Att tro att dagens grek skulle vara ett slags släkting till Homeros, Italiens Berlusconi till Tacitus eller vi svenskar till vikingar, är förstås romantiskt nonsens och ingenting annat. Ett komiskt misstag om det inte vore ett så allvarligt och farligt. Sådana konstruerade sammanhang över tusentals år är helt enkelt ahistoriska. De hör hemma i mytens och sagans värld, redo att missbrukas av allsköns nationalister. Om inte annat visar de hur litet nationalisten förstått av historien som, censurerad och därefter friserad, spelar en så stor roll i hans föreställningsvärld. Men sagor och myter går hem. Rädslan för förändring tar över.
Idag har den snäva och förvrängda nationalismen - hos oss fr a företrädd av SverigeDemokraterna - ersatts med en retorik som går i takt med klassisk europeisk kolonialism och imperialism. Dagens svenska stöd till EUs utrikespolitik kläds i humanitär språkdräkt. Ett eko av den vite mannens börda;, dvs "frihet och demokrati", " bildning och upplysning", "förmedling av västerländsk statsförfattning" etc.
Retoriken går ut på att visa att Sverige och EU har skyldighet hjälpa andra länder även om de inte förväntas vilja ha hjälp. Ta Syrien. Eller än tydligare - Sveriges deltagande i NATOs invasioner av / attacker mot Afghanistan och Libyen. Ryssland och Kina - länder i total avsaknad av demokratiska traditioner - uppfattar - med rätt eller orätt - EUs / USAs agerande som försök att destabilisera dessa länder. En uppdatering av The Great Game.
Till historiens ironi hör att EU och USA i årtionden höll Västasiens diktaturor - Saddam, Mubarak, Khaddafi - under armarna. Tänker på detta när jag möter studenter som inte vet av någon annan värld än den efter 1989. Och läser Robert Fisks reportage om Homsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar