Det är alla människor. Kanske en halv på hundra klarar att möta lidandet och döden med lugn. Situationen kallas av de som arbetar med döende för "livets värsta stund", då allt är kaos, då det gäller att få patienten att förlika sig med sin situation. Rent av få den till något vackert och fint. Inte en avhumanisering. När stunden nalkas blir alla detaljer viktiga - paradoxalt nog för patientens livskvalité. Andningssvårigheter, svåra smärtor, svår ångest, illamående och förvirring. Det existensiella lidandet är det svåraste av alla lidanden när det kommer till kritan. Alla är rädda för smärtan.
En lugn person är ofta lugnare än en människa med stort kontrollbehov som ofta möter döden med ilska. En generös människa kan gå igenom sitt lidande utan att förlora sin omtanke till människor och sin välvilja mot omvärlden. Det vackra och det fula i oss människor kommer i dagen under denna slutgiltiga prövning. Bitterhet är vanligt. Många klagar på allt - även om de haft en långt och rikt liv. Soppan smakar illa, allt är fel, varför skulle detta drabba just dem?
Förnekelse är vanligt liksom benägenhet att leta syndabocker, olyckliga omständigheter att skylla sin olycka på. De ser sin sjukdom som ett straff. Egoismen och egennyttan är våra starkaste drivkrafter. Ofta underblåses det av nära och kära som undrar hur man mår, känner sig, sjukvårdare som mäter värden under lång tid. Lyckliga de som in i det sista kan intressera sig för omgivningen. Blå himmel utanför fönstret, ett träd, ett besök, ett barnbarn, lite vatten att dricka. Alla har sina egna strategier att ta farväl av livet. Sarkasmer är vanliga: "Jag tar nog balkongvägen i alla fall".
Så har vi hoppet. Att ett mirakel, en ny medicin ska förändra allt till det bättre. Det verkar inte spela någon roll vilka tidigare erfarenheter man har av döden i livet. Brandmän, läkare, präster, poliser - de är inte mindre rädda än andra. Män är oftare ilska, kvinnor mer ledsna. Det är sällan religionen hjälper.
Anhöriga är ovärderliga. Förutsatt att de tillåter patienten att dö. Inte sätter press på den döende, som när kroppen inte längre orkar sluter sig mentalt inom sina egna, ensamma världar.
I de gamla grekiska myterna finns drömmens gud, Morfeus, som är son till sömnen, Hypnos, vars tvillingbror är döden, Thanathos, och vars far är natten, Nyx.
Morfeus hade tusen söner, en för var och en av våra mänskliga drömmars gestalter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar