Montaigne om konst

”Jag ser bättre än andra att den här boken bara innehåller drömmerier. Mitt omdöme tar sig fram blott trevande: vinglar, vacklar och snavar”. Montaigne porträtterar sig själv. Ett porträtt i renässansmålarnas stil.

”Jag målar mitt porträtt med klarare färger än mina ursprungliga”, skriver Montaigne. ”I kamp mot naturen är konsten svag”. Det låter intressant. Hade Montaigne en konstsyn? Kommenterade han konst under sin italienska resa? Nej, konst och konstnärer i vår mening lyser med sin frånvaro. Inga renässanskonstnärer dyker upp.  Men visst skriver han mycket om begreppet konst. 

Det är begåvade kvinnor ”som ska ge skönhet åt konstbegreppen och ge sminket glans”. .. Det finns också ”läkekonst”, ”statskonst”, ”boktryckarkonst”, ”tortyrkonst”, ”diktkonst”, ”Mohammeds apkonster”, ”levnadskonst”, ”konsten att dö”, ”talekonst”, ”samtalskonst”, ”skeppsbyggnadskonst”, ”mexikanska konsthantverk”, ”trollkonstnärer”, ”tacksamhetens konst”, ”konsten att skilja goda ansikten från enfaldiga, stränga från hårda, elaka från sura, föraktfulla från melankoliska”.

Han undrar också ”vad det var för en konst som perserna behärskade för så länge sedan, då lyxen just höll på att fodas”.

Under sin italienska resa 1580 – 81, skriver han mycket om ”läkarkonsten: ”Den är som en konsert: man hör inte en luta, en spinett och flöjten, man hör en samlad harmoni, den samlade effekten av dem alla”. I Rom möter Montaigne ”folk som undervisar i konsten att tugga och gå fint”. Men han går i gudstjänst i Sixtinska Kapellet i Rom utan att med ett ord nämna Michelangelo. Kommenterar inte heller vad som möter honom i Vatikanens berömda Galleria delle Carte Geografiche. Detta trots hans intresse för Amerika och dess ”ädla vildar”. Han går även blind genom Florens, gör sig själv intressantare än stadens berömda Dopkapell, Kampanil och Palazzio Vecchio. För Montaigne är konst lika med hantverk eller ingenjörsarbeten. Hans italienska dagbok var aldrig avsedd för publikation.