Fram till den andra juni 2013 har British Museum en av de mest angelägna utställningar som jag sett. Rubriken är "Ice Age Art - the Arrival of the Modern Mind". Istidskonst - den moderna hjärnans ankomst". Med istidskonst menas de älsta skultpturer som vi hittills känner till. Dvs 20 000 - 40 000 år gamla. Underbart hissnande. Med den moderna hjärnans ankomst menas att de människor, som för 20 000 - 40 000 år sedan, tillverkade de hundratals skulpturer som nu ställs ut på British Museum - insamlade från ett väldigt geografiskt område från Sibirien till västeuropa - tillverkades av människor utrustade med samma sorts hjärna som vi. Dvs de fantiserade, abstraherade och tolkade sin omvärld precis som vi gör med hjälp av hjärnans frontala cortex. Klicka på bilden så förstoras den.
När Picasso första gången ställdes inför denna kvinnoskulptur blev han stum. Den kunde ju lika gärna ha gjorts av "en modern" konstnär någon gång under 1900-talet, av en skulptör som ville uttrycka sin känsla för kvinnan utan att för den skull behöva göra en realistisk kvinnoskulptur. Det gällde att uttrycka en mer abstrakt form. Problemet för Picasso - och för oss - är att skulpturen är från en ofattbart avlägsen tid, en om man så vill underbart ofattbart avlägsen tid. Den ställer det mesta av våra gängse fördomar - om de människor som för 25 000 år sedan levde - på skalle. Grottmänniskorna. Den som gjorde denna sagolika skulptur - vare sig man eller kvinna - hade vad vi - i vår hybris - kallar för "en modern känsla" för form. Problemet är bara som Picasso påpekade - "denna moderna form är ju 25 000 år gammal". Vi känner inte oss själva. Kan inte vår historia. Är så inåtvända och ointresserade av det mesta som inte har med pengar att göra så vi tappar orientering. Vad utställningen innebär? Att jag för första gången tittar på "modern konst" med 25 000 år gamla ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar