KG Hammar och Biblen

För några år sedan läste vad tidigare ärkebiskopen och mystikern K G Hammar skrivit. Blev ganska imponerad, inte minst av hans civilkurage. Han svor ju i kyrkan. Sade att berättelser som den om Jesus som gick på vattnet eller den om att Jesus föddes av en jungfru eller den om att Jesus utspisade tusentals män med några fiskar - det vara historier som skulle läsas symboliskt och ingenting annat. Tolkas allegoriskt. 

Inte undra på att frieligiösa, bokstavstroende och vanekristna gick i taket. Riktigt underhållande för en icketroende att ta del av den knallförvirrade debatt som följde. Idag vet jag bättre. Det Hammar gjorde var bara att ansluta sig till en klassisk kristen argumentation. Det upptäcker jag under inläsning på Italiens historia, korstågen, renässansen och Dante. 

Ända sedan början av vår tideräkning har Biblen lästs allegoriskt. Det finns - minst - fyra läsarter. Den första rent bokstavlig. Den andra tolkande, allegorisk. Den tredje moralisk. Den fjärde är den mest komplexa eftersom den hanterar de tre föregående i medvetande om den egna döden, alltings förgängelse. Vad man kommer fram till där hamnar i de inre, hemliga rummen. Detta är alltså Hammars mystik. En läsart sedan 300-talet efter Kristus. 

Läsarten inbjuder till tolkningar och utläggningar som närmar sig det parodiska. När tre kvinnor söker upp Jesu grav tolkas det som att stoiker, epikuréer och periplektiker - grekiska filosofiskolor - är på plats för att resonera om förnuftets och meditationens roll. Inte undra på att teologer vill släppa in bokstavstrogna i sina munkceller när de får fram sånt där ut evangelierna.