Det har sina sidor att bilda sig. Läsa tvåtusenfemhundra år gammal poesi. Allrahelst om man som jag har svårt för genren. För några år sen läste jag igenom några av de mest kända diktsamlingarna och bockade av de få dikter jag förstod. De uppgick till fem procent! Nittiofem procent gick mig alltså totalt förbi. Det blir ändå värre när jag läser Pindaros. Nästa allt passerar. Trista lovtal av adelssläkter, gudar och politiker. Kvar blir bara enstaka rader. Som dessa underbara:
...Om någon med en skarpslipad yxa hugger av en mäktig eks grenar och grymt vanställer dess mäktiga krona, skall den ändå, fast ofruktbar, vittna om sig själv när den till sist hamnar i en vintrig brasa, eller på resta kolonner som stötar upp en härskarens tak tvingas till förnedrande tjänst inom andras murar, långt från platsen som såg den födas ...
Pindaros bjuder också på visdomsord. De flesta som de var hämtade från Eddan. Fast den skrevs ju ettusenfemhundra år senare:
...Lätt väger den falskes ord bland hederligt folk. Dock svansar han för alla och väver sin undergång ... I ett hav av bekymmmer kastar oss förbjudna samlag ... En klart strålande stjärna är människans säkraste ledljus ... Underverk finns många, men ofta vandrar människors tal bortom det sanna och vi bedras av fabler utsirade med brokig lögn ... Ingen undgår, eller skall undgå, sitt mått av plågor ... En större plåga finns inte än att veta vad lyckan är, men tvingas ha sin fot utanför ... En brand sprungen ur en enda gnista kan slå till mot ett berg och förgöra en skog ..
Det gav trots allt något. Fast det rör sig om enstaka rader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar