Leo Tolstoy: Anna Karenina

Romanen kallas ofta för en av de bästa som skrivits. Den försöker fånga allas vår irrationella jakt efter lycka. Vår oförmåga att leva efter det som varje dag kräver, tvingas förhålla oss till det vi faktiskt ser. Anna uppfattas som skyldig utan att ändå ha fel. Däri ligger Anna Kareninas närmast grekiska tragedi. Hennes omgivning ändrar åsikter i takt med att majoriteten ändrar sina. Eller rättare sagt. Ingen  behöver ändra sina åsikter, eftersom de omärkligt och självmant ändrar sig inombords.

Tolstoy skildrar hur faran faktiskt inte kommer från Anna Karenina, utan snarare från de seder och bruk som envist bromsar framskridandet. Ur konventionerna växer ingenting annat än falskhet. Var och en tycker att det de liv som de själva lever är det enda riktiga. Annas liv uppfattas inte som annat än ett skenliv, värt öppet förakt. Enligt samhällsnormen lever Anna ett sorts liv som utmärker misslyckade människor. Därför skämtas Anna bort. Och bakom den charmen döljer sig både hänsynslöshet, egoism och pengaintressen. Kärlek ska vara platonsk. Klar och ren. Ett förfinat föraktet.  Det bildade samhället visar sig inte stå högre än så. Värdighet står på spel.

Tolstoy skildrar också den moderna tidens mångfald och inbrott i slavsamhället Ryssland. Han började skriva 1870 i ett land så geografiskt omfattande att ingen någonsin kunnat styra det. Tolstoy har blick det mesta. Inte mutorna inom ämbetsverken utan också Petersburgs- och Moskvabornas tågresor, europeiska kläder, parfymer, cigaretter, kälkbackar, skridskouthyrare, löständer, ostron, Chablisviner, parmesanostar, konfettiaskar och morkullejakter. Sist men inte minst, de inre kollisionerna mellan importerade seder och bruk. Italienska, franska, engelska seder kolliderar med ryska. Anna Karenina blir en tidsspegel.