Sol-, moderskult och människooffer

George Weigel tillhör katolska kyrkans högerfalang. Kyrkan i sig är upplöst i ett otal sinsemellan stridande falanger och personer. Maktkampen rasar där som överallt annars. Människans förmåga att rätt förstå Guds ord är bristfällig. 
Weigel tillhör de som beundrar och lovsjunger detta konservativa ledarskap, han kallar det för klassisk katolicism. Johannes Paulus II är för honom den kanske viktigaste påven under de senaste 500 åren och hans främste rådgivare, Ratzinger, den rätta personen att förvalta Johannes Paulus djupt konservativa arv. 
Jag är en mycket begränsad person med mycket begränsade kunskaper, inte minst vad gäller teologi. Men även jag har en tro. Fast av en annan sort än kyrkans. Den består i uppfattningen att verklighetens natur - vilket svävande begrepp - dess uppbyggnad och skeenden trots allt är öppen för vår insyn. Och att denna verklighet är något objektivt som existerar fullständigt oberoende av vad vi än tror och tänker om hur den är beskaffad. 
Denna verklighet - vare sig vi talar om geologi, biologi, kemi etc - avgör om våra uppfattningar skall kunna uppfattas som sanna eller falska. Våra åsikter kan aldrig, som i kyrkans fall, bestämma vad som är fakta. 
Därav min hissnande känsla av att lyssna på - läsa om - uppleva samtal med - människor som är troende. Jag både förstår och inte förstår vad de talar om. De verkar inom en mångtusenårig tradition, sol-, moderskultens och människooffrets traditioner, som alla sträcker sig tiotusentals år bakåt i tiden. Numer teologiskt förvaltade, uttryckta och bearbetade av katolska kyrkan. Den mest intressanta falangen inom katolicismen är jesuiterna. De står närmast vår tids vetenskap.