Här finns en svensk översättning av talet.Och här Sara Danius tal
.... Aleksijevitj berättar något om oss människor, om de människor som vi kanske är eller också hade kunnat bli, vi människor som står på historiens rand. Hon berättar om en känslans historia, förtätad av den ena katastrofen efter den andra, om den lidande människans hela känsloregister, och alldeles särskilt om kärlek, om den förtvivlade kärleken till dem som en gång stod oss nära, om barnen vi förlorade, om makan eller maken, om föräldrarna, om släktingarna, om den sårade kärleken till alla de människor som inte längre finns kvar.
Hon berättar också om en annan sorts kärlek, den förtvivlade kärleken till fosterlandet, en kärlek som vi kanske gärna vill förstå som en gåva från en annan tid, men som kanske inte alls är det, en känsla som mer än något annat säger oss något om fosterlandets krav på oss: fråga inte vad landet kan begära av dig, fråga istället vad du kan göra för ditt land. Och det är där, i den sårade kärleken till fosterlandet, som Aleksijevitj också finner sina samtida bekanta, alla de människor som så länge levde i hoppet om ett annat och bättre land.
Inget av detta förstod dagens höger-extrema ryska opinionsbildare. Så här lät det t ex i Literaturnaja Gazeta:
"Aleksijevitj vann Nobelpriset för sina åsikter som inte har någonting med verkligheten att göra. Priset har utnyttjats i en attack riktad mot Ryssland och Putin. Det är en politisk akt, som inte har någonting gemensamt med litteratur."
Inget av detta förstod dagens höger-extrema ryska opinionsbildare. Så här lät det t ex i Literaturnaja Gazeta:
"Aleksijevitj vann Nobelpriset för sina åsikter som inte har någonting med verkligheten att göra. Priset har utnyttjats i en attack riktad mot Ryssland och Putin. Det är en politisk akt, som inte har någonting gemensamt med litteratur."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar