Ensam

På slottet bodde två systrar, två svågrar, modern, frun och fruns betjänt, en apotekare, en väskbärare, en vaktmästare, en guvernant, en bagare, en kock, en skräddare, en målare, en vävare, en präst och en vinskötare. Alla med släkt. Därtill ett okänt antal tjänare och kökspersonal. Utanför slottets murar låg vin- och trädgårdar. Innanför murarna fanns stall och folk som skötte hästarna. Liksom smeder. Och folk som jobbade i trädgårdarna.
Bönder från byarna han ägde uppvaktade honom om stort som smått. Köpmän från Bordeaux likaså. Vinet skulle säljas.
Det sägs att då för tiden kunde ingen som tjänade mer än 100 kronor vara utan en betjänt. Montaigne tjänade mer än 2 000 / år. Montaigne var ju jurist, hade suttit parlamentet, varit borgmästare, ridit genom sydeuropa och arbetat som fredsmäklare.
Frågan är om han hade en eller flera betjänter? Fungerade de som sekreterare? Kunde de skriva och läsa latin? Dikterade Montaigne sina essäer? Vi vet att andra renässansförfattare dikterade, t ex Erasmus. För att inte tala om 1800-talsförfattaren Stendahl som dikterade 432 sidor, Klostret i Parma, under loppet av en månad.
Det finns ett 20-tal brev bevarade som är undertecknade av Montaigne. 5 av dom har skrivits av hans sekreterare.
Montaigne säger dessutom att han "skriver som han talar". Det finns också egendomliga fel i hans orginalmanuskript, som tolkats som missuppfattningar av den som skrivit ner dom. Montaigne var en mycket högljudd person, så pass att folk ofta bad honom sänka rösten. Den rätten hade inte betjänter eller sekreterare.
Om han dikterade, vad betydde i så fall närvaron av en annan person? Blev Montaigne mer medveten om vad han ville ha fäst på papper? Mer självmedveten av att ha en "lyssnare"?
Vi vet också att han tog emot folk på besök i sitt torn där han hade sitt bibliotek. Bröderna kom och gick, systrarna likaså, liksom vänner från när och fjärran. Kungen besökte honom bl a två gånger, i december 1584 och oktober 1587.
Antagligen visade Montaigne upp vad han skrivit, för att diskutera.
Vi vet att redan 1575 hade besökare sett hans essäer, dvs 5 år innan de publicerades.
Tornet där han skrev, fungerade det som en litterär salong?
Glöm uppfattningen om Montaigne som en ensam författare, någon som isolerade sig från omvärlden, i sitt elfenbenstorn, i väntan på inspiration.
Det är vår tids romantiska uppfattning om författare och ingenting annat.