mig. Deras förtroende gläder mig. 

Men, något behov av att dela med mig av mitt inre har jag inte. Och jag tror inte heller att andra har något behov av att höra mig tala om det. Var och en har nog av sig själv. 

PS Mannen vars memoarer jag talar om har ingen aning om att jag bloggar.