Michael - och Svetlana i Kabul

Vänner kommer och går. Under en fas i deras liv behövs man, i nästa inte. Men kvar står människor man aldrig träffat.
Som Michael de Montaigne, stendöd polare sedan krigsåren, och nu - sedan Berlinmurens fall och Sovjetimperialismens sammanbrott - Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur.
För det är med henne som med Montaigne. Jag behöver bara läsa några sidor för att få skallen full av människor jag mött i det forna östeuropa, minnen från Moskva efter murens fall, minnen av fyllkalas och gangsters i inbördeskrigets Tadjikistan, minnen av förvirrade f d sovjetmedborgare i Tashkent som jag bodde hos och som undrade vad deras liv nu skulle ta för riktning? Och så fr a de gyllene minnena från Polen och Tjeckoslovakien, av människor som under sovjetdiktaturen tvingades leva dubbellliv. Som dagtid lät barnen gå i den statliga skolan för att sen kvällstid fortsätta med föräldrar och vänner som lärare som undervisade dom om verkligheten. Vilka människor, vilka möten, vilka minnen och vilka förebilder!
Och allt detta återuppstår och vandrar vidare in och ut genom Svetlanas böcker. Hon rör djupt vid mig. Påminner om de ryssar som en gång under inbördeskrig öppnade sitt hem för mig, om de unga ryska soldater som en gång förde mig i säkerhet ( jag gav dom allt jag hade ), om de taxichaufförer som i Moskva rånade mig på pengar, om horor som berättade om sina skitiga och såriga liv.
Jag möter dem alla på nytt i Svetlanas böcker. Fast nu i helfigur, stereo och färg. Dessa "inre socialister", människor som aldrig upptäckte sitt slaveri utan älskade det, som betraktade sanningen som en fiende, som sörjde ett förlorat sovjetiskt ideal på samma sätt som dagdrömmande inskränkta svenskar idag sörjer ett folkhem ( vilken värld lever de i ), som aldrig ville tala om skuld ( varför skulle de känna sig skyldiga?! ), om hatet mot Gorbatjov som förrått allting ( en man som jag högaktar ).
Ja, Svetlana gör med mig samma sak som Micheal gjort. Får mig att aldrig upphöra att häpna över hur intressant vanliga människoliv är. Att aldrig sluta förundras över vad som är en människa? Så nu går Svetlana där på vägen, hand i hand med Michael. Och deras böcker ligger på mitt nattduksbordet. De är vänner som varken kommer eller går utan finns där hela tiden i ständig dialog.
Alexievich’s fourth book, published in 1989, was about the Soviet war in Afghanistan (1979-1989), the disaster that perhaps more than anything brought down the Soviet Union. At first the Soviet press was silent about the presence of the Red Army in Afghanistan, then portraying the mission as one of keeping peace rather than supporting a particular (and doomed) regime. In an age of television, the typical Soviet press image was of a soldier planting a tree. Alexievich once again sought out veterans and the women, the young soldiers and their mothers. The result was a masterpiece of reportage, probably her best book, in which the problems (what we might now call post-traumatic stress) of the young men emerge through the words of their mothers as well as their own, and then the typical experiences slowly emerge through the individual memories. The book was published in English as Zinky Boys, which is awkward; the “zinc” is a reference to the coffins of soldiers.