När det går åt skogen

Ja, då flyr man. Var och en på sitt eget sätt. Allt för att slippa sig själv. Själv går jag åt skogen så ofta som jag kan. Men då inte för att fly, utan bara för att få glömma bort mig själv. Luften, hällmarkerna, myrar och kärr, avlövade björkar, vyer, vidder och sjö ger en åthutning. Än finns lingon och blåbär att plocka, enstaka guldskimrande kantareller likaså och eld kan man ju göra upp där det faller en in och man trivs. Och så teckningsblocket som behändigt ryms i ryggsäcken mellan bågsåg och yxa. Så sker det. Egensinnet bantas och "universalkänslan" föds. Bor man granne med en skog kan man med dess hjälp borsta av sig det alltför mänskliga. Möta och uppleva allt det "opersonliga" både inom- och utombords. Det som inte står under viljans kontroll och inflytande. T ex vädret. Eller hjärtat.