När man kvällstid går över ängen flyger hundratals småfjärilar upp. Gräsmott som de på bilden. På 1930-talet skriver Harry Martinsson romanen "Vägen till Klockrike" samtidigt som har publicerar sin trilogi med naturessäer. För honom handlar allt nu om konsten att kunna se. Något som räddat honom från att bli en "sten bland stenar", "väckt den förfallna levnadslusten". I hans fall handlar det lika mycket om att inte se som om att göra det. Slippa se för att uthärda. När Martinsson förlorar sig i att se bygger han upp en alternativ erfarenhet, vars syfte är att ersätta det han inte vill se eller minnas. Han skaffa sig nya och andra minnen, men de trilskas och blandar sig hela tiden hans "egna synvillor"; inbillningar, önskedrömmar, farhågor och visioner. För det finns också risker med att se. Som att stirra sig blind. En luffare gör det ...."Han stirrade sig blind på samhället. Inte ens sommarängens mirakler kunde få honom att bli fri" ... "Ögat, tänkte han, är vår största gåva. Man skulle inte gå sovande genom livet, inte bara låta ögonen vara instrument för snåla husbehovstittar eller den snöda beräkningens ögonmått. Den som låter sina ögon stirra döda, förlorar sin fönsterplats" ... Ögonen kunde ge ting och dagar en annan innebörd. Inte minst då det gällde att göra sig hemmastadd i hemlösheten. Han värnar drömmarna .... "Där finns några av de hemligheter som undanhålls vårt förnuft" ... Men det stora är att vi tack vare våra ögon "ser naturen åt naturen. Och då kan det hända att man blir sedd tillbaka" ... Naturen speglar alltså den som ser och religion och samhälle. Samtidigt som Martinsson skriver allt detta växer vår tids moderna biologiska syntes fram. Den moderna syntesen 1936 - 1947.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar