Då och då tillfrågas jag om vad jag upplevt? Nyfikenheten har ju lett mig till ett 70-tal länder. Eftersom verkligheten där ofta var omöjlig att förutse - jag reste nästan alltid ensam - kom mycket att både genomtränga och leda till ifrågasättande av min egen identitet och till ifrågasättande av åsikter som jag betraktat som självklara.
I början - när jag kom hem - var jag naiv och berättade. Det tog ett tag innan jag lärde mig tolka frågor och blickar jag fick. Syftet var inte alla gånger att få veta något utan snarare att efteråt få prata skit om mig. Vad fan ägnar sig han sig åt sånt där för?
Så jag slutade berätta. Det var vännen A - som varit med om det mesta – som sa:
-”Jag tycker du ska hålla käften med vad du varit med om”, och det rådet har jag följt. När t ex frågor om Ukraina kommer, svarar jag att där är det både billigt och skitigt. För de flesta är likgitiga. Försök att breda ut texten om bakgrund och sammanhang påminner mest om den gamla indiska sagan om fisken som trodde sig kunna förklara för en fågel hur det var att leva i ett hav?
Nej, den tid jag har kvar kommer jag att ägna åt att rädda annat än mig själv ur glömskan. Det har blivit böcker om mina morföräldrar och mina lyckliga barn- och ungdomsår i fjällen. Visst fanns det elände där – sjukdomar, skilsmässor, bråk och alkoholism – men arbetet, det ständigt växlande vädret, jakten och fisket, samer och bybor på besök och så den vidunderliga naturen .... vad mer kunde en grabb begära? Tiden där kom att forma mig för livet. Jag vandrar fortfarande till det som finns kvar av de förfallna stugorna. Jag kommer aldrig att bli färdig med vare sig människorna och minnena. Ta bara brevbäraren. En tolvmilatur längs sjöar, över fjäll och isar. I roddbåt och på skidor. För att dela ut post och pengar. I storm som solsken. Vilken människa.
Häromdagen hittade jag ett foto på en av ungdomens stora hjältar – Pelle. ( Klicka på fotot så förstoras det ). Han var först och främst arbetskarl och nyodlare. Tillsammans med sin Anna skaffade han ett stycke jord som ingen annan ville ha och dikade ut det under oerhörda arbetsinsatser. Pelle var också timmerman, jägare och var den som lärde mig fiska.
Men Pelle var mycket mer än en arbetsmänniska. Han var t ex nudist och roade folk ( ´En Pelle, sa man och skrattade och skakade på huvudet ) när Pelle vackra solskensdagar drog av sig paltorna för att ströva fritt över fjällen med ballen svängande mellan benen. Vilken syn ...
Men Pelle var också poet. Hans dikter publicerades i Östersunds-Posten. Det är ett kärt besvär – jag håller faktiskt på och letar efter dom!
Pelle snidade också. Och målade tavlor. En av dom hänger här på väggen, men sniderierna är borta. Det jag fr a saknar är hans fina modell över fjäll och sjö med mina morföräldrars stugor, båthus och bastu vackert snidade på näset mellan sjöarna.
Det konstverket - för det var det - gjorde han på sin ålders höst. Sen satt han med det i knät på buss och tåg. Han åkte till morfar som fick det som tack för alla år som de tillbringat till fjälls med bygge, jakt och fiske.
Jag minns Pelles modell. Klart. Och det är den - och Pelle - som fått mig till att arbeta på en egen kopia. Över den plats på jorden som för mig betytt mer än alla andra och där stunderna kom att prägla mig för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar