Harry Martinsson var en minst sagt komplicerad, jäkligt jobbig typ. Känslig lustlögnare. Kanske därför han formulerade sig som han gjorde? Han behärskade ju konsten att iakttaga sig själv. Citatet hämtat ur romanen "Vägen till Klockrike" och handlar om hans orimliga kunskap:
... "Han var full ända in i själen av perspektivuppfattningar, sina egna och andras, och hade en enorm kunskap av det slag som inte gick att omsätta eller tillämpa. Och det kanske var detta som var det svåraste, och stundom det bittraste, att själva hans erfarenhet var hemlös, då de bofasta inte hade bruk för hans pussel av verklighet utan istället spottade på den och misstänkliggjorde den" ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar