Per Ahlmarks memoarer har kommit. Den heter "Gör inga dumheter medan jag är död". Klicka här. I anmälan får vi bl a veta att Ahlmark är som bäst när han är personlig: ... "Ahlmark beskriver på ett ofta mycket vackert sätt hur han vistats i dödens väntrum under svåra sjukdomsperioder. Lägg därtill en djup depression som till sist fick honom att lämna politiken" ...
Därtemot får Ahlmark bakläxa för sina omdömen: ... "Ahlmarks aversioner blir rena katalogarian, som vare sig man håller med eller inte blir utomordentligt tröttande. Han hänger epitet på snart sagt varenda person han mött, och de positiva är i klar minoritet" .... och " ... tyvärr är det mycket annat som inte hänger ihop i denna bok" ...
I min egen lilla värld finns knappt några människor som inte kan karaktäriseras som motsägelsefulla? Tas den paradoxen bort ur deras liv sjunker de ihop som suffléer. Paradoxerna håller oss uppe. Sen kan man ju fråga sig om inte just politikens värld, där det oupphörligt experimenteras med åsikter, är en utmärkt grodgrund för motsägelser? Gårdagens sanning och dagens är sällan de samma. Politiker måste anpassa sig till ständigt skiftande omständigheter.
Den frikyrkliga tidningen Dagen ( klicka här ) gör en helt annan bedömning av vad som är intressant med Per Ahlmarks memoarer. De tar inte upp hans bristande medkänsla med meningsmotståndare, tidningen är kristen, utan skjuter istället in sig på "den judiska frågan". Och Carl Bildt får veta vad han går för.
"Utrikesministerns okunnighet om Israels historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd. Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom", skriver Per Ahlmark och fortsätter med att Carl Bildt är likgiltig inför folkmord.
Samma visa spelas upp i Expressen. Klicka här. Och DN här. Och GP här.
Det finns mycket att säga om Per Ahlmarks räfst och rättarting, med sig själv och andra, men borde man inte i sammanhanget ta upp frågan om boken inte trots allt ger en ganska god - om än inte helt smickrande - motsägelsefull spegelbild av hur de flesta av oss fungerar. Vi är katter men ser lejon.
"Huru kommer det sig, att du ser grandet i din broders öga, men icke bjälken i ditt eget"? Klicka här för DNs recention. Och här Expressens.
3 kommentarer:
Låter som Per Ahlmark, likt den betydligt mer folkkäre Tumba, har dött. Det har denne "intellektuella gigant# inte gjort, vi andra kan bara vänta, han har bara publicerat sina memoarer. Låt mig gissa att det inte blir en kioskvältare. Liberala partiledare som inte utövar någon nämnvärd effekt i svensk politik, respektive poeter kanskse är intressanta för den närmsta kretsen men sällan betydelsefulla. De får dö först.
DNs recension var den bästa jag läst på länge. Lena Andersson kan man alltid lita på att göra en vettig analys. Tänker dock inte läsa boken, orkar inte med Ahlmark och hans hysteriskt uppskruvade självgodhet.
Är ingen anhängare av Ahlmark, men tror han är ganska typisk? Så där är vi nog alltihop. I alla fall känner jag igen mig från samtal inom skål och vägg. Utåt är en annan sak.
Skicka en kommentar