Den senaste tiden har jag läst två författare jag verkligen gillar. Fyra böcker av Fredrik Sjöberg och Jan Guillous yrkesmemoarer. Dels för att smälta vad de skriver om, dels för att försöka lära mig, se hur de analyserar sina arbeten och sen för att få en bild av hur de framställer sig själva. Det finns likheter och olikheter. Vi börjar med Fredrik Sjöberg, biologen som ville bli fotograf som nu i en rad böcker ger utlopp åt sina intressen. Inte minst viktig för Sjöberg är frågan om hackordningen inom dagens kultur- och konstliv. Vilka motiv ger mer än andra? Hur kommer det sig att numer kan i stort vad som helst anses vara konst, med ett stort undantag. Naturalistiskt landskapsmåleri. Hur kommer det sig att landets kulturelit inte anser mer traditionella skönhetsupplevelser vara något värda? Vare sig det gäller bildkonst, litteratur eller musikliv? Varför detta ständiga uppror mot allt som som kan hållas heligt, frågar sig den icke-troende, kulturkonservative Sjöberg?
Sen slår han ett slag för ensamheten. Den sorts ensamhet som bjuder på skönhet, som återfinns i naturen. Bland Sjöbergs insekter, landskapstyper men även bland boksidor och tavlor. Det rör sig inte om den gängse sortens ensamhet, den flyktiga inåtvända som för det mesta bara speglar vårt korta tragiska livsprojekt, världssmärtan och alla dess fantasier, utan snarare en sorts ensamhet som får Sjöberg att återvända från den i bättre skick än han var innan. En sorts ensamhet som rymmer skönhet som andhämtningspaus.
I det sammanhanget frågar han sig om någon upplevelsekälla har större betydelse än djur och natur? Är det därför därför som "verklighetsflykt" och förklädnader av allehanda slag är ett så kärt och återkommande tema i Sjöbergs böcker? Som får honom att efter återkomsten fråga sig vad det som gått förlorat då samtidskonst, musik och litteratur fjärmat sig från hans egna fundamentala skönhetsvärden? För att få svar på den frågan skulle jag önska att Sjöberg skrev om något jag inte hittat i hans böcker. Något mer åt Guillou-hållet till. Tankar om vår tids samhällsutveckling (inte bara i Stockholms skärgård), politik (inte bara miljöfrågan) och solidaritet (inte bara med idag bortglömda forskare och konstnärer).
Tavlan ovan,"Kyrkogård i sommarsol” målades 1887 av Gottfrid Kallstenius, en av Sjöbergs älskade landskapsmålare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar