Han är en av våra mest bitska kritiker. Skriver i den anglosaxiska stilen. Personligt, skarpt, insiktsfullt. Allt senast åskådliggjort i recentionen av "1968 - vad blev ni av ljuva drömmar". Här hela recentionen. Sjöberg väger 68:orna och finner dom lätta. I alla fall männen. Han hyvlar i tur och ordning av den konungslige Jan Guillou, trallgöken Mikael Wiehe och den snedseglade advokaten Claes Borgström. Feministerna, brudarna i sammanhanget, de som samlades under fanorna i Grupp 8, hyller Sjöberg. De har därtemot uppnått förbluffande mycket, antagligen för att de stred för konkreta mål, barnomsorg och annat, medan grabbarna var upptagna med viktigare saker, typ klasskampen. Dråplig är Åsa Mobergs berättelse om hur vänstermännen dömde ut hennes plädering för kvinnor i bankstyrelserna. Bankerna skulle avskaffas.Kamrat Guillou får ursäkta, slutar Fredrik Sjöberg. Han må vara skjutklar, kompetent och fruktansvärd i mötet med obeväpnade vattenbufflar, men vid sidan av högermän som den dryge och vulgärt populistiske schlagerfestivalkommentatorn Carl Bildt är han en förlorare bortom allt hopp. Allt både lagom elakt och tänkvärt. Det finns uppenbarligen tid att fundera där ute på Runmarö.
PS. Här tips om en bok av uppenbarligen en helt annan kvalité och kaliber.
7 kommentarer:
Sjöberg är rapp och välformulerad, eller han är slängd i käften helt enkelt - men någon djuping är han förstås inte. Åsa Moberg har inte varit vänster på minst trettio år, och jämför man henne och Guillou eller Wiehe i fråga om personligt inflytande på det svenska samhället och svenska medier så tror jag nog grabbarna vinner i alla fall. Och många av dem som hade varit intressanta att intervjua var högst troligt inte tillgängliga, t ex Anna-Greta Leijon (en vinnare?) eller Per Gahrton, som jag förmodar inte heller är med: han skulle knappast låta sig intervjuas av en lekledare.
Recensionen är "very 2013" eller till och med very 2006: den tar dagens Eurostinna snackar- och klipparkultur fullständigt för given. Men ifall EU-, brats-och-börsrally-eran blir en historisk parentes inom tio år , och det är ingalunda omöjligt, hur kommer den här tiden vi lever i att betraktas då? Inget som Sjöberg behöver vekymra sig om såklart.
Man kan säga mycket om 68:orna. Perioden 1950 - 1975 nådde tillväxten i världsekonomin nivåer som aldrig tidigare uppnåtts. Vi fick råd att bli radikala och många - inte minst barn från medel och överklass - ville snabbt fram och upp och började karriären i radikal anda. Det gällde inte bara bokstavs- och grönsaksvänstern utan även liberaler och centerpartister med miljöfrågan som banér. Så Sjöbergs recention brister fr a i det avseendet att den inte påpekar detta och tar upp t ex miljöfrågan till granskning. Miljöfrågan som nyckel till karriären. / Skäggmesen
@Skäggmesen: instämmer, 68-vänstern var varken stenhårt avgränsad (bara kommunistiska partier, FNL-are och strejkande gruvarbetare?) eller så väldans enhetlig, även om det är lätt att skissa upp den som ett uniformerat gäng maoister, tokproggare och r-are idag. Och den fungerade både som arg motståndare, pådrivare och (på sikt) plantskola för socialdemokratin, media m fl. Leijon till exempel som jag nämnde var starkt betänkt på att ansluta sig till kfml(r) och hade mycket radikala idéer om familjen, samtidigt som hon var en hårt arbetande SSU-are, bara några år innan hon tog plats i Palmes regering. Samma gäller Birgitta Dahl (man kan läsa en del om det i Hans O Sjöströms roliga och insiktsfulla bok Klassens ljus, från sent 80-tal). Och Anna Lindh, som länge, på många sätt var en slags arvtagare till mycket av 68-ornas politik och världsbild? Jo, hon gjorde stor karriär - men som minister fick hon backa i de flesta av de kontroversiella frågor hon satsat hårt på personligen och tagit strid för. Något man inte gärna har talat högt om efter mordet, men så är det ju ofta med politik: folk ger upp en del bastioner för att kunna vara med på en hög nivå.
Och Gahrton var förstås folkpartist 1968 och genom hela 70-talet men hans sätt att göra politik, hans syn på miljö och ekonomi och de frågor han drev placerade honom halvt utanför partiet redan då; idag hade den unge Gahrton varit omöjlig inom fp, som så många som var med då. Idag är det ju solklart hur mycket han lånade från 68-ornas stil, retorik och sätt att tala om media och om samhället.
@magnus. Det är en sak att vara i opposition, en annan att ha makt. Omständigheterna är radikalt annorlunda. Tage Erlander sade en gång något klokt och roligt om grönsaks-, bokstavs- och avgrundsvänstern. Någon journalist ville ställa honom mot väggen och frågade varför inte SAP infört socialism? De hade ju haft makten så länge? Erlander svarade saktmodigt:
..."Tja om det bara kom an på mig så. Men problemet är bara att svenska folket inte vill ha socialism" ...
Svenska folket vill nog inte heller ha radikalism över huvudtaget. Jag har levt utomlands, rest och arbetat i 68 länder, och tror ofta att jag materiellt sett befinner mig i paradiset när jag är här hemma. Georg Klein är brutalare. Han kallar oss svenskar för "fredsskadade".
Jag håller inte med att 68:orna inte skulle åstadkommit något. De har genomfört en fullständig kulturrevolution från du-reform till kollektiv genuscertifierad barnuppfostran, SR-understödda upplopp i Husby och Göteborg, gargantuansk offentlig sektor, mångkulturalism, lång och ineffektiv utbildning, avskaffad värnplikt mm. Vad man än tycker om dessa fenomen så är de i stort (men självklart inte bara) ett verk av 68:orna.
@anonym: Isåfall kan man ju undra varför Erlander tidigt matchade fram Olof Palme, och hade ett så tätt samarbete med honom? Palme var inte '68 men han var definitivt en som ansåg att politiken skulle gå före och visa vägen, skulle gå på offensiv och öppna upp i samhället, och det långt innan han själv blev nummer ett.
Att dagens nybakade svenska storstadsmedelklass - den klass som växte fram efter 90-talets kriser, som grillar ute i Täby, åker till Thailand på julen, läser KING och Tara och bygger köksöar - inte vill ha radikala förändringar stämmer nog, men den är en lätt maläten grupp allaredan. Och belånad till takstocken.
Hur är det med historiesynen? Inte kan det finnas orsakssammanhang som sträcker sig från 1968 till idag? Den som tror det ägnar sig bara åt åt konstruktioner.
Skicka en kommentar