Sverker Sörlin om humanisternas samhällsroll

Hur är det samhälle beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap? Har människan slutat lyssna till sin egen röst eller har humaniora upphört att skapa angelägen kunskap? Debatten om humaniora har länge varit låst i två positioner. På den ena sidan av en allt djupare klyfta står bildningens och den akademiska frihetens försvarare. De hävdar, från höger lika mycket som från vänster, att humaniora är i kris. Det mesta var, enligt denna uppfattning bättre förr, studenterna, forskningen, anslagen och humanioras sociala status.

Den andra positionen anser tvärtom att humaniora saknar eget värde. Perspektivet är instrumentellt och ser all kunskap, också den humanistiska, som en kortsiktig tillväxtfaktor. När forskning och utbildning ska ges en prislapp i kronor och ören väger därför de humanistiska områdena lätt. Det är en position med stark vind i seglen från vår tids kunskapsideal. 

Båda dessa positioner bygger på en begränsad syn på vad humanistisk kunskapsbildning är och kan vara i ett större samhällsperspektiv. Humanistisk kunskap spelar redan en betydligt större roll än vad som sägs och erkänns. Ändå förblir den oftast oartikulerad inom en rad näringar och sektorer i samhället, det gäller till exempel frågor om skola och migration, miljö och turism, sjukvård och jämställdhetsarbete.

I en tid av djupgående omprövningar på ekonomins, miljöns och den globala politikens område uppstår dessutom ett större behov än någonsin av ett kunskapsbegrepp som är gränsöverskridande och integrativt, öppet och förutsättningslöst prövande. Spännande forskningsområden inom humaniora som går djupt in i miljö, medicin, ekonomi och digitala medier växer nu fram. Det påverkar hela vår kunskapskultur och därmed framtidens humaniora.