Jag visste han skrev på sina memoarer,
men inte att de hade getts ut? Måste skett när jag var bortrest? Så visst kom det som en överraskning när boken damp ner i brevlådan. Och nu är den läst och visst känner jag igen mig.
Hans humor, tolerans, mod, dråpliga personporträtt, resor kors och tvärs.
Mitt omdöme gladde honom, men sedan började han klaga över bristen på recensioner. Visst,
de fanns och de var ju bra, men felet var att de var alldeles för få ....
Ecce
Homo …
Jag har sedan 1960-talet hört om hans liv. Så memoarernas svarta hål var tydliga. Inget om hans livslånga ångest, ouppklarade kärlekshistoria,
trånga äktenskap och sexuella problem.
Än mer otillfredställande - i alla fall för honom - blev
samtalet då han frågat om mina memoarer?
För några såna kommer
aldrig att se dagens ljus. Det viktiga som hänt mig har ägt rum mellan mig och andra och går inte att beskriva.
Och det obeskrivligt svåra som jag utsatts för – för det mesta utomlands – har jag aldrig berättat för någon och kommer heller aldrig att göra.
Det tar jag med mig i graven.
Han var inte särskilt intresserad av det jag faktiskt skrivit. Böcker om mina
morföräldrar, speglat genom foton / brev / kartor, dokument och arkivhandlingar.
Nej, jag tiger. Det är jag bra
på. Bättre än de som efter 40 / 50 års
vänskap lyft på locket och släppt in mig. Deras förtroende gläder mig.
Men, något behov av att dela med mig av mitt inre har jag inte. Och jag tror inte heller att andra har något behov av att höra mig tala om det. Var och en har nog av sig själv.
PS Mannen vars memoarer jag talar om har
ingen aning om att jag bloggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar