Att vandra i Gamla stan i Stockholm väcker italienska minnen. Ser mig omkring med italienska ögon. De vindlande gränderna påminner om italienska bergsbyar. Skulpturen St Göran och Draken påminner om jaktkyrkan i Lucca. På dess tak stod ärkeängeln Mikael och dödande Draken. Gamla stan fick en för mig ny dimension och påminde även om det jag läser: den italienska renässansens betydelse.
Det sägs att renässansen, dvs återupptäckten av Grekland och Rom, en kunskap som förmedlades via universitet knutna till arabvärldens kalifat, väckte nord-Europas månghundraåriga fascination av Italien. På 1500-talet hade landet ännu inte börjat sitt månghundraåriga förfall, förvandlats till ett friluftsmuseum i ett pittoreskt landskap, utan det var fortfarande dåtidens största vetenskapliga, kulturella och ekonomiska stormakt. Galileo arbetade. William Harvey reste dit för att studera blodomloppet. Leonardo, Rafael och Michelangelo levde. Italiensk litteratur, musik, matematik, vetenskap, konst, arkitektur, bankväsende, filosofi och politik var ledstjärnor. Landet blomstrade samtidigt som blodiga strider rasade mellan stadsstater som Genua, Milano, Lucca, Florens, Pisa, Rom etc.
Det italienska inflytande tog sig även uttryck i saker fäktning, försvarsväsende, dans och vett och etikett. Inte undra på att Shakespeare förlade flera av sina stora dramer till just Italien.
Det finns forskare, kan naturligtvis inte bedöma om de har rätt eller fel, som hävdar att en aspekt av den italienska renässansens stora betydelse, är dess civilisatoriska inflytande över nord-Europa, inte minst det framväxande brittiska imperiet. Under trehundra år skickade den brittiska adeln sina söner på The Grand Tour. En resa genom Frankrike till Italien. Det må vara som det vill med dessa resor och deras betydelse, men helt klart är att en annan människa helt kom att präglas av den italienska renässansen - Michael de Montaigne. Renässansens störste filosof. Mer om det vad det lider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar