Några timmar på skidor i skog och mark får mig att ta fram dikter om skidåkning. Några finns i Kalevala, det finska nationaleposet. Då handlar det om skidjakt på älg. Och så finns en skiddikt av Bertil Gripenberg, han som slogs mot dom röda i Finlands inbördeskrig och i sina dikter prisade de vita. Han deltog också i inbördeskriget. På 1930-talet tog han ställning för högerextrema Lappo-rörelsen och under kriget sympatiserade han med Hitlertyskland. Också en skidpoet:
Ett ensamt skidspår som söker sig bort i skogarnas djup.
Ett ensamt skidspår som kröker sig fram över åsar och stup.
Över myrar där yrsnön flyger och martall står gles och kort.
Ett fruset skidspår som svinner i skogarnas ensamhet.
Ett människoliv som förrinner på vägar som ingen vet.
Vad stjärnorna blinka. Hur skymmande skogen står.
Hur lätt flingorna falla på översnöade spår.
Undrar om raden "Vad stjärnorna blinka. Hur skymmande skogen står", betyder att han åkt skidor i månsken? Något som är lika underbart som att sova under bar vår-, sommar- eller hösthimmel. Man ser bra i månsken. Även skidspår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar