Lars Olsson är vanligtvis kyrkoherde i Väse-Fågelvik i Värmland men under större delen av 2007 arbetade han som lägerpräst i ett FN-läger. Tidigare har han varit bataljonspastor i Libanon 1992 och två gånger i Bosnien 1995 och 1997. Han är en av en rad svenska präster som jobbat bland de svenska soldaterna.
Är det viktigt att kyrkan finns i ett militärt läger? – Ja. De svenska soldaterna är till största del medlemmar i Svenska kyrkan. Det innebär att kyrkan har ett ansvar att vara närvarande. Förutom att hålla gudstjänster ska jag prata med och lyssna till soldaterna. Det är många ”bekymmer” som kommer upp till ytan i en så avlägsen och ansträngande miljö som den vi lever i.
Vad kan du bidra med? – Med min ålder och erfarenhet förstår jag de problem som finns. Jag ingår i Personalsektionen, G 1. Vår uppgift är att göra det så trevligt och uthärdligt som möjligt för alla svenskar som är här.
Hur ser religionens roll ut i Afghanistan?
– Från campen hör vi hur de muslimska böneutroparna kallar till bön fem gånger om dagen. Det ger en speciell inramning åt vårt liv. Religionen har en stark ställning. Vill man samtala och få kontakt med människor måste man ta religionen på allvar. På en yta med en omkrets på 1 km är ett helt samhälle uppbyggt – bostäder och kontor, förrådsbyggnader, sjukhus, mäss, kyrka, fyshal.
- Lägret bevakas dygnet runt av våra vaktsoldater, så innanför murarna känner vi oss trygga och lever ett ombonat liv. Vi är långt från Kabul med dess ständiga strider. Ändå är säkerhetsläget allt annat än gott. Vi går ständigt beväpnade med pistol och så fort vi lämnar lägret bär vi full stridsutrustning inklusive AK5.
– Arbetet är omväxlande och intressant. Torsdag till söndag är jag i lägret. På torsdagar har vi kvällsmässa kl. 20.00 och på fredagar är det våffelförsäljning till humanitärt arbete. Lördagar är lediga och på söndagar är det gudstjänst i lägrets kyrka. Den rymmer bara 30 personer så det brukar vara mer eller mindre fullt. Måndag-
onsdag/torsdag är jag ute och besöker enheterna runtomkring så mycket som möjligt. Jag har startat en lägerkör som övar regelbundet. Vi har medverkat med sång både i gudstjänster och vid olika ceremonier.
– När många människor i olika åldrar är samlade på en begränsad yta uppstår alltid problem av olika slag. Genom den täta kontakten med Sverige per telefon och
Internet kommer också hemmets bekymmer nära. Min uppgift är att lyssna, hjälpa och stötta så gott det går.
– Vi har haft ett par allvarliga incidenter när bilar kört på fjärrutlösta sprängladdningar. Som tur var klarade sig alla utan skador.
– Afghanistan är ett sargat land. Varje månad skadas och dödas cirka 100 civila av odetonerade minor och sprängladdningar. Hälsoläget är en katastrof. WHO bedömer
afghanerna som ett av världens mest sjukdomsdrabbade folk. Här finns alla sjukdomar man kan tänka sig. Det är också världens tredje fattigaste land.
– Vi försöker göra humanitära insatser för befolkningen i vårt område, dels med hjälp av pengar insamlade både i Sverige och här nere bland våra egna soldater,
dels med saker insamlade i Sverige och nedskickade hit.
– Vi köper fotbollar, pennor, skrivmateriel, bänkar, mat och annat som vi delar ut. Vi har också gjort större insatser, köpt ett minielverk till en avlägset belägen by
som var utan el. Vi har också hjälpt en ung änka med tre barn att köpa loss det hus som hon bodde i. När maken dog i en sprängolycka kunde änkan inte betala amorteringarna utan hotades av vräkning. Vi tog pengar från vår HUM-fond, $2 000, och köpte huset till henne. En gladare människa har jag aldrig sett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar