Det mesta av mitt tänkande är präglat av två stora strömningar: antifascism och antikommunism. Det ena en följd av möten med människor som upplevt andra världskriget: nazister, soldater, koreanskor som tvingades till prostitution, besök i koncentrationsläger, Pearl Harbour, Hiroshima och Nagasaki. Det andra en följd av egna upplevelser i Östeuropa under sovjetkommunismen med kulmen i mötet med Solidaritet i Polen. Där smälte antifascism och antikommunism samman till anti-totalitarism, något som sedan styrktes under åren jag bevittnade det rysk-afghanska kriget och mer eller mindre dagligen mötte med afghanska fundamentalister.
Är man anti-totalitär begränsas ens eget åsiktsfält. Det pressas då samman i riktning mot de klassiska medborgerliga fri- och rättigheterna. Motsättningen demokrati - diktatur blir det centrala och alla former av fundamentalism körs på porten. Påminns om detta då jag läser om den organisation som kallar sig Humanisterna, borde de inte kalla sig själva för Rationalisterna?
Debatten utspelas mellan Humanisterna och svenska högkyrkan. Klicka här. Den ateistiska organisationen Humanisterna, vars mycket förmögna ordförande bara för några år spred uppfattningen att organsationen inom kort ( dvs under hans ledarskap ) skulle uppnå 100 000 medlemmar, tycker nu det är dags för svenska kyrkan och den sekulära humanismen att gräva ned stridsyxorna och börja samverka. Antar att man bl a vill tala om yta och djup? Som här.
Svenska Kyrkan svarar förvånat - men inte trovärdigt - att man inte befinner sig i konflikt med förbundet Humanisterna och att de slår in öppna dörrar. Klicka här. För den som tror att teologer bara för sansade debatter kan ju kasta ett getöga på teologen på Uppsala Universitet som ibland ger intryck av att vara en filial till en psykiatrisk klinik.
Humanisternas slutreplik? Att de som framför religionskritik, kom ihåg att präster idag inte behöver vara troende, möter ett allt hätskare tonläge. Detta alltså oavsett om de är kallar präster, kristna humanister eller bara humanister. Så har det varit i århundraden och kommer att fortsätta att vara. Olja och vatten går inte ihop. Själv saknar jag tyvärr förmågan att tro, varför Gud inte gett mig förmågan kan inga troende besvara, men jag är övertygad om att tro hjälper de som fått den. Titta här får ni se vad tro kan göra. Eller här. Eller här. Allt stolleprov inte bara enligt min uppfattning.
På vilket sätt och till vilket pris vill jag dock låta vara osagt. Religionsfrihet är nödvändig. Personligen har jag upplevt att större delar av den troende människans förnuft helt har släcks ner. Vissa frågor ställer de sig inte. Inte särskilt orginellt. På den punkten är vi alla lika. Alla har vi våra svarta hål. Vad gäller religion ansluter jag mig till Charles Darwin som menade att eftersom vi människor bara utrustats med däggdjurshjärnor, är det lika lönlöst för oss att fundera över de yttersta tingen, Gud etc, som för en hund att fundera över Newtons teorier.
Om Humanisterna nu störs av att de möts av ett allt hätskare tonläge när de framför sin religionskritik, borde de kanske se sig själva i spegeln. Organisationen har en lång, bedrövlig och sekretistisk historia. Har varit i färd med att spränga sig själv i luften vid ett flertal tillfällen. Intolerans mot oliktänkande sitter tyvärr i väggarna. Och med oliktänkande menar jag då inte religiösa, utan även intolerans gentemot de egna medlemmarna.
Något mer välskrubbat och puritanskt än Humanisterna får man leta efter ( här ) när det gäller den egna självsynen. De anser sig ha skådat ljuset och funnit sanningen och vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar