När Gud var kvinna

Den sjuarmade ljusstaken

Vi har haft flera sjuarmade ljusstakar i många år utan att en sekund ha funderat över deras bakgrund och sammanhang. Vi föll för estetiken. Men nu vet vi mer. Vad vi fann? Både vin och vatten. Det tråkiga svaret är förknippat med teologisk exercis och ålägger oss att låta ljusstaken hjälpa oss tänka på Bibelns skapelseberättelse och de sju dagar som Gud behövde. Ljuset i mitten är då söndag.
Andra lika snäva tolkningar menar att ljusstaken får oss att minnas Jesu sju ord på korset eller den katolska kyrkans sju sakrament. Eller judisk talmystik.
Friskare luft släpps in av tanken att den sjuarmade ljusstaken skulle symbolisera den brinnande törnbuske ur vilken Gud uppenbarade sig för Moses i Sinai. Luften blir friskare, väcker minnen, eftersom jag besökt Katarinaklostret i Sinai, lyssnat på lyckliga troende som vandrade upp på berget - för att titta på soluppgången - de förknippade som de gamla egyptierna solen med det gudomliga - men även med mer eller mindre homosexuella klostermunkar - ertappade några som stod och hånglade. Dessa munkar hävdade bombsäkert att de hade just denna Mose buske inne i klostret. De hävdade - i strid mot allt biologiskt kunnande - att busken endast växte inom klostrets murar. Vad kan inte våra däggdjurshjärnor förleda oss att tro?
Riktigt intressant blir det när den sjuarmade ljusstaken sägs symbolisera Månen, Merkurius, Venus - med Solen i mitten - Mars, Jupiter och Saturnus. Här närmar vi oss förhistoriska föreställningsvärldar.
Men det som roade mig mest var taoismens sjuarmade ljusstake. Den visade sig vara en jordisk återspegling av Karlavagnens sju stjärnor. Och enligt taoistiska föreställningar är det just bland dessa stjärnor som den himmelska byråkratin har sitt gudomliga huvudkontor! Bl a för den gudomliga modern som står för hälsa och barnafödande. Och därmed öppnas dörren mot den uråldriga moderskulten.
Allt detta kan för den som vill tas till utgångspunkt för irrande samtal om hur vi med våra däggdjurshjärnor försökt skapa klarhet i tillvaron. Utan att lyckas.
God fortsättning ....

Gratulerar!

Försvarsunderrättelsedomstolen

Regeringen har utsett Per Sjöblom till ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen, som fått blickarna riktade mot sin verksamhet i samband med Uppdrag Gransknings program om FRA. Sjöblom är idag lagman i Förvaltningsrätten i Umeå och har dessförinnan varit generaldirektör i Lotteriinspektionen (!), Regeringskansliet samt dessförinnan haft olika uppdrag i Finansdepartementet. 

När Reinfeldt fick frågan om hur han såg på de fakta som lagts fram i Uppdrag Granskning löd svaret:  

– Sveriges riksdag har fattat en lag som sätter gränser för vad försvarsundersättelse får ägna sig åt och inte ägna sig åt. Det vill jag påpeka, det gjordes efter att försvarsunderrättelseverksamhet hade pågått under stor del av efterkrigstiden. Nu har vi en lagstiftning som sätter ramarna och det finns också utpekat i lagstiftningen särskilda kontrollorgan, ett av dem är försvarsunderrättelsedomstolen där en domare i dag i en morgontidning beskriver en del av de frågor och, menar han, felaktigheter som förekommer i beskrivningen av vad man kan och inte kan göra.

Den artikel han hänvisar till finns här. Runar Viksten, avgående ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen menar att i takt med de så kallade avslöjandena av Snowden sprids flera felaktigheter om svensk signalspaningslagstiftning och dess tillämpning av mediaföreträdare och av företrädare för politiska partier och andra organ. Det finns därför enligt Viksten anledning att avfärda några av de vanligaste felaktigheterna. Både Reinfeldt och Viksten håller upp den juridiska skölden. Något annat var inte att vänta. En intressant bok att läsa - för den som vill veta mer om svensk försvarsunderrättelseverksamhet under kalla kriget - är Mikael Holmströms "Den dolda Alliansen". 

Auktion pågår

– När det gäller affärer i Ryssland och Eurasien finns det stora utmaningar när det gäller att sköta affärer på ett, utifrån vårt perspektiv, korrekt vis. Med detta sagt menar jag inte att det är omöjligt, säger Sasja Beslik, Nordeas chef för ansvarsfulla investeringar. 
Han är säkert uppriktig. Problemet är bara att han i så fall bör lägga till en lång lista över en rad länder. Kina, Japan, Indien för att nämna några asiatiska. Eller Europa? Vi har korruption även här. Ta Italien, Spanien eller Tyskland. De röster jag hört menar att egemtligen har de som via mutor lade under sig dessa asiatiska marknader borde premieras. De har gjort ett nödvändigt skitjobbet, nu kan Telia segla vidare. Den som tror att moral hör hemma i affärssammanhang säger bara halva sanningen.  

Montaigne om konst

”Jag ser bättre än andra att den här boken bara innehåller drömmerier. Mitt omdöme tar sig fram blott trevande: vinglar, vacklar och snavar”. Montaigne porträtterar sig själv. Ett porträtt i renässansmålarnas stil.

”Jag målar mitt porträtt med klarare färger än mina ursprungliga”, skriver Montaigne. ”I kamp mot naturen är konsten svag”. Det låter intressant. Hade Montaigne en konstsyn? Kommenterade han konst under sin italienska resa? Nej, konst och konstnärer i vår mening lyser med sin frånvaro. Inga renässanskonstnärer dyker upp.  Men visst skriver han mycket om begreppet konst. 

Det är begåvade kvinnor ”som ska ge skönhet åt konstbegreppen och ge sminket glans”. .. Det finns också ”läkekonst”, ”statskonst”, ”boktryckarkonst”, ”tortyrkonst”, ”diktkonst”, ”Mohammeds apkonster”, ”levnadskonst”, ”konsten att dö”, ”talekonst”, ”samtalskonst”, ”skeppsbyggnadskonst”, ”mexikanska konsthantverk”, ”trollkonstnärer”, ”tacksamhetens konst”, ”konsten att skilja goda ansikten från enfaldiga, stränga från hårda, elaka från sura, föraktfulla från melankoliska”.

Han undrar också ”vad det var för en konst som perserna behärskade för så länge sedan, då lyxen just höll på att fodas”.

Under sin italienska resa 1580 – 81, skriver han mycket om ”läkarkonsten: ”Den är som en konsert: man hör inte en luta, en spinett och flöjten, man hör en samlad harmoni, den samlade effekten av dem alla”. I Rom möter Montaigne ”folk som undervisar i konsten att tugga och gå fint”. Men han går i gudstjänst i Sixtinska Kapellet i Rom utan att med ett ord nämna Michelangelo. Kommenterar inte heller vad som möter honom i Vatikanens berömda Galleria delle Carte Geografiche. Detta trots hans intresse för Amerika och dess ”ädla vildar”. Han går även blind genom Florens, gör sig själv intressantare än stadens berömda Dopkapell, Kampanil och Palazzio Vecchio. För Montaigne är konst lika med hantverk eller ingenjörsarbeten. Hans italienska dagbok var aldrig avsedd för publikation.

Övervakningssamhället förr och nu

"En del av oss lämnar aldrig sin barn- och ungdom" ...

Minns inte vem som sade det? Men det ligger en hel del i det. I alla fall för mig. Och förresten - hur ska man kunna lämna det liv som levdes i dessa stugor? Och de intryck som djur och natur gjorde? Klicka på bilden så förstoras den.

Berlusconi

Han är nu portad från parlamentet. Med klara siffror. Ytterligare rättegångar väntar. Bl a för sex med minderårig. Så Silvio håller brandtal på torget - "jag ska även utanför parlamentet kämpa för friheten" - och ska nu bilda egna supporterklubbar. Forza Silvio. De första tusen ska vara klara till 8 december då Silvio håller sitt nästa torgmöte. Målet? Att göra Silvio till president.

SVTs Agenda - skrämmande okunnigt

Jimmie Åkesson bubblar ostörd i TV. Inte ett ord om det höger-extrema Europas planer inför nästa års maj-val till Europa-parlamentet. Le Pen i Frankrike och Wilders i Holland vill samordna sina krafter för att rasera EU. Ena alla Europas patrioter. De kallar sig för den tredje kraften. Målet är att få 30% av rösterna.
Får högerextremisterna 25 % av platserna i Europaparlamentet kommer det upphöra att fungera.
Totalt finns 751 platser och extremisternas mål är att få 187. Frågan de går till val på är Europas mörkaste - den om invandring. Vare sig de kommer från andra EU-länder eller ifrån Afrika. Här hemma kombineras invandrarfrågan med vargdebatten. Lägger sig EU i den frågan lär många gå över styr. På den nivån rör vi oss.
Invandrarfrågan har gett ungerska Jobbik 17% av rösterna, grekiska Gyllene Gryning 7%, Alternativ för Tyskland 5%, Österrike har Haiders arvtagare, Polen sitt Lag och Rättviseparti etc.
Vi ska inte heller glömma EUs vänsterextrema partier. Även de vill ut ur EU. Frågan är om dessa extremister kan komma att göra gemensam sak?
Det är mot den bakgrunden man ska se Åkessons roade orerande inför de tunna frågor han fick i Agenda.
Åkesson representerar redan ett ihåligt parti som inte kan fylla sina platser i kommun / landsting. Ett 60-tal stolar står tomma.
I riksdagsvalet räknar SD med att fördubbla sitt röstetal. Vilka ska fylla de eventuella riksdagsstolarna?
Här finns Agenda.

Dårarnas julafton

I juni hade Sverige-Demokraterna 54 tomma stolar runt om i landets kommuner och dessutom 60 politiska vildar. Idag har siffrorna ökat till 59 tomma stolar och 64 politiska vildar. Detta parti överväger omkring 10% av svenska folket att rösta på. En del har hår på bröstet men tomtar på loftet.  

En som inte bleknar

Svetlana Aleksijevitj

»Jag genomsöker livet efter iakttagelser, nyanser, detaljer. Mitt intresse i livet är inte händelsen i sig, inte kriget i sig, inte Tjernobyl i sig, inte självmordet i sig. Det jag är intresserad av är vad som händer med människan, vad tiden gör med henne. Hur beter sig människan, hur reagerar hon. Vad är biologi i henne, vad är tid, vad är människa i människan?« 

Ensam

På slottet bodde två systrar, två svågrar, modern, frun och fruns betjänt, en apotekare, en väskbärare, en vaktmästare, en guvernant, en bagare, en kock, en skräddare, en målare, en vävare, en präst och en vinskötare. Alla med släkt. Därtill ett okänt antal tjänare och kökspersonal. Utanför slottets murar låg vin- och trädgårdar. Innanför murarna fanns stall och folk som skötte hästarna. Liksom smeder. Och folk som jobbade i trädgårdarna.
Bönder från byarna han ägde uppvaktade honom om stort som smått. Köpmän från Bordeaux likaså. Vinet skulle säljas.
Det sägs att då för tiden kunde ingen som tjänade mer än 100 kronor vara utan en betjänt. Montaigne tjänade mer än 2 000 / år. Montaigne var ju jurist, hade suttit parlamentet, varit borgmästare, ridit genom sydeuropa och arbetat som fredsmäklare.
Frågan är om han hade en eller flera betjänter? Fungerade de som sekreterare? Kunde de skriva och läsa latin? Dikterade Montaigne sina essäer? Vi vet att andra renässansförfattare dikterade, t ex Erasmus. För att inte tala om 1800-talsförfattaren Stendahl som dikterade 432 sidor, Klostret i Parma, under loppet av en månad.
Det finns ett 20-tal brev bevarade som är undertecknade av Montaigne. 5 av dom har skrivits av hans sekreterare.
Montaigne säger dessutom att han "skriver som han talar". Det finns också egendomliga fel i hans orginalmanuskript, som tolkats som missuppfattningar av den som skrivit ner dom. Montaigne var en mycket högljudd person, så pass att folk ofta bad honom sänka rösten. Den rätten hade inte betjänter eller sekreterare.
Om han dikterade, vad betydde i så fall närvaron av en annan person? Blev Montaigne mer medveten om vad han ville ha fäst på papper? Mer självmedveten av att ha en "lyssnare"?
Vi vet också att han tog emot folk på besök i sitt torn där han hade sitt bibliotek. Bröderna kom och gick, systrarna likaså, liksom vänner från när och fjärran. Kungen besökte honom bl a två gånger, i december 1584 och oktober 1587.
Antagligen visade Montaigne upp vad han skrivit, för att diskutera.
Vi vet att redan 1575 hade besökare sett hans essäer, dvs 5 år innan de publicerades.
Tornet där han skrev, fungerade det som en litterär salong?
Glöm uppfattningen om Montaigne som en ensam författare, någon som isolerade sig från omvärlden, i sitt elfenbenstorn, i väntan på inspiration.
Det är vår tids romantiska uppfattning om författare och ingenting annat.

Stalingradprotokollen

- Varför läser du en sån jävla bok?
- Därför att jag upplevt krig, inbördeskrig, sett folk skjutas, har evakuerats från strider i stridsvagn, tvingats till bilkörning på minerade vägar, sett folk begå självmord, förhörts av rysk och afghansk säkerhetspolis, besökt Hiroshima, Nagasaki och Pearl Harbour, käkat med sydkoreanska sexslavinnor, känt överlevare från Treblinka och Auschwitz, portugisiska soldater som slogs i Angola, folk som torterats, blivit vän med f d kinesiska rödgardister, semestrat med soldater som krig förvandlat till bögar, rest med flyktingar, varit på frihetskämpars begravningar .... Räcker det som svar?
- Vad ger en sån här bok? 
- Har du hört talas om medkänsla? Eller menar du att eftersom boken ord för ord återger vad folk upplevde på 1940-talet i Stalingrad så saknar den intresse? If you dont like the past - change it?
- Nej, mer frågan vad boken legitimerar? Människor lever ju inte bara av sanning, de kräver ju mening också? 
- För mig är historien en hopplöst trasslig och oordnad processs, där beslut inte alls fattas i enlighet med förnuftiga uppgjorda planer utan i förvirring, dunkel och där okunnighet, tillfälligheter och slump - även dumhet - spelar en större roll än vi tror.

Montaigne, Stolpe och humanismen

De lärda påstår att det var under renässansen som man definierade humanism. OK för att det definierades, men det fanns "humanister" innan dess. Även om de inte kallade sig så. När det nu vid universitet och högskolar konstrueras sammanhang och "utveckling" i marxistisk anda - från intet allt vi vilja bli - så används även Montaigne. En del profilerar sig genom att kalla honom för "renässansens störste filosof".  Andra genom att påstå att hos honom ser vi "jaget" födas etc. 
Sedan någon vecka tillbaka snigelläser jag 12:e kapitlet i Montaignes tredje bok. Om utseende.
..."Nästan alla våra åsikter har vi skaffat oss därför att vi har litat på andras auktoritet. Det är inget fel med det. I en tid så skakig som vår kunde vi inte göra ett sämre val än att lita på oss själva ... Vad tjänar det till att vi försöker härda oss med lärda mödor? Låt oss se mot marken, på de fattiga människor som vi där ser utspridda, med huvudena böjda över sina arbeten utan att känna till vare sig Aristoteles eller Cato, vare sig förebilder eller lärosatser. Dem avlockar naturen dagliga prov på ståndaktighet och tålighet som är renare och starkare än de handlingar som vi studerar så noggrant i skolan ...
Jan Stolpe, som översatt Montaigne, har berättat om sitt översättningsarbete: 
Mitt arbete med Montaigne pågick under åtta år, men inte oavbrutet. Under nästan hela perioden ledde jag också Afghanistankommitténs arbete ... Men det var ändå Montaigne som var mitt dagliga umgänge. Under mina möten med afghanska flyktingar och motståndsmän tänkte jag ofta på de blodiga inbördesstriderna i 1500-talets Frankrike, där sociala intressen formerades i religiösa organisationer. Och omvänt: när jag läste om de franska hugenottkrigen tänkte jag ofta på vad jag sett i Asien .... Montaigne levde på en ö i ett hav av blod och mord; med skicklighet men också tur klarade han livhanken i ett särskilt oroligt hörn av Frankrike. Åtta år med en författare utan att han bleknade. År då arbetet bara blev mer och mer fängslande... 

Medmänniska och ingenting annat

En gång lunchade jag med KG Hammar. Samtalet berörde hans erfarenhet av samtal med döende. Han berättade att han aldrig mött någon som inte ångrat att han / hon inte mer tagit vara på nära och kära. Mot den bakgrunden läser hans inlägg i KTs debatt, Ja Jesus är en tankekonstruktion. 

...Tro inte är försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan här och nu .... För mig är det inget nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion. Det är en del av våra livsvillkor. Vi tolkar det vi erfar hela tiden, och vi konstruerar våra tolkningar av det språk och de bilder vi har tillgång till. Vi återanvänder språk som tidigare använts i andra sammanhang, helt enkel för att göra oss begripliga ...  Vad som faktiskt hände kan vi lämna därhän ... För mig består inte verklighetsförankringen i att jag tvingas göra tolkande texter till historiskt ”tillförlitliga” dokument ...

Löfven, Obama och gräsrötterna

Vi får se vad Löfvens utspel innebär. Att sätta medelklassen och mittpolitiken i centrum. Kommer SAPs vänsterflygel att acceptera det? Ska bli intressent sitta på läktaren och följa röstfisket. Under tiden en snabbkurs i vad USAs konservativa Tea-party-rörelse vill. Dom som nu satsar allt på att fälla både egna företrädare och sätta stopp i världsekonomin.

En sant kristelig gärning

Visst vill vi ha balans mellan tro och vetande. I alla fall på de områden där så är möjligt. Religion faller utanför den ramen.  Men en vetenskaplig attityd består av bådadera. 
Tron att "verklighetens natur", uppbyggnad och skeenden är öppna för insyn och att dess lagar ändå är fattbara för vår tanke. Trots att vi bara är däggdjur utrustade med däggdjurshjärnor, som Charles Darwin sade till sina troende bekanta när de ville tala religion. 
"Det lönar sig lika lite för oss att grubbla på de yttersta frågorna som för en hund att grubbla över Isaac Newton", var Darwins uttömmande svar. 
Vetande då? Ja, det vilar på att "verkligheten" i sin oändliga mångfald / komplexitet är objektiv, dvs existerar fullständigt oberoende av vad / hur vi tror / tänker om den. 
Denna verklighet - vare sig vi talar geologi, fysik, kemi, biologi etc - avgör om våra verklighetsuppfattningar ska ses som sanna eller falska. 
Våra åsikter bestämmer alltså inte vad som är fakta. Tyvärr ....   
Jag har svårt för att tro på vad folk kallar sig. Handlingar talar ett tydligare språk. Som t ex den här buddistens ...

I am Zlatan

Få fotbollsjournalister tål att läsa. Erik Niva i Sverige håller liksom Simon Kuper, en brittisk kollega. Eller Sid Lowe, historikern som nu skrivit Real Madrids och Barcelonas historia. Så har vi boken om Zlatan, översatt till mer än 20 språk, såld i miljontals exemplar. Den hyllas nu i England, har t o m nominerats till ett pris, och den som undrar varför kan läsa Kupers recention. Som finns här.

Påvens naturvetenskapliga tankesmedja

Här detaljer för den vetgirige .... Här akademins egen hemsida ....

Sol-, moderskult och människooffer

George Weigel tillhör katolska kyrkans högerfalang. Kyrkan i sig är upplöst i ett otal sinsemellan stridande falanger och personer. Maktkampen rasar där som överallt annars. Människans förmåga att rätt förstå Guds ord är bristfällig. 
Weigel tillhör de som beundrar och lovsjunger detta konservativa ledarskap, han kallar det för klassisk katolicism. Johannes Paulus II är för honom den kanske viktigaste påven under de senaste 500 åren och hans främste rådgivare, Ratzinger, den rätta personen att förvalta Johannes Paulus djupt konservativa arv. 
Jag är en mycket begränsad person med mycket begränsade kunskaper, inte minst vad gäller teologi. Men även jag har en tro. Fast av en annan sort än kyrkans. Den består i uppfattningen att verklighetens natur - vilket svävande begrepp - dess uppbyggnad och skeenden trots allt är öppen för vår insyn. Och att denna verklighet är något objektivt som existerar fullständigt oberoende av vad vi än tror och tänker om hur den är beskaffad. 
Denna verklighet - vare sig vi talar om geologi, biologi, kemi etc - avgör om våra uppfattningar skall kunna uppfattas som sanna eller falska. Våra åsikter kan aldrig, som i kyrkans fall, bestämma vad som är fakta. 
Därav min hissnande känsla av att lyssna på - läsa om - uppleva samtal med - människor som är troende. Jag både förstår och inte förstår vad de talar om. De verkar inom en mångtusenårig tradition, sol-, moderskultens och människooffrets traditioner, som alla sträcker sig tiotusentals år bakåt i tiden. Numer teologiskt förvaltade, uttryckta och bearbetade av katolska kyrkan. Den mest intressanta falangen inom katolicismen är jesuiterna. De står närmast vår tids vetenskap. 

Polen, Solidaritet och Påven

En sommar bland katoliker fick jag lust att veta mer om kyrkan och dess betydelse. Det främsta exempel är fackföreningsrörelsen Solidaritet och dess betydelse för kommunismens sammanbrott. Det sägs att påven var avgörande? Så jag läser en av flera biografier om Johannes Paulus II, den polske biskop som blev påve, och som sägs ha spelat en avgörande roll. Samtalet i YouTube-klippet är med en av USAs främste politiske journalister som skrivit boken His Holiness. Bernsteins politisering av påven har fått katolska bedömare att rysa. Påven framställs som en politisk mystiker som samarbetar med Reagan och studerar CIAs sattelitkartor. Bernstein är inte lättintervjuad. Han tycker uppenbarligen att intervjuaren fått det mesta om bakfoten.

Auktionen kan börja ...

Nu ska universiteten förvandlas till fabriker. Sån är den moderata tidsandan. Karlstad visar vägen. Läs här.

Jesus och judendomen

Av någon anledning dök frågan upp i skallen hur judendomen ser på Jesus? Det visar sig då att alla Jesus uttalanden i Nya testamentet utgör för judarna redan kända grundprinciper och inte tillägger något väsentligt till Torahn. 
Det fick vi inte lära oss i skolan. 
Inte heller att forskare anser att de äldsta delarna av Nya testamentet och den retoriska strukturen i Jesu lagtolkningar följer Rabbi Ishmaels 13 tolkningsprinciper. 
Vidare att de delar av Nya testamentet där Jesus talar inte skiljer sig från samtida fariséiska skrifter. De anser också att Paulus retorik baseras på grekiska retoriska principer och att Paulus inte var jude och farisée, såsom han utgav sig för att vara. Allt är med andra ord som vanligt. Svindeln pågår .... 

Historien om Elfenbenstornet

Så här ser det ut. Det berömda "elfenbenstorn" dit Montaigne drog sig tillbaks för att skriva. Ordet hittades på av skönandar av olika slag, nog så påfrestande att läsa eftersom de ofta lever i det blå, utan kontakt med den skitiga verklighet i vilken Montaigne levde och verkade.
Ta t ex hans vingårdar. Han var feodalherre och ägde flera byar vars bönder årligen producerade tiotusentals liter vin.
När Montaigne började skriva sina essäer, 1572 till 1574, slog frosten till tre år i följd. Produktionen slogs ut med de ekonomiska trassligheter som det förde med sig.
Nu var inte Montaigne någon fattiglapp, han levde på stor fot, men hade problem med att dra försorg om de bondfamiljer som drabbats. De var många.
De år då druvorna skördades och vin producerats, dealade Montaigne med Bordeauxs köpmän om priser och kundleveranser.
Under större delen av Montaignes levnad rasade inbördeskrig i hans närhet. Han överfölls och togs till fånga men frigavs. Och så arbetade han som fredsmäklare mellan alla de extrema protestantiska och katolska grupperingar med allt som det förde med sig. Han hatade deras blodtörst.
På 1580-talet drog pesten fram i det område där han levde och Montaigne med familj tvingades göra som de flesta. Fly några månader. Lämna allt vind för våg.
Han flydde på riktigt då han 1580 - utled på krig, vardagligheter, rädd för att snart dö i ett njurstensanfall - och red iväg genom Europa för att se sitt Utopia, Italien. Dåtidens vetenskapliga och kulturella stormakt. Det brukar sägas att Italiens stora vetenskapliga bidrag under renässansen, förutom Galileo, bestod i kartläggningen av människans anatomi, så bestod Montaignes bidrag i ett första utkast till människans psykiska anatomi.
Men visst har han svarta hål. Skriver ingenting om Michelangelo trots att han i Rom besökte Sixtinska Kapellet. I Rom förhördes Montaigne av Inkvisititionen. Ingenting heller om musikens makt.
Mot den här bakgrunden är det förvånande att - som skönandarna påstår - Montaigne skulle ha dragit sig tillbaka från omvärlden och isolerat sig i sitt "elfenbenstorn". Visst satt han där och läste och skrev, men inte bara det. Han var ju först och främst stor arbetsgivare.
Det är några år sedan jag besökte Montaignes torn i Frankrike. Började i hans sovrum, tittade in i hans kapell, gick uppför spiraltrappan förbi skithuset med hål i golvet, till hans arbetsrum. Utsikten från tornets tre fönster var vacker.
Det skönandarna inte ägnat en tanke, var att Montaigne genom fönstren kunde övervaka, hålla koll på sina bönder, smeder, tjänare och tjänarinnor.
Ett fönster vette åt det som då var den stora trädgården. Ett annat vette mot vingården och ett tredje mot slottsplanen där alla möjliga sysslor och arbeten utfördes.
Montaigne kollade att arbetet flöt. Han hade ju mer än hundra anställda och red runt mellan byarna för att övervaka arbetet. Montaignes egendom och hans byar låg utspridda på 400 hektar.
Vem som skötte alltihop medan Montaigne var i Italien? Hans fru.  

Tro och vetande

Jag är - tyvärr - inte religiös. Det hade säkert hjälpt när man tappat fotfäste. Men religion - i alla fall den organiserade och ritualiserade teologin - väcker olust och obehag. En intellektuell kollaps. Det finns ju en objektiv verklighet att hålla sig till. Inget talar för jungfrufödsel, återuppståndelse etc. Ingenting.
Sedan 1989 läser jag mer eller mindre regelbundet en som heter Montaigne. Han kallas för renässansens störste filosof. Han levde knappast isolerad från omvärlden, instängd i ett elfenbenstorn, vände inte världen ryggen. Tvärtom. Han var krigare, fredsmäklare, godsherre och borgmästare. Djupt indragen i alla sammanhang. Därav hans klarsyn.
Montaignes Essäer har slutits till bröstet av många, inte minst 1700-talets upplysningsfilosofer. Montaigne betraktades av dom som en framstegets och förnuftets talesman. Vilket han är. Katolska kyrkan bannlyste hans böcker några hundra år. Karln var för frispråkig, drog sig inte för att ge sig på hög som låg, troende som icke-troende, skriva om allt som föll honom in.
1580 gav sig Montaigne av till häst till Italien. Han har ärvt njursten av far sin och var övertygad om att han inom kort skulle avlida i samma plågsamma njurstensanfall som hans far gjort.
Montaigne sökte bot vid dåtidens kurorter i Frankrike, Tyskland, Schweitz och Italien. Inget hjälpte. Han är lika sjuk när franske kungen kallar hem honom till ett borgmästarskap i Bordeaux
Innan sin italienska resa är Montaigne besatt av militära frågor och problem. Allt mot bakgrund av det blodiga inbördeskriget.
Efter hemkomsten från Italien kommer allt mer humanistiska och filosofiska perspektiv in i hans Essäer. Han ändrar inte texten i den utgåva som utgavs före Italien-resanbilden, utan lägger till. Texten sväller och sväller. Korta stycken blir längre och längre. Allt fler erfarenheter och tankar ska genomlysas.
Vad har nu detta med religion att göra? Jo, denne förnuftets talesman, bannlyst av katolska kyrkan, fredsmäklare under det närmast syrianskt blodiga, religiösa inbördeskrig som hela hans liv rasade i Frankrike - denne Montaigne var en djupt religiös människa.
Varje kväll bad han sin kvällsbön, han trodde på mirakel och vallfärdade till heliga platser, satte upp sin egen och familjens vapensköld etc.
Inget av detta framkommer i Montaignes berömda Essäer. Montaigne i helfigur möter vi först i hans italienska dagbok. Den var aldrig avsedd att publiceras och hittades på vinden i slottet Montaigne flera hundra år efter hans död.

Ordning och reda

Kampen om själarna

I dagens Expressen finns en bra artikel om Moderaternas valstrategi. Här. Läs och begrunda.

Dörrsjöarna - Oviksfjällens fiskrikaste

1891 gav dåvarande lappfogden Adolf Suwe fiskearrendet till Ovikens dåvarande kommunordförande som innehade det till 1921, då det av lappfogden Abraham Staff överläts till riksdagsman Wiklund i Oviken. 1928 utnämndes Waldemar Gardham från Oviken till vice lappfogde i Jämtland och 1930 till lappfogde.
Under åren 1891 - 1933 hade både Ovikens ordförande och riksdagsmannen Wiklund inte bara själva fiskat i sjöarna, utan även låtit Ovikens bönder göra samma sak. Det fanns en jordkula vid Bodfjällets fot där de bodde. Den finns utmärkt på 1915 års karta över området.
Konstnären Johan Tirén besökte 1906 - och fotograferade - några av dessa fiskare. Några år senare söktre sig även hembygsforksaren och museimannen Eric Festin till Dörrsjöarna. Även han nämner fiskarbönder.
När Wiklund 1933 ville förlänga sitt arrende avslogs hans begäran av Gardham med hänvisning till att Wiklund inte följt arrendevillkoren. De stipulerade att fiskerätt enbart gällde arrendatorn och hans anhöriga och ingen annan.
Det sägs om Gardham att han var mer formell än sina föregångare. Gardham kom från mycket fattiga förhållanden, hade utackorderats som ung innan hans läshuvud upptäcktes och han gavs möjlighet studera.
Gardham beslöt att ge arrendet till dåvarande provinsialläkaren i Jämtland, Elof Edlund, som var en av flera sökande. Nu omfattade arrendet både jakt- och fiskerätt. Edlund hade redan arrende på den lilla jaktstuga som fanns vid Valskaftets fäbodar.  Han lät 1936 uppföra stugor och båthus vid Dörrsjöarna och innehade dem till 1966 då de överläts till Bengt Nygren, "Blomsterkungen". Jaktarrendet försvann då, endast fiske från land tilläts.
Förra året, i augusti 2012, överläts stugorna till Tossåsens sameby. Idag finns också flera stugor vid både Bod- och Holmsjön. Alla tillhör samerna.

Angela Merkel

Kampen om själarna

Den svenska inflationen har sedan 1997 legat på i genomsnitt 1,4 procent, vilket är 0,6 procentenheter lägre än målet. Riksbanken har lyft fram det svenska finansiella systemets sårbara punkter. 

1) hushållens höga bruttoskuld på i genomsnitt 177 procent av disponibel inkomst 
2 ) en boprisbubbla. De reala priserna har fördubblats sedan år 2000.

Kritiker påpekar att mot det ska ställas hushållens reala och finansiella tillgångar, vilka i genomsnitt motsvarar 510 procent av disponibel inkomst. Det är hushåll med högst inkomster som har den största delen av skulderna, men också av tillgångarna. Den höga andelen bolån kan förklaras av att de med avdragsrätten är mycket förmånliga. 

 Inför valet 2010 valde socialdemokraterna att både kritisera och acceptera jobbskatteavdraget. Medborgarna har uppenbarligen sedan dess blivit alltmer missnöjda med hur välfärden fungerar. Skolan, sjukvården och äldreomsorgen har alla fått sjunkande siffror i de så kallade SOM-undersökningarna de senaste åren. Samtidigt har trycket på skattesänkningar sjunkit rejält.

Socialdemokraterna påstår att regeringen har finansierat sina skattesänkningar med att skära i välfärden. Alliansen försäkrar att resurserna till vård, skola och omsorg tvärtom har ökat, med så mycket som 115 miljarder – eller 25 procent – sedan maktskiftet 2006.  Statistiken visar att den offentliga sektorn har krympt i förhållande till den övriga ekonomin sedan regeringsskiftet 2006. Men det har skett i långsammare takt än när socialdemokraterna satt vid makten. Och orsaken till den krympande offentliga sektorn är inte att resurserna till vård, skola och omsorg har minskat, utan beror främst på besparingar i en utgiftspost som är betydligt större än all sjukvård och utbildning tillsammans – det sociala skyddet för arbetslösa, sjuka och pensionärer.

När det gäller utbildning har resurserna ökat med 35 miljarder kronor mellan 2006 och 2011, vilket i förhållande till BNP innebär en svag minskning från 6,9 procent till 6,8 procent. Utgifterna för hälso- och sjukvården har under samma period stigit med 51 miljarder kronor, vilket motsvarar en mindre ökning från 12,6 procent av BNP till 13,7 procent. Resurserna till vård, skola och omsorg har alltså inte minskat som socialdemokraterna påstår. Men de har heller inte ökat så som borgerliga politiker framhäver. Resurserna är i stort sett desamma nu som när alliansen tillträdde.

Även om socialdemokraterna säger att de inte stödjer ett femte jobbskatteavdrag, finns nämligen ingen majoritet i riksdagen för att stoppa förslaget eftersom sverigedemokraterna stödjer regeringens linje. Däremot är sverigedemokraterna emot en höjning av brytpunkten. De vill, precis som resten av oppositionen, att dagens gräns vid 36 000 i månaden ska ligga kvar, medan moderaterna vill höja gränsen till nästan 37 500 kronor. En reform som antingen kostar eller besparar staten tre miljarder.

De hittills fyra jobbskatteavdrag som Fredrik Reinfeldt lyckats få igenom under sin tid i Rosenbad shar ammanlagt kostat staten drygt 300 miljarder, enligt SCB. Konflikten har alltså i stället kommit att handla om – i sammanhanget – småpengar. 

När rut- och rotavdragen infördes 2007 respektive 2008 väckte de en stor debatt. Socialdemokraterna protesterade med argument som att avdraget gynnade högavlönade och var ett dåligt sätt att använda skattepengar. Inför valet 2010 deklarerade de rödgröna att de skulle avskaffa avdraget ifall man vann valet. Men efter valförlusten och åratal av motstånd till reformen bytte man ståndpunkt. Det som hade hänt var att fler och fler utnyttjade avdragen och det var inte bara höginkomsttagare som vant sig vid att få hjälp att städa hemma för en överkomlig peng. Socialdemokraterna slog därmed fast att både rut och rot skulle finnas kvar men med ändrade regler så att avdraget blev mindre gynnsamt för höginkomsttagarna. Man filade helt enkelt lite i kanterna på reformen så att den passade in i deras egen linje.

Lampedusa, Karl Oskar och Kristina

( Klicka på bilden så förstoras den ). Båten ligger på 47 meter. Dykare arbetar fortfarande med att ta upp drunknade. De 155 som överlevde och plockades upp ur havet av bl a Lampedusas fiskare berättar att betalt 1 000 euro / person för att komma till Italien. 500 passagerare gör 500 000 euro. Andra säger att biljetten kostade mer. Den som illegalt tar sig in i Italien bötfälls. Det kostar 5 000 euro. De flygs i regel tillbaka till Libyen. Oavsett ursprung. Egypten, Syrien, Eritrea eller Somalia.
I Libyen råder fast taxa  för de som har råd köpa sig fria från förvaringsläger. 700 dollar från det läger som heter Misrata, 1 000 dollar från det som heter Kufra. Ruljansen sköts numer av beväpnad milis. Sedan Khadaffi sköts råder ingen skillnad mellan soldater, milis, polis och smugglare. Rasismen är utbredd i Libyen. Den riktas både mot kristna och folk från andra länder.
Under 2012 ansökte 330 000 personer om asyl i EU. 72% togs emot i Tyskland, Frankrike, England, Sverige och Belgien. Italien tog emot 16 000. Högern skyller nu den inträffade katastrofen på Italiens kvinnliga, afrikanska migrationsminister. Hon sägs locka afrikaner till Italien. Det drar röster. Från de folkhemske. Finns gott om såna när landets ekonomi krisar och skapar både social och moralisk kris.

Om onyttigt och lovvärt

I brist på annat kallar vi det "människans natur". Både vårt offentliga och privata beteende, är fullt av ofullkomligheter. Men det finns ingenting som är onyttigt i naturen, ingenting har kommit in där utan att ha sin plats. Det sägs att vårt vara är grundmurat av egenskaper som kärlek, äregirighet, svartsjuka, avund, hämndlystnad, vidskepelse och desperation för att nämna några drag. De intar alla i oss en så naturlig plats att vi känner igen oss hos djuren – där inte minst grymheten. Inget naturprogram utan det. När det stormar på havet och dess vågor piskas av vind är det skönt att själv stå på land och se hur andra kämpar därute. Tog man ifrån människan fröna till dessa egenskaper skulle våra grundläggande livsbetingelser antagligen rubbas. Vi återfinner dom alla i staten med dess nödvändiga plikter. De sömmar ihop vårt samhälle på samma sätt som gifter kan bidra till att bevara hälsa. Är det därför som vi måste låta de starkaste, mest orädda medborgarna spela upp sina roller på politikens scen? Av och till tvingas de både offra ära och samvete för landets välgång? För det allmännas väl krävs ju både att man ljuger, förråder och i vissa länder
mördar.

Auktion pågår

Politik är en skitig verksamhet. Inte minst den italienska. Ett dår- och horhus säger italienarna själva medan de fortsätter att rösta fram Berlusconi. Landets ekonomiska kris är på väg mot en social och slutligen till en moralisk kris. Inte undra på att landets politiker de senaste dagarna klätt sig i humanitär täckmantel - helst talar om flyktingtragedin i Medelhavet då hundratals drunknade. De döda ska nu ges italiensk statsbegravning (?), medan de som lyckats ta sig i land och sitter i läger i regel returneras till sina länder där de mjölkas av polis och rättsväsende. Så medan politikerna regisserar begravningen - som sänds i TV - pågår flyktingtrafiken över havet med oförminskad styrka. Kriminella gäng tar 50 000 / person för båtresan, släkten samlar pengar i tron att den som ger sig av ska få jobb och försörja släkten. Skickliga skeppare kommer från Egypten. Väl i Italien så kan naturligtvis en flykting muta sig ut ur lägren. De har sin egen ekonomi. Cigaretter som delas ut av italienska staten samlas och säljs. Även annat mindre lämpligt förekommer. Skitigt var man än vänder sig.

Radikal traditionalist öppnar fältsjukhus för kvaddade själar

Det finns biografier om nye påven. Han kallas för radikal traditionalist. Media fastnar på radikal. Han inser att kyrkan sitter i utförsbacken, i alla fall i Italien. Bara kring 20% av landets befolkning kallar sig praktiserande katoliker. Det är ungdomen han vill nå. Utan den ingen framtid för kyrkan. Och de som går omkring med sår i själen och behöver botas. Det radikala består i att låta Vatikanbanken, involverad i flera skandaler, för första gången offentligt redovisa göranden och låtanden i årsredovisning. Ett annat grepp är att han ringer upp folk som skriver brev till honom. Stor uppmärksamhet ges den kvinna som haft ett förhållande med en gift man, blivit gravid och getts på båten. Hon var rädd att hennes barn inte skulle döpas, men påven lugnade henne och sade att det skulle han se till att det blev gjort. Vad han är för sorts katolik? Jesuit. Om han bär tagelskjorta under skruden eller specialdesignad med järnspetsar som hela tiden plågar honom vet vi ännu inte. Sån bars av påvarna före honom. Hur ska man förstå att dessa Guds verktyg på jorden, heligare än alla andra, vet allt trots att de varken har fru, familj och barn? Ändå vet allt om kätlek?

Nye påven och framtidens teologi

Sedan han tillträdde har han stakat ut vägen mot vad han kallar "framtidens teologi". Vad det nu kan vara. En nytolkning, men av vilket slag? Brännmärkt Mammon, den globala likgiltigheten inför svält och fattigdom, massarbetslösheten bland ungdom, sagt sig inte vara rätt person att sätta sig till doms över vare sig homo- och bisexuella. Sagt sig acceptera skilsmässor. Sagt att att försöka omvända folk är rent nonsens - det gäller att lyssna på vad de har att säga etc. Han är med andra ord en ganska klassisk påve. Ber flera timmar om dagen. En del säger uppåt sex timmar. Omger sig med rådgivare, men fattar alla beslut på egen hand vad de än må tycka. Känner sig inte bekväm med demokratiska procedurer. Det finns en uppmärksammad intervju med påven utförd av en 89-årig ateistisk chefredaktör. Jo, dom tillåter sånt utomlands. Här hemma undrar folk varför man fortsätter jobba dagen efter det man pensionerats. Här finns intervjun. Läs och begrunda.

Tro och vetande

Efter att i tre månader levt bland övervägande troende väcks en och annan fundering. Den vetenskapliga attityden kan sägas bestå av både tro och vetande. Tron består i uppfattningen att "verklighetens natur", dess  uppbyggnad och alla skeenden trots allt är öppna för människans insyn och att verklighetens alla lagar ändå är fattbara för vår tanke. Trots att vi är däggdjur. Utrustade med däggdjurshjärnor. Vetandet vilar på det faktum att verkligheten i dess oändliga mångfald och komplexitet ändå är något objektivt, existerar som den är fullständigt oberoende av vad och hur vi tror och och tänker om att den är beskaffad. Det är alltså denna verklighet - vare sig vi talar om geologi, fysik, kemi, biologi etc - som avgör om våra åsikter och uppfattningar ska uppfattas som de är sanna eller falska. Våra åsikter bestämmer alltså inte vad som är fakta. En del tycks tro det. I denna skymningsvärld har jag levt och det har trots allt gett en del. Fört det första att det inte finns några samhällen utan religion. Och t ex insikten att korset, den urkristna symbolen, inte bara är uråldrig och förekommer i gamla kinesiska och indiska civilisationer, bland sumerer och babylonier utan också att korset där varit en symbol för människans försök att orientera sig i den värld hon satts att leva. Och så ska man naturligtvis se på religion. Som ett sätt bland många att orientera sig. Korsets armar pekar i alla väderstreck, upp som ner, mot himmel som helvete. Alltså ett försök att orientera sig så gott det går. Förhoppningsvis även med vetande. Det är den andra lärdomen. Teknikens och vetenskapens triumfer har varit svåra och är svåra för människan att förvärva.

SD fortfarande i fritt fall

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroth, mannen med järnröret, författare till ett otal av SDs mest uppmärksammade riksdagsmotioner ( ÖB vara etniskt svensk med tanke på kommande krig, lag på att alla offentligt anställda ska ange var illegala invandrare håller sig gömda, interneringsläger för invandrare etc ), har nu ertappats med att vara drivande på hatsajten Avpixlat. Hans mejl som Aftonbladet tagit fram sträcker sig från januari i år fram till idag. 
Uppenbarligen har AB skickliga hackers på redaktionen. Eller rör det sig bara om ännu en vendetta inom SD när alla dess sjumila-egon återigen gör upp med varandra? Dvs förser AB med mejlen för att skjuta Åkesson i sank? 
Sak samma. Det centrala är att partiledare Åkesson alltid hållt denne Ekeroth om ryggen. Frågan är helt enkelt om Ekeroth kunnat agera som han gjort och gör utan Åkessons kännedom? Knappast troligt. Och bortsett från det. Återigen. Väljarna. Hur tänker de som funderat på eller tänker rösta på SD? Seriöst? Skulle gärna vilja veta det. Vad vet man om partiet? 
Och hur var det nu Åkesson uttryckte sig för en tid sedan, då han sade det skulle råda nolltolerans mot rasism inom SD: ..."I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med personligt behov av politiska eller privata utsvävningar" ... Intressant yttrande. Vilken överspänd, romantisk, nationalistisk idealism döljer sig inte bakom de orden. Åkesson vill fort fram och upp. Och till den ändan utsåg han Ekeroth till SDs rättspolitiske talesman. 
Eftersom SD uppenbarligen, enligt sin partiledare, drar till sig denna kategori blir frågan än tydligare: vilka funderar på eller tänker rösta på SD? 

Skilsmässa IMF, EU och ECB

Det råder ingen tvekan om att IMFs dagar är räknade, enligt ett dussintal källor som anonymt yttrat sig om det samarbete som rått mellan Europakommissionen, Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB). Tillsammans har de ansvarat för finasiella räddningsoperationer av de länder som drabbats av eurokrisen.

"Död åt trojkan", sade en högt uppsatt EU-tjänsteman i Bryssel efter att närmare ha granskat den situation som Grekland och Cypern försatts i som följd av en extrem åtstramningspolitik. Båda länderna, tillsammans med Portugal och Irland, är på väg mot depression. IMF vill dra sig ur samarbetet och Europakommissionen räknar dagarna till skilsmässan är ett faktum.

"EUs institutioner kan ta fullt ansvar för räddningsaktionerna," säger Europakommissionens ordförande José Manuel Barroso.

Sverker Sörlin om humanisternas samhällsroll

Hur är det samhälle beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap? Har människan slutat lyssna till sin egen röst eller har humaniora upphört att skapa angelägen kunskap? Debatten om humaniora har länge varit låst i två positioner. På den ena sidan av en allt djupare klyfta står bildningens och den akademiska frihetens försvarare. De hävdar, från höger lika mycket som från vänster, att humaniora är i kris. Det mesta var, enligt denna uppfattning bättre förr, studenterna, forskningen, anslagen och humanioras sociala status.

Den andra positionen anser tvärtom att humaniora saknar eget värde. Perspektivet är instrumentellt och ser all kunskap, också den humanistiska, som en kortsiktig tillväxtfaktor. När forskning och utbildning ska ges en prislapp i kronor och ören väger därför de humanistiska områdena lätt. Det är en position med stark vind i seglen från vår tids kunskapsideal. 

Båda dessa positioner bygger på en begränsad syn på vad humanistisk kunskapsbildning är och kan vara i ett större samhällsperspektiv. Humanistisk kunskap spelar redan en betydligt större roll än vad som sägs och erkänns. Ändå förblir den oftast oartikulerad inom en rad näringar och sektorer i samhället, det gäller till exempel frågor om skola och migration, miljö och turism, sjukvård och jämställdhetsarbete.

I en tid av djupgående omprövningar på ekonomins, miljöns och den globala politikens område uppstår dessutom ett större behov än någonsin av ett kunskapsbegrepp som är gränsöverskridande och integrativt, öppet och förutsättningslöst prövande. Spännande forskningsområden inom humaniora som går djupt in i miljö, medicin, ekonomi och digitala medier växer nu fram. Det påverkar hela vår kunskapskultur och därmed framtidens humaniora.

Den sista intervjun

Varje lördagskväll samlas miljontals kineser framför sina tv-apparater för att titta "Intervjuer före avrättningen", en extraordinär talkshow som intervjuer fångar som sitter i dödscell och väntar på sin avrättning. Programledaren Ding Yu pratar med dem som dömts till döden. BBC kombinerar klipp från tv-serien, med aldrig tidigare sedda bilder från Kinas dödsceller, intervjuer med en domare som öppet ifrågasätter dödsstraff.

BBCs dokumentär om Syrien

Frivilliga - förr som nu

Listan kan göras lång. Det har och rör sig om en viss sorts personer. Vare sig vi talar om de som går ut som frivilliga eller som soldater. Om vi håller oss till vår tid. Frivilliga sökte sig till spanska inbördeskriget. Till tyska eller ryska arméer under andra världskriget. Till USAs krig i Vietnam eller som frivilliga till Kinas invasion av Vietnam. En del sökte sig till Främlingslegionen. Under 1990-talets krig på Balkan tog sig de som  ville delta från Sverige i buss, bil eller tåg ner till Balkan för att delta i striderna. Mötte några en gång på ett tåg i Österrike. Till Afghanistan sökte sig några. Där deltog även journalister i strider. Den jag tänker på hade militär bakgrund. Problemet för de flesta som deltagit i strid är att återvända hem. Vare sig de är sårade eller inte. Det gäller även soldater och officerare. I USA gjordes för några år sedan en uppföljning av följderna för för de två miljoner amerikaner som deltagit i krigen i Afghanistan och Irak. Resultatet var förfärande. Många blev kriminella eller värre. Självmordsfrekvensen var mycket hög.

Iran skickar 4 000 revolutionsgardister till Syrien

The Independent on Sunday has learned that a military decision has been taken in Iran – even before last week’s presidential election – to send a first contingent of 4,000 Iranian Revolutionary Guards to Syria to support President Bashar al-Assad’s forces against the largely Sunni rebellion that has cost almost 100,000 lives in just over two years.  Iran is now fully committed to preserving Assad’s regime, according to pro-Iranian sources which have been deeply involved in the Islamic Republic’s security, even to the extent of proposing to open up a new ‘Syrian’ front on the Golan Heights against Israel.

Up to 3,000 American ‘advisers’ are now believed to be in Jordan, and the creation of a southern Syria ‘no-fly zone’ – opposed by Syrian-controlled anti-aircraft batteries – will turn a crisis into a ‘hot’ war.  So much for America’s ‘friends’. The very Sunni-Wahabi Islamists who killed thousands of Americans on 11th September, 2011 – who are America’s greatest enemies as well as Russia’s – are going to be proxy allies of the Obama administration. 

This terrible irony can only be exacerbated by Russian President Vladimir Putin’s adament refusal to tolerate any form of Sunni extremism.  For the Russians, of course, the ‘Middle East’ is not in the ‘east’ at all, but to the south of Moscow;  and statistics are all-important. The Chechen capital of Grozny is scarcely 500 miles from the Syrian frontier.  Fifteen per cent of Russians are Muslim.  Six of the Soviet Union’s communist republics had a Muslim majority, 90 per cent of whom were Sunni.  And Sunnis around the world make up perhaps 85 per cent of all Muslims.  For a Russia intent on repositioning itself across a land mass that includes most of the former Soviet Union, Sunni Islamists of the kind now fighting the Assad regime are its principal antagonists. Iranian sources say they liaise constantly with Moscow.

Only once over the past two years has Israel fully condemned atrocities committed by the Assad regime, and while it has given medical help to wounded rebels on the Israeli-Syrian border, it fears an Islamist caliphate in Damascus far more than a continuation of Assad’s rule.  One former Israel intelligence commander recently described Assad as “Israel’s man in Damascus”.  Only days before President Mubarak was overthrown, both Netanyahu and King Abdullah of Saudi Arabia called Washington to ask Obama to save the Egyptian dictator. 

Bakom uppgiften står The Independents Robert Fisk. Här finns hela artikeln. 

Om pacifism

Det är relativt sent som oviljan mot krig tar sig uttryck. I Europa kanske först efter Napoleonkrigen. Både före och efter första världskriget väckte socialistiska partier förhoppningar om fred. "Aldrig mera krig". Men de kom på skam. Krig är och förblir den stora traditionen. Det hörde och hör till god ton att vara heorisk. De som till äventyrs gjorde eller gör sig till tolkar för en motsatt uppfattning, talade och talar i allmänhet med dämpade och försiktiga röster. Som om de misstrodde sig själva. Men visst finns tidiga undantag. Inte minst Francois de Voltaire, den franske upplysningsfilosofen som drevs av en okuvlig och klarvaken rättskänsla. Han skrev bl a en lysande text, "Om kriget", ur vilken nedanstående citat är hämtat:

... "Det är naturligtvis en skön konst att ödelägga hela landsändar, ruinera bostäder och låta 40 000 av 100 000 omkomma. Så länge några få mäns godtycke leder till det undersåtliga mördandet av tusentals av våra bröder och systrar, så länge är den del av mänskligheten som vigt sig åt heorismen det avskyvärdaste naturen kan uppvisa. Vad innebär och vad angår mig humanitet, välgörenhet, blygsamhet, återhållsamhet, mildhet, visdom, fromhet så länge ett kvarts kilo bly, avlossat från stort avstånd, kan massakrera min kropp till döds? Och jag dör vid 20 års ålder under outsägliga smärtor mitt bland tusentals andra döende? Och det sista jag ser är min födelsestad förstörd av järn och lågor? Och det sista mina öron hör är skriken från kvinnor och barn som dör under ruinerna? Och allt detta för att skaffa en inbillad rätt åt någon som ingen av oss sett eller känner?

( Ur "Dictionnaire philosophiques" 1764 )

2010 undertecknades ett kontrakt mellan Syrien och Ryssland om ett köp av fyra S-300 batterier med 144 missiler för $900.000.000. De första leveranserna beräknas starta sommaren 2013. Syriens regim hoppas att dessa vapnen ska ändra "dynamiken" i Mellanöstern, hjälpa Assadregimen förhindra det slags militära kampanjer som västerländska regeringar organiserat för att hjälpa rebeller att besegra Moammar Gadhafi i Libyen. Vad krig gör med folk? En vink ges i den tyska serien "Krigets unga hjältar".

Vem är ledare för Syriens Fria Armé

Det är till denne man som USA, Frankrike och England ställer sitt hopp. - "Han är utmärkt, väl respekterad och omtyckt, har ett rent förflutet", säger Emad ad-Din al-Rashid, oppositionsledare i Istanbul. "Problemet är bara att det militära råd som general Idris leder, inte är representativt för de som slåss". Det råder ingen brist på lokala, självutnämnda befälhavare, som menar att Idris och hans allierade dels identifieras med Assad regeringen, dels att Idris har för lite erfarenhet från slagfält. "Han är en professor, inte en soldat," säger Abu Abdelrahman al-Suri, befälhavare för Ahrar al-Sham, en av Syriens alla jihadiströrelser.

General Idris och hans officerare borstar av sig sådan kritik, hänvisar till år av militär utbildning och påpeka att deras avhopp utsatt dem för stora personliga risker. Som många syriska officerare, anslöt sig General Idris till militären som ung för att undkomma ett liv i fattigdom. Han var en av nio bondbarn i byn al-Mubarakiyah, söder om Homs. Han anslöt sig 1977, spenderade sex år i Östtyskland, där 1990 tog sin doktorsexamen inom trådlös kommunikation. Han gifte sig, fick fem barn, planerade att dra sig tillbaka till sin by. Tillbringade sedan åratal vid Syriens militär akademi, innan i år hoppade av.

Hur han får sina vapen? Genom ett system där okända givare betalar in pengar till vapenhandlare. Idris får sina leveranser, då vapenförsäljarnas bankkonton är fulla. Kalashnikovs, granatgevär och mörsare. Många av hans underlydande var civila innan upproret startade. De försummar ofta att utföra sina order och vägrar ofta att samordna attacker. "De vill ha allt. Från att bli stabschefer till att få vapen, ammunition och pengar. Men frågar du vad de gör med sin ammunition och sina vapen, hur de spenderar sina pengar, ja då gillar de  inte frågorna. Men vi kan inte arbeta på det sättet", säger general Idris.

Det stora kriget mot Iran

Klicka på bilden så förstoras den. Den visar vapenleveranser från Saudi / Persiska Viken till Ankara och från forna östeuropa. Här finns orginalet. Nu återstår bara att få veta vad Israel anser vara "den gräns" som inte får passeras. USA / England och Frankrike drog den vid sarin. Av Syriens 800 milisförband ska nu några utvalda beväpnas. Vilka vet ingen. Inte heller hur vapenleveranserna ska kontrolleras. Okontrollerad beväpning / införsel av vapen sker redan.  Från arabstater längs Persiska Viken. De stödjer olika sins-emellan-stridande sunnitiska fraktioner. Det är ett religionskrig vi ser. Mellan sunnis, shias och alaviter. Vi har sett det förut. Vi såg det i Afghanistan såväl som Irak. Där hamnade västerländska vapen sällan dit de adresserats, utan såldes vidare till högstbjudande. Oavsett politisk, religiös och etnisk tillhörighet. Samma sak i Tjetjenien. Ryska officerare sålde allt som gick att sälja. Vapen, ammunition, ja t o m tanks till sina motståndare för att berika sig själva.
Här Vita Husets pressmeddelande om sarinet. USAs flygvapen har redan plan baserade i Jordanien och det är tydligen de som ska övervaka en no-fly-zone i Syrien. Dit ryssarna ska leverera diverse potenta vapen.

KG Hammar och Biblen

För några år sedan läste vad tidigare ärkebiskopen och mystikern K G Hammar skrivit. Blev ganska imponerad, inte minst av hans civilkurage. Han svor ju i kyrkan. Sade att berättelser som den om Jesus som gick på vattnet eller den om att Jesus föddes av en jungfru eller den om att Jesus utspisade tusentals män med några fiskar - det vara historier som skulle läsas symboliskt och ingenting annat. Tolkas allegoriskt. 

Inte undra på att frieligiösa, bokstavstroende och vanekristna gick i taket. Riktigt underhållande för en icketroende att ta del av den knallförvirrade debatt som följde. Idag vet jag bättre. Det Hammar gjorde var bara att ansluta sig till en klassisk kristen argumentation. Det upptäcker jag under inläsning på Italiens historia, korstågen, renässansen och Dante. 

Ända sedan början av vår tideräkning har Biblen lästs allegoriskt. Det finns - minst - fyra läsarter. Den första rent bokstavlig. Den andra tolkande, allegorisk. Den tredje moralisk. Den fjärde är den mest komplexa eftersom den hanterar de tre föregående i medvetande om den egna döden, alltings förgängelse. Vad man kommer fram till där hamnar i de inre, hemliga rummen. Detta är alltså Hammars mystik. En läsart sedan 300-talet efter Kristus. 

Läsarten inbjuder till tolkningar och utläggningar som närmar sig det parodiska. När tre kvinnor söker upp Jesu grav tolkas det som att stoiker, epikuréer och periplektiker - grekiska filosofiskolor - är på plats för att resonera om förnuftets och meditationens roll. Inte undra på att teologer vill släppa in bokstavstrogna i sina munkceller när de får fram sånt där ut evangelierna.

Vård i livets slutskede

En äldre karl berättade att när kyrkklockorna ringde vid begraving sa man. Om det var den snabba lill-klockans ivriga pinglande: "Släng en åt helvete, släng en åt helvete, släng en åt helvete". Om det var storklockans långsamma dånglande: "Öppnom himmelens port, öppnom himmelens port".
Nationella rådet för palliativ vård (NRPV) uppskattar att antalet specialiserade palliativa vårdplatser varierar kraftigt över landet. Från 7 / 1 000 avlidna till 107 / 1 000 avlidna, i genomsnitt på 42 / 1 000 avlidna. En del dör värdigt, andra ovärdigt. En släkting dog t ex ensam i överfull sjukhushuskorridor.
Sedan den så kallade ädelreformen genomfördes 1992 har mer än hälften av de som har varit 65 år eller äldre när de avlidit befunnit sig utanför sjukhus vid dödstillfället. Det kan jämföras med en fjärdedel avled utanför sjukhus före reformen.
År 2010 avled drygt 90 000 personer i Sverige. 80 procent var i behov av palliativ vård. Den vanligaste dödsorsaken är hjärt- och kärlsjukdomar följt av tumörsjukdomar. Av antalet avlidna personer utgörs mindre än 1 procent av barn och ungdomar under 18 år. År 2010 handlade det om cirka 560 barn och ungdomar. Ungefär hälften av barnen dog under sitt första levnadsår.

Karl Marx - toffelhjälten

Karl Marx hade åsikter om det mesta. Han var fåfäng, grälsjuk och genial i den sedvanliga komplexa röran. Frun Jenny var både hans livslånga kärlek och sekreterare. Vi vet inte så mycket om deras inbördes förhållande, eftersom barnen Marx brände alla brev makarna skrivit till varandra. 

Familjen levde ett borgerligt liv. Om än knapert. Döttrarna uppfostrades till att lära sig franska och italienska, teckna, gymnastisera, sjunga och spela piano. De gick i en av Londons tolv flickskolor som totalt hade 1 000 elever. Makarna Marx ville att döttrarna skulle gifta sig borgerligt och rikt.

Deras yngsta dotter, Eleonor, blev kvar i hemmet - som hemmadotter - och fick ta hand om sina åldrande föräldrar. Ett vanligt kvinnoöde för den yngsta dottern i många familjer. Eleonor var olycklig, begick senare i livet självmord.   

Men det fanns en kvinna i familjen Marx som höll den i Herrans tukt och förmaning. Husan Lenchen och som varit i familjen i 40 år. Wilhelm Liebknecht beskrev hennes makt: 

… “Hon utövade ett slags diktatur och Karl Marx fann sig i allt hon sade och gjorde som ett lamm. För Lenchen såg inte Karl Marx som någon stor man. Han kunde aldrig imponera på henne. Hon kände till alla hans svagheter och lindade honom runt sitt lillfinger och läste lagen för honom när så behövdes. Och han sade aldrig emot henne. Tvärtom. Han blev alltid from och undergiven som ett lamm”.

Det fanns skäl till Karls beteende. Han hade gjort Lenchen med barn. Allt hemlighölls för den övriga familjen, som chockades då den efter hans död fick veta sanningen. Barnet hade lämnats bort, Karl och Lenchen tigit ihjäl historien och Karls bäste vän, Friedrich Engels, påtog sig faderskapet för att rädda Karl ur knipan. Om hans fru Jenny anade något? Ingen vet.

Robert Fisk

Robert Fisk är av de främsta. Skriver regelbundet i de stora drakarna. För att få grepp om karln återger jag ett av hans svar på vilka egenskaper som behövs för att bli en bra krigsjournalist? - "Jag tror att du kan ta vem som helst - man eller kvinna - gärna förälder - gärna med normala värderingar. De kommer att rapportera så du förstår". I den andan är hans böcker skrivna. På svenska finns "Det Stora Kriget för Mänskligheten". En grundkurs för de som orkar och vill försöka förstå vad som händer och sker i västra Asien. Här hans senaste inägg i The Independent. Om Syrien och Iran.  

Alliansens och SAPs skolpolitik får bakläxa

Sverker Sörlin får räknas till en av landets få intellektuella av internationell lyskraft. Vad gäller humanister. Naturvetare däremot har vi gott om. Men få humanister med samma bredd, djup och briljans som Sörlin är mäktig i sina bästa stunder. Ta hans bok om Charles Darwin! Eller varför inte den om skidåkning, Kroppens Geni, för att nämna några! Men det finns fler .... Nu ger sig Sörlin återigen in i debatten om skolan. Bara hoppas att han får de som vanligtvis slår dövörat till att läsa innantill? T ex socialdemokratiska politiker typ Stefan Löfven. Elaka tungor säger att Sörlin hoppas på att bli kulturminister? Svårt tro när SAP numer gör som Reinfeldt gjorde 2006. Lovar guld och gröna skogar. Arbetslösheten i Sverige ska tydligen bli den lägsta i Europa! Trots pågående EU-kris? Trots krympande europeiska marknader? Man ska vara idiot eller troende för att tro på den stefan-löfvenska sagan. Vad har då Sörlin att säga om skolan?  

..."Många av politikens påfund – som betyg i lägre årskurser, fler nationella prov, skolinspektion – saknar tydligt stöd i forskningen. Jan Björklund framstår mer som en chefsideolog, inte någon som styr med hjälp av etablerad kunskap och allra minst med hjälp av erfarenhet och omdöme. Till de mer bestickande observationerna hör att de länder som sällan eller aldrig reformerat – Finland, Singapore, Kanada – är länder med mycket goda utbildningsresultat. Dessa länder lämnar det mesta åt professionen och har följaktligen en hög självkänsla bland lärarna, vilka åtnjuter hög prestige. Den signal som svenska lärare fått är tvärtom: vi litar inte på er" ...

SD raglar vidare

SDs kommunpolitiker i Upplands-Bro, Mikael Höglund, säger att han ska fira den dag då han utesluts av partiet. Anledningen? Att han inte längre litar på partiet, som bl a påstås ha en jude i partiledningen. Han hävdar också att judar styr både USA och Sverige och tillägger att Sverigedemokraternas muslimhat ska Höglund bero på att riksdagsledamoten Kent Ekeroth, han med järnrören och och en etniskt svensk ÖB och undantagstillstånd i Husby, skulle vara jude. Så ser SDs värld ut förutom väl tilltagna löner åt partitopp och tomma stolar landet över i kommun och landsting. Och detta parti överväger folk att rösta på?  

Fredrik Sjöberg osäkrar revolvern

Han är en av våra mest bitska kritiker. Skriver i den anglosaxiska stilen. Personligt, skarpt, insiktsfullt. Allt senast åskådliggjort i recentionen av "1968 - vad blev ni av ljuva drömmar". Här hela recentionen. Sjöberg väger 68:orna och finner dom lätta. I alla fall männen. Han hyvlar i tur och ordning av den konungslige Jan Guillou, trallgöken Mikael Wiehe och den snedseglade advokaten Claes Borgström. Feministerna, brudarna i sammanhanget, de som samlades under fanorna i Grupp 8, hyller Sjöberg. De har därtemot uppnått förbluffande mycket, antagligen för att de stred för konkreta mål, barnomsorg och annat, medan grabbarna var upptagna med viktigare saker, typ klasskampen. Dråplig är Åsa Mobergs berättelse om hur vänstermännen dömde ut hennes plädering för kvinnor i bankstyrelserna. Bankerna skulle avskaffas.Kamrat Guillou får ursäkta, slutar Fredrik Sjöberg. Han må vara skjutklar, kompetent och fruktansvärd i mötet med obeväpnade vattenbufflar, men vid sidan av högermän som den dryge och vulgärt populistiske schlagerfestivalkommentatorn Carl Bildt är han en förlorare bortom allt hopp. Allt både lagom elakt och tänkvärt. Det finns uppenbarligen tid att fundera där ute på Runmarö. 
PS. Här tips om en bok av uppenbarligen en helt annan kvalité och kaliber.   

Edward Snowdon, mannen bakom spionskandalen

Inget nytt under solen. Att den mest avacerade tekniken används för avlyssning förvånar inte. Det är bredden och djupet som är uppseendeväckande. Ska vi tro Edward Snowdon kunde han avlyssna / ta del av vem som helst - från vanliga medborgare över domare till presidenten själv om så behövdes. NSA är, som vanligt i dessa sammanhang, en stat i staten. Hade Snowdon velat skada USA hade han, enligt egen uppgift, kunnat avslöja alla USAs undercover agenter men han lät bli. Nu presenterar han sig som idealist. Ville slåss i Irak, bröt bena och kunde inte bege sig dit utan gav sig in i underrättelsevärlden, hoppades stort på Obama och säger sig nu vara djupt besviken på honom. Det är intressant att ta del av ledarsidornas dilemman. Å ena sidan, å andra sidan. Förvirring råder. Den här sortens verksamhet gör sig inte särskilt bra i allmänhetens ljus. Å andra sidan struntar de flesta i den här sortens frågor. Snowdon själv? Han har lämnat allt bakom sig. Sitt arbete, sin fru, sin familj - allt. En f d elitsoldat, besviken, som nu bränner sina skepp. Naturligtvis kommer han att jagas. USAs tongivande politiker kräver redan att han ska utlämnas och ställas inför rätta. Han har ju brutit mot sin tystnadsplikt. Återstår att se hur Kina ställer sig. Fortsättning följer ...

Kina gräver ny Panamakanal

Nicaragua har gett ett kinesiskt företag en 100-årig ​​koncession för att bygga ett alternativ till Panamakanalen, något som kan få geopolitiska följder, dvs försvaga USA: s dominans över farleden mellan Stilla havet och Atlanten och Latinamerika. Enligt propositionen kommer Nicaraguas kanal att vara 22 meter djup, 20 meter bred och 286 km lång - större än Panama och Suez på alla sätt och vis.
Men naturligtvis finns även politiska risker. Även om kineserna inte bifoga politiska villkor, kräver de att låntagare kontrakterar kinesiska företag, köper kinesisk utrustning och tecknar avtal för oljeleveranser till Kina.

Mourinhou och statistiken

Till varje morgons tvivelaktiga nöje hör att läsa sportsidorna i de stora europeiska drakarna. Det är som att läsa Se och Hör. Mest skvaller och rykten. Det är inte så noga med att hålla sig till sanningen, bara det som skrivs säljer. Alltså den sämsta sortens journalistik. Visst finns lysande undantag - t ex Sid Lowe vad gäller spansk fotboll. Men han är å andra sidan en kunnig historiker. En ständig följetong under de senaste tre åren är och har varit den portugisiske stjärntränaren José Mourinhous göranden och låtanden. Karln får sina lag att spela en säregen kombination av starkt försvarsvarsspel med blixtrande kontraattacker. Ganska kul att se. Som hockey. Men hans förmåga att skapa en s k "familjekänsla" i sina lag - som den italienska coachen Carlo Ancelotti - lyser helt med sin frånvaro. Mourinhou söndrar och härskar, river upp nya fronter där inga tidigare fanns, lägger sig i krig med både media och egna klubbstyrelser och lämnar sedan de klubbar där han arbetet efter sig som pyrande ruiner. En despot bland despoter. Fotbollsstjärnor är divor, rika som troll, alla med mer eller mindre speciella utförsgåvor och starkt tunnelseende. Arbetarklassens revansch. Men Mourinhou förlåts för att han uppnår resultat. Drar in pokaler åt sina klubbar, förbättrar deras anseende och därmed ekonomi. Nu lämnar han spanska Real Madrid efter att ha brutit sitt kontrakt och blivit ovän med de flesta. Konfikter är livsluft för en del. Och nästa säsong är det Londonlaget Chelsea som gäller. Vi får se. Till dess kolla nedanstående grafik. Klicka på bilderna så förstoras de.