Det snällaste som sades om honom var att han var "excentrisk". Han var äregirig, kokurrensinriktad, misantropisk, girig och led av och till av storhetsvansinne. Modern var sinnessjuk. Turner betraktade sig själv och sin konst som den bästa. Det varken fanns, hade aldrig funnits någon större konstnär än William Turner. Han hemlighöll sina arbetsmetoder, gjorde sig socialt omöjlig. Var en enstöring som levde vid sidan om allt och alla. De som samtalade med honom beskrev honom som tystlåten och "oborstad". Turner skrev också poesi, föreläste om konst. Men han var ingen landskapsmålare även om många uppfattade honom som sådan. Tavlorna handlar mer om konst än natur. Naturen skildras som våldsam, desperat, likgiltig. Han målade stormar - i hamnar, i Alperna. Eller laviner och bränder. Omöjligheten av försoning genomsyrar hans verk. De må beundras av skönandar, men de gör vad de själva vill med tavlan. För Turner handlade de om naturens totala likgiltighet för oss människor. Han var inte religiös. När han dog efterlämnade han en stor förmögenhet, hade blivit folkkär och eftersom han slutat sälja sina verk hittade man i hemmet 19 000 teckningar och akvareller och hundratals oljemålningar. Då hade han slutat kalla sig William Turner och uppgav sig vara pensionerad sjökapten och heta kapten Booth. Hans älskarinna hette Sophia Caroline Booth. Det var hos henne han dog. Tavlan är ett självporträtt.
2 kommentarer:
Jag tycker att det är kusligt hur du följer mina intressen! Har hittat så mycket på din blogg som jag inte visste eller behövde fördjupa mig i. Dina artiklar är väl genom tänkta. Tack för den bästa bloggen på nätet.
P.S om du gillar Turner så känner du nog till John Ruskin, om du inte gör det se kan jag rekommendera böckerna "the stones of venice 1-3".
Tack för vänliga ord Dennis! Nej, jag kände inte till Ruskins The Stones of Venice. Ska låna och läsa! Tack för tipset!
/ Skäggmesen
Skicka en kommentar