En del av oss är dåligt förankrade i
verkligheten. Liknar mest ”vissna löv i vinden” för att tala med Nils Ferlin
eller en boj som ”höjer och sänker sig över havets
gungande golv” för att tala med Harry Martinsson.
P O Enquists senaste roman heter ”Liknelseboken”, men kunde hetat ”Andaktsboken”, fylld som den är en vimmelkantig religiös kartläggning av det förflutna och dess makt. Som sådan är boken varken bättre
eller sämre än vad många andra som gått på slak lina över
avgrunden har åstadkommit. Uppriktigt sagt är P Os bok inte bra.
Han uppsöker vad han kallar för ”de
svarta hålen” för att där rekonstruera sitt förflutna. Och i närheten av dessa svarta hål kan han lika litet som någon annan skilja på verklighet och fantasi? Men han färglägger sitt irrande grannt. Meningen med hans "liknelser" är att vi läsare ska hitta livskunskap. Jag gör det inte. Allt som hör livet till - vardag, familj, intressen - lyser med sin frånvaro. Kvar blir en isvind. Och sexualitet som den innersta dörren till en annan
människa. Det finns andra, påpekar han, men "detta är den innersta" och så ställer han frågan om ”kärlek är ett enda vrålande
nödrop, som från en drunknande?” Och frågar sig hur allting hänger
ihop?
Mig veterligt finns inga svar på den sortens frågor. Utom från förkunnare. Så romanen blir besvärjelse i avsaknad på svar till frågan om livets gåta. Visst, någonstans ska ångesten ut. I P Os fall blev det i bokhögen. Och där finns det pärlor för den som söker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar